You're not a fantasy❤️
Det bästa som har hänt mig❤️
I'm home
I can't remember how life was before you
Att finna en obeskrivlig lycka❤️
And then I met you.
Det här med att känna igen.
För många år sedan, egentligen alldeles för många år för att räkna, var jag förälskad. En tonårsförälskelse som senare kom att prägla mitt unga vuxna liv. En förälskelse som har satt otroligt djupa spår och byggt höga murar. En förälskelse som har lärt mig mycket i livet. Mycket om livet och mycket om mig själv.
Så många tårar jag har fällt för honom, så många gånger jag har gråtit mig till sömns, så många gånger jag har låtit honom förstöra min dag. För att till slut inse att känslan inte varit besvarad. För att inse att han har gått vidare, funnit en ny kärlek, förälskat sig på nytt.
Det är enkelt. Antingen är det precis som det verkar. Att han har förlovat sig med henne för att hon är hans största kärlek. Eller så är det som jag tror. Att första kärleken är den viktigaste, att den kan man aldrig någonsin glömma.
Så till det här med att känna igen. För en ny människa. Känna så starkt. Och du undrar var muren har tagit vägen. Hur kan man börja känna så igen? Du kan inte längre styra, du kan inte bestämma över dina tankar och känslor. Han skapar något som känns så övermäktigt.
Det är så fint att känna igen.
Are you with me
Ta mig tillbaka.
Rubriken kunde inte vara mer fel. Livet bjuder på nya, spännande människor. Livet bjuder på nya utmaningar. Ta mig aldrig tillbaka. Men jag tänker ändå tillbaks till hur det var en annan tid.
Let the rain wash away, all the pain of yesterday.
Another love
Han hatade när jag inte var hemma på hans födelsedag. Han gillade inte den där kryssningen. Jag förstod inte varför.
Men nu vet jag. Jag tror att han var rädd. Att han var rädd att någon annan skulle få mitt hjärta, min själ. Det han inte visste då, och inte vet nu heller egentligen. Det är att det där hjärtat, den där själen fortfarande tillhör honom. Han vet nog inte att mitt hjärta blöder varje gång jag ser honom med henne på bild. Mitt hjärta blöder varje gång jag ser att hans hjärta och hans själ tillhör henne.
Han hade ju rätt. Jag träffade ju den där. Han med gröna ögon. På en kryssning för så många år sedan. Han som gör mig så otroligt knäsvag. Och en liten stund i livet fick han med gröna ögon låna mitt hjärta. En liten, liten stund.
Ibland undrar jag. Eller rätt ofta undrar jag. Hur det kommer sig att jag har känt så starkt, för två olika personer. Eller ja, tre killar. Tre killar som jag har känt olika för under mitt liv. Men lika starkt. Är det för att jag känner starkt, för att jag har lätt att nå mina känslor? Eller är det för att jag helt enkelt haft turen att få uppleva så starka känslor, att jag råkat träffa rätt människor?
Han med gröna ögon var inte där den här gången. Istället träffade jag en annan sån där perfekt man, också han med intensiva gröna ögon. Men han gjorde mig inte knäsvag. Och han frågade mig varför jag är så känslokall. Vart är ditt hjärta sa han. Han undrade om jag har blivit sårad. Jag tror att han kunde avläsa svaret i min blick.
Då insåg jag att jag måste ha träffat rätt de där tre gångerna. För jag har visst inte så nära till mina känslor. Inte längre i varje fall.
Hon den där lilla kloka i mitt liv. Hon som jag kan skratta med tills jag får ont i magen. Hon som svarar på mina sms sent på natten. Hon som så ofta torkar mina tårar. Hon sa att jag inte borde hata, för vi har ju verkligen delat så mycket fint tillsammans. Hon vet hur mycket jag har älskat honom, hon vet hur han dog för mig. Hon sa att han aldrig kommer glömma mig och därför borde jag inte hata honom. Men jag kan inte hjälpa att jag inte helhjärtat kan säga att jag vill att han blir lycklig. Jag kan inte hjälpa att jag hatar honom.
Men vi var väl överens om att hatet försvinner. Tids nog. Jag måate väl hålla med. Annars uppfattas jag nog som konstig.
Det jag hatar allra mest är att han efter så lång tid fortfarande påverkar mig. Att han efter så många år får mitt hjärta att blöda utan att själv ha en aning om det.
Live life when you have it
Jag inser ibland vilket fint yrke jag har valt. Vissa dagar tar det mer på krafterna än andra. Men alla möten med människor ger mig så mycket tillbaka. Jag har under den korta tid då jag fått kalla mig för sjuksköterska skapat så fina relationer med patienter, anhöriga och personal. Jag minns alla möten. Jag minns något speciellt med alla patienter. Ibland är det tufft, när de lämnar oss. Särskilt de gånger det är någon jag har skapat ett känslomässigt band till. Men jag inser att alla dessa möten lär mig så mycket. Jag är så glad över att ha valt detta tuffa, stundtals jobbiga, energikrävande, utmanande, roliga, fina yrke.
"I was born sick, but I love it. Command me to be well."
Jag undrar fortfarande vad hon har som inte jag hade.
Jag undviker att lägga mig i sängen de dagar jag ser livstecken från honom. De dagar jag ser en ny bild på honom tillsammans med henne. Sådana dagar undviker jag att lägga mig i sängen och släcka. Sådana dagar är jag rädd för mörker, jag är rädd för tystnad och för mina egna tankar. Jag är rädd för mig själv så jag undviker mig.
Jag önskar att jag kunde hata honom. Så många gånger jag har önskat hans olycka. Utan att ens mena det. Jag är så mesig. Varför kan jag inte hata? Hata honom. Och henne. Jag tycker hon är söt. Och han är lycklig.
Ibland vill jag tro att han har skapat ett monster. Han har skapat en del av mig som inte fanns. En känslokall del som aldrig någonsin vill älska igen. Jag vet ibland inte vem jag är längre. Jag funderar ofta på om jag någonsin kommer få prata med honom igen. För jag är känslokall, mot alla i världen förutom honom. Honom kommer jag nog aldrig sluta älska. Och det är så tragiskt.
Och utan att ha någon som helst kontakt, citerar han min favoritlåt, bredvid sitt namn.
And it's funny how the one thing that makes me crazy is the same thing that keeps me sane.
The tourist doesn't know where he's been, the traveller don't know where he's going.
Jag har valt att inte blogga under vår resa av olika anledningar. Dels för att jag fört dagbok och har lagt en del av min tid på det, dels för att jag har uppdaterat på diverse sociala medier och känner inte för att lägga ännu mer tid på detta. Och framförallt för att bloggen inte fungerar så väl med det sega wifi vi har på alla vandrarhem.
Resan närmar sig mot sitt slut och jag har blandade känslor. Jag har haft två fantastiska månader med två underbara vänner. Men jag längtar hem, mer än förra gången. Jag längtar till min familj, mina vänner, mitt jobb, mina kollegor, min lägenhet. Jag längtar hem och känner att jag nu på riktigt och fullt ut är redo för ett vuxet liv. På en annan nivå. Men åh vilken fantastisk resa det har varit. Jag brukar alltid skriva: why do all good things come to an end? när jag avslutar mina resor. Men jag inser nu att man ofta åker långt för att finna något som är där hemma. Men man inser inte detta om man inte gör den resan. För att sammanfatta det hela tänker jag dela med mig av min facebook status:
I've learned that travelling isn't about where you go, rather about what you see, who you meet and who you share your memories with. I've seen some amazing places in New Zealand and Australia, places with such beauty I thought only existed in our imaginations. I've met people with wonderful personalities and big hearts, people I definitely will remember forever. I've shared this amazing experience with two of my best friends, and this trip has brought you, if possible, even closer to my heart. Thank you everyone for making this trip for what it is, magic and amazing. I'm sure you all know who you are!
And now I'm really looking forward to seeing my lovely family, eating mom's food, seeing my friends and get back to work:) and dear bed, I've missed you crazy much❤️
The only heaven I'll be sent to, is when I'm alone with you
Nya Zeeland. Så mycket du har givit oss. Och så mycket du har tagit ifrån oss.
Men vilket vackert land! Så fint, varje del av landet är så unikt och fint. Vi har haft fantastiska dagar, underbara kvällar och oförglömliga, minnesrika nätter. Vi har träffat spännande människor, och en del ointressanta människor. Vi har fått böter för olovlig camping och blivit stoppade av polisen för fortkörning. Vi har dansat oss genom natten, stigit upp tidiga morgnar, solat på stranden, sett vulkaner, firat min 25-årsdag, hoppat fallskärm. Det sistnämnda gäller ju givetvis inte mig. Och nu ska vi lämna detta land.
Till en början var jag skeptisk. Inte särskilt sugen på att åka hit. Men jag inser att jag numera värdesätter andra delar av livet. Jag uppskattar lugna stunder, jag värdesätter små stunder. Jag uppskattar att ha solen i ryggen samtidigt som jag ser på vackra berg som stiger upp bakom sjön. Jag uppskattar en promenad med mina bästa vänner, jag älskar när vi kan dansa ihop och bara njuta av vår ungdom.
Nu fortsätter vår resa, nu ska vi vidare till vårt älskade Australien, och som vi har längtat i fyra år!
Vi lever livet men samtidigt kan jag inte sluta på alla där hemma. Min fina familj, så många gånger som jag önskar att ni var här med mig och fick uppleva allt jag får se. Jag har många gånger tänkt på mina prinsar, att de en dag måste få uppleva detta. Jag hoppas att mina småprinsar också kommer ha en längtan till att se världen, att de kommer ha en orolig själ som jag har. En orolig själ som bara lugnas av att resa.
Jag lever livet här, men samtidigt funderar jag kring hur livet blir när jag kommer tillbaka. Och jag tänker mycket på honom.
Att resa till andra sidan jorden
Nu har vi landat, och om jag inte drar för hastiga slutsatser, har även jetlagen försvunnit. Någorlunda i varje fall.
Vi har varit här sedan i lördags. Vi har bott i Auckland, vi har varit i Bay of Ilands, åter till Auckland. Hobbiton movie-set, med världens absolut snyggaste guide och nu har vi landat i Rotorua. Här luktar det något fruktansvärt och det har lett till existensiella frågor i mitt huvud. Hur kan man välja att bo i denna stank, hur kan man vara på en romantisk middag och fokusera på mannen framför sig utan att kvävas av odören? Ja, i övrigt är det en rätt trevlig stad.
Jag drog nitlotten och fick vara först ut på Nya Zeelands gator. På gott och ont. Vi var rätt nära att krocka flertalet gånger, paniken att köra på fel sida av vägen går inte riktigt att förklara.
Sen att vi har varit i Hobbiton utan att jag har sett filmerna är ju en annan historia. Det var det värt, mycket för den fantastiska utsikten. Då menar jag inte bara naturen, jag syftar även på vår guide.
Ja vi har hunnit uppleva mycket på kort tid och nu är vi på väg mot en vulkan. Blir det inga fler uppdateringar vet ni att vulkanen har tagit oss.. Eller så har jag flytt med vår guide till ett annat land och vi ska gifta oss och leva lyckliga resten av livet. Eller så har vi inte wi-fi.
Living a life without traveling is like looking at a book without reading it.
Nu är vi på väg, 4 år senare, till vårt älskade Oz. Men först ett stopp på vägen. Med vår älskade Shiva.
Denna gången ska vi även till Nya Zeeland. Landet där bungy jump uppfanns, dit alla reser för att hoppa fallskärm. Landet med fantastisk natur, där sagan om ringen filmerna är inspelade.
Ja ni som känner mig vet mycket väl om att jag är höjdrädd. Och rädd för fart. Och inte så förtjust i natur. Inte heller har jag sett dessa berömda, övernaturliga filmer. Men ändå ska jag dit. För vad vet jag? Tänk om jag blir förälskad i landet?
Ser fram emot att spendera omkring 60 dagar med två av mina bästa vänner. Skapa nya minnen, träffa nya människor, utforska nya platser. Jag ser fram emot att se världen med Saska och Shivis❤️
