in my head

Idag var vi på xoy. Vakten trodde jag var 28. Inte så kul.

Och idag fick jag glädjande besked. Det känns bra när träningen ger resultat. 10 cm sen september har jag gått ner runt midjan. Det får jag ju vara ganska nöjd med. Eller väldigt nöjd.

Och jag sitter och funderar på varför jag aldrig gav den dära killen en chans. Jag valde den andra, och jag valde uppenbarligen väldigt fel. Väldigt, väldigt fel - nej nu räcker det, hejdå. Han. Han hade inte så himla fin personlighet. Och det gjorde att han gröna ögon inte lägre spelade någon roll. Ja ni som vet ni förstår.

Idag var jag nykter. Det blir en av många kommande nyktra kvällar. Det förstör liksom träningen om jag ska dricka samtidigt. Men på min födelsedag om mindre än en månad, då ska jag unna mig. Det var en bra kväll, en rolig kväll med tre snygga killar. Ingen som blev min, men jag var inte riktigt på humör idag. Jag kände för att dansa.

Bara dansa.

Att träna.

I över ett år har jag på alla möjliga sätt undvikit att se hans sida. Hans facebook, men framförallt hans insta. Den Hamid jag kände skulle inte ha instagram. Sånt hade han inte tid med. Fast han har alltid gillat att fotografera. Från första sekunden vi såg varandra.

Det minns jag så väl, vår första date. Där satt vi vid Dubai Marina. Ett lyxigt ställe i Dubai. Där satt vi hand i hand. Minnet är så färskt, känns som igår och inte fem år sen. Han hade min kamera i sitt knä. Jag satt tyst. Sådär belåten och tyst. Det brukar jag säga, att det inte är det man har att prata om som är viktigt. Det viktiga är att man kan sitta tysta ihop utan att skämmas. Man kan sitta och njuta av att vara med varandra. Man kan sitta tyst och inte känna att man måste prata. Då har man kommit långt. Han satt där med min kamera i sitt knä, var sådär nervös som jag också var. Skillnaden var att jag inte visade det. Så han reste på sig, och min kamera föll ner på marken. Och vad han skämdes. Han var så söt när han skämdes, lite som en liten pojke. Fast jag kände att han var mannen i mitt liv. Det gjorde jag på riktigt.

Och redan på första daten tog han massa kort.

Och så var det mellan oss, redan från första början. Att vi kunde sitta tysta. Men ändå är de starkaste minnena från när vi pratade med varandra. För det kunde vi. Prata alltså. Det var vi båda bra på. Och vi hade alltid något att prata om. De tysta stunderna var mest för att hämta andan. För min del var det mest för att dubbelkolla att det var en verklighet. Att han verkligen var min. Att det inte bara var en underbar dröm. Allt var så bra, jag ville stanna upp och njuta. För nu efteråt är det de stunderna jag minnns så väl.

Jag satt där vid Dubai Marina och undrade vart allt skulle leda. Hur allt skulle bli. Det jag inte visste, var att jag en dag skulle försöka undvika att se några livstecken från honom, den killen jag dog för, den killen som var mitt liv.

Idag hittade jag honom på instagram. Och jag kände hur jag dog lite inombords. Kanske beror på att jag vaknade på fel sida, eller att jag stundvis blir trött på alla killar som vandrar på jorden. Men jag kände att jag blev ledsen. Att jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Men bara ibland. Och då är det min Hamid jag saknar, inte den nya Hamid som har tid med instagram, som lägger ut bilder på mat och som röker. Nej inte den Hamid.

Jag saknar min Hamid.

Och då undrar jag om han letar efter mig? Undviker han mig som jag undviker honom bara för att jag är rädd för att känna igen? Läser han den här bloggen? Det gjorde han en gång i tiden. För mitt eget bästa hoppas jag att han har glömt. Inte mig, men allt annat. Som min blogg. För det vill jag, att han minns mig. Att han tänker på mig. Då mår jag bättre.

Och än idag tittar jag på våra första bilder ihop och tänker, vad hände?

Inte trodde jag att jag skulle pussas med en söt pojke till Adeles ljuva röst, de dagar jag satt och fällde tårar för Hamid. Att jag skulle pussas med någon annan, i samma rum. Det rummet jag var i när han ringde och gjorde slut. Men det gjorde jag. Idag. Och jag log. Vad ler du åt sa han. Åt livet svarade jag.

Flera års besvär. Flera års tankar.

Låt mig förklara. Inte nog med att jag har diabetes, en diabetes som i sig själv gör sig påmind alldeles för ofta. Jag har diabetes, med ett så kallat bihang. Ja så är det. Att jag har diabetes. Och med det följer mycket annat.

Jag har haft diabetes sedan jag var nio år, alltså i 13 år. Fine, det kan jag acceptera. Det kan jag leva med. Men efter så många år, med fem sprutor om dag varje dag, i magen, har jag fått ett bihang. Ja, jag väljer att kalla det så.

Bihanget har ställt till med mycket problem. Problem att hitta kläder som döljer, att vakna med tanken - vad ska jag ta på mig? Det har varit jobbigt när jag har träffat nya människor, framförallt killar. Det är jobbigt på sommaren, för jag kan inte ha bikini. Ja tankarna är många, och problemen desto fler.

Och det har tagit mig tid. Så himla mycket tid att samla mod för att prata om detta. Med hjälp av min syster och min mamma vågade jag. Efter ett och ett halvt år av diverse läkarbesök, efter att ha spenderat minst en dag varannan vecka på någon mottagning på sjukhuset, efter många tårar, fick jag äntligen en remiss skickad till Sahlgrenska. Jag hade tur, att min läkare var mänsklig. Att de lyssnade på mig. Och jag har turen att ha världens absolut bästa syster. För hon har funnits vid min sida varje sekund av den här processen. Hon har varit med på varje läkarbesök, hon har stöttat mig och kramat mig när jag har mått dåligt. Hon har funnits där, och hon har tagit varje steg med mig.

Så hade jag tid på Sahlgrenska, hos plastikkirurgen. De var hårda, grymma och känslokalla. Jag var nervös. Min syster var nervös med mig. Men till slut, äntligen efter så lång tid fick jag ett svar. Och det var ett JA! Jag kan inte fatta det!! Jag har fått ett ja!

Så nu sätter fas två igång. Regelbunden träning och nyttig mat. Fyra träningspass bokade den här veckan, fyra bokade nästa vecka. Och så ska det fortsätta. Nu är jag taggad och inget, absolut inget kan stoppa mig. Jag ska gå ner i vikt, operera bort bihanget och bli för jävla snygg!

Allt går. Bara man vill.

Och det gör mig så ledsen. Det här att jag önskar att jag kunde ringa Hamid och dela min glädje med honom. För han har varit så stor del av detta, han visste hur jag mådde. Hur det påverkade mig. Men det kan jag ju inte. Jag kan inte ringa honom. Det vill jag inte.

Ps. Ni har blivit hemskt dåliga på att kommentera.

Jag håller andan. Jag är så himla nervös inför morgondagen, så nervös att jag inte kan andas riktigt. Jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är nervös för att brytas sönder, nervös för att falla till marken likt en krossad spegel. Nervös över att brytas itu. Jag är nervös över vad de ska säga, över vad de ska tycka. Jag är nervös över att få höra ordet nej. Jag är så nervös att jag inte kan andas. Jag håller andan.

Det känns som att min öde ligger i hans händer. Att han ska bestämma hur jag ska må framöver. Jag är nervös över att min värld kommer rasa samman, att de inte tar mig på allvar. Om jag hade haft en önskan, en önskan som skulle gå i uppfyllelse, skulle det vara en önskan att de skulle få vara i mitt huvud en dag. Att vårdteamet skulle få höra mina tankar, att de skulle känna det jag gör. Bara en dag. Då hade jag inte behövt vara nervös. Då hade jag kunnat andas.

Men det är som han säger, vi firar ändå. Vi hittar något vi kan fira. Jag finns här för dig. Det är såna stunder man blir glad. Inte bara för att de man älskar bryr sig. Inte bara för att de man älskar alltid finns vid en sida. Man uppskattar inte bara de underbara människor man har i sitt liv som faktiskt intresserar sig för ens problem. Man blir också glad för att de som egentligen är okända, okända och ändå bryr sig. För att de okända står vid ens sida. För att de nya människorna i ens liv som man inte förväntar sig något av intresserar sig, att de insisterar på att få höra. Man blir glad att man är omgiven av så många underbara människor, gamla som nya. Man blir glad att man har sån tur.

Men jag håller andan. Jag håller andan ett tag till.

Det blir ett långt inlägg. Jag behöver nog det, behöver nog skriva av mig lite.

Jag har valt att äntligen följa strömmen. Jag har skaffat spotify premium. Och jag och Shiva är sådär löjligt glada över dagens teknik, att vi kan dela med oss av våra spellistor. Sådär glada över livets små ting.

Jag skrev ett inlägg, om hur nervös jag är inför tisdag. Om sömnlösa nätter. Om mina tankar. Om hur jag mår. Jag tvekade, kändes lite väl privat. Tänkte att jag publicerar det ändå. Men så försvann det. Som om det var ett tecken, som att jag inte borde. Så jag struntade i det.

Så sitter jag här och gör kärlekslistor på spotify. Som jag och han kan lyssna på. Vet lite vilka hans favoriter är redan. Och vilka mina är. Sen tänker jag att det var längesen jag hade hopp. Hopp om kärleken.

Tror du att du någonsin kommer bli kär igen, frågade jag henne. Ja det tror jag. Vi har gått igenom samma sak. Men, sa jag, tror du att du kommer bli förälskad igen? Det kommer jag aldrig bli, sa jag.

Ändå sitter jag här och gör kärlekslistor. Ändå blir jag onödigt glad över hans sms, där han skriver att han inte vill ut och festa, att han hellre vill vara med mig. Jag blir så himla glad när han skickar sms, och skriver, du är underbar. Trots att jag inte vill känna. Och nej det gör jag inte. Jag känner inte. Men några gånger varje dag lyckas han. Jag känner att jag lever. Han ger mig ett leende på läpparna.

Jag sa det, att jag känner mig själv väl. Att nästa inlägg skulle handla om en annan. Ja för han med så otroligt fina ögon, han är redan historia. Han var inte så mycket mer än just fina ögon. En väldigt kort historia i mitt liv som jag knappt kommer minnas om ett litet, litet tag. Och så är det ju, att när man är singel dejtar man. Det är liksom det som är meningen. Att man dejtar. Och lever livet.

Sheila sov hos mig igår, vi fick en mysig kväll, natt och dag ihop. Vi pratade om sånt som bara vi förstår. Sånt som bara vi kan prata om<3

Jag har flytt från mig själv ett bra tag. Från den jag var med honom. Jag visste inte vad jag var utan honom. Och det tog tid. Jag kämpade. För att hitta mig själv, den jag var utan honom. På dagarna väntade jag på att han skulle ringa, förlorade aldrig riktigt hoppet om oss. Jag laddade mobilen hela natten, ifall han skulle ringa. På kvällarna tänkte jag på honom, på oss och grät ofta tillls jag somnade. Allt var så ångestladdat.

Du är så stark, fick jag höra jämt. Jag var tvungen att leva upp till det, tillät inte mig själv att må dåligt framför andra. Var glad att han inte bor här sa de ofta. Men vad spelar det för roll när du har ett brustet hjärta? Varför kan han inte bo här tänkte jag. Då blir det svårare för honom att släppa. Då inser han att vi hör ihop.

Allt var ångestladdat. Alla lugna låtar, alla bilder, facebook, instagram, mobilen. Jag bytte mobil, köpte en ny. Slapp alla sms och bilder, alla minnen. Slapp ipoden, med alla låtar han lagt in.

Nu mår jag så som jag gjorde innan när jag lyssnade på våra låtar. När jag låg på botten. Fast det känns inte längre ångestladdat. Jag har glömt honom. Han har bleknat så mycket. Så himla, himla mycket. Och jag mår bra när jag lyssnar på de där låtarna, på alla fina låtar igen.

Jag känner lugn och harmoni. Jag har funderat mycket fram och tillbaka. Varför jag aldrig blir nöjd. Och jag har insett. Att jag har flytt från mig själv. Alla resor, alla utomlandstankar, alla planer. Det har vart en flykt från vardagen, verkligeheten, från mina tankar. Men nu mår jag bra. Jag är lycklig. Jag börjar skolan igen i januari. Letar lägenhet. Har rutin. Och för en gångs skull känns det inte skrämmande med rutiner. Det känns tryggt.

Jag inser att jag äntligen har kommit överens med mig själv.

Konstiga människor det finns i vår värld, inte sant?

Det gör att värdet av de få bra höjs, de blir om möjligt mer värdefulla.

Konstiga människor det finns i vår värld, inte sant?

Life is science and should also be treated such as. Det sa han, min konstiga, men roliga gubbe. Gubben med hatten. Han jag alltid pratar engelska med, bara för att vi kan. Han som älskar Whitney Houston och Frank Sinatra, han som alltid säger så mycket klokt.

Att älska livet är ganska fint, att älska de små gesterna, de fina stunderna. Att älska allt som hör livet till. Det är ganska fint det.

Och jag letar. Letar efter en lägenhet, inte för liten och inte för stor. Inte på bottenplan. Med balkong. Måste ha egen dusch och toalett. En lägenhet med hiss. Inte på Hässleholmen, inte på Norrby. Gärna på Göta, kanske på nedre Sjöbo. En lägenhet med charm. Gärna gammal och bra planerad. Gärna vindsvåning, men i så fall högt i tak. Med parkeringsplats. Inte lyhört. Det finns mycket att tänka på, men första gången måste bli perfekt. Jag ska inte jäkta, jag ska verkligen försöka att inte jäkta. Så det blir perfekt.

Och hans sms mitt i natten gör mig sådär löjligt glad. Men han är väl som alla andra. Han har väl ett bäst före datum och känner jag mig själv skriver jag säkert om någon annan redan i nästa inlägg. Men så är det väl om man en gång har blivit sårad. Man låter nog gärna bli att känna. Och när man väl känner letar man fel. Så att man slipper känna. Sen går man vidare.

Imorgon är det biopremiär. Jag dör.

Och lite till ändå.

Jag drömmer för mycket, jag drömmer för stort, sa jag till min kollega. Fast hellre det än att inte drömma alls, tänkte jag.

Det har hänt mycket den här veckan. Jag har festat lite för mycket, bestämt mig för att fortsätta plugga till sjuksköterska - och faktiskt sökt till högskolan igen, satt psykologtankarna lite åt sidan, suttit och funderat på vad jag verkligen, verkligen vill med livet. Jag har träffat en kille jag har kollat in i två år, med världens finaste ögon, jag har fått tag i Twilight-biljetter, till premiären givetvis. En släkting har gått bort, och vi har sörjt över att inte ha honom i våra liv längre. Jag har shoppat, fixat en date till en kompis, och slutligen har jag bestämt mig - jag ska flytta hemifrån.

Det är dags för mig att släppa taget, prova mina egna vingar. Jag vill inreda, köpa möbler, köpa en ny säng, köpa köksmaskiner och inreda lite till. Jag vill välja gardiner, fixa nya lakan, slipa stolar och köpa köksbord. Jag vill hitta en fin matta, köpa nya grejer till mitt framtida badrum. Jag vill köpa en dammsugare, en damvippa, en mopp och en rosa mopphink. Jag vill hänga upp alla mina tavlor, planera och planera om. Jag vill köpa en fin klocka till vardagsrummet. Jag vill köpa pizza till alla som hjälper mig att flytta, jag vill förälska mig i min framtida lägenhet.

Men jag har förstått att jag får drömma ett tag till, för det är svårt att hitta en lägenhet. Men jag ska leta allt vad jag kan, varje ledig stund. På alla möjliga hemsidor. Jag ska ställa mig i bostadskö. Jag ska kolla anslagstavlor och med folk jag känner. Sen vill jag träffa honom igen, han med fina ögon.

Och mina fina vänner, jag förstår att detta kommer som en chock. Don't worry, det är lite av en chock för mig med. Jag har ju aldrig riktigt känt att jag behöver flytta hemifrån, känner inte det nu heller egentligen. Jag trivs med mamma. Men nu känner jag mig sådär mogen, mogen för att bo själv. Mogen för att laga min egen mat i mitt eget kök, mogen för att städa min egen toalett, mogen för att tvätta varje vecka och att helt enkelt bli vuxen. Jag längtar så jag dör.

Och jag känner, att jag verkligen vill träffa han med de fina ögonen igen.

Ja, det är ganska härligt just nu. Mest för att livet är så roligt. För att jag älskar att vara ung.

Det är lite som Shervs sa, jag hade kunnat pausa mitt liv nu, levt som 22 år i en evighet.

Nästa gång det är tionde är det min födelsedag, om en månad alltså. Wooop wooop.

Och imorgon händer Grand. Det var väl tur att vi fick vår veckodos av xoy igår.

Idag känner jag mig behaglig. Känner mig så nöjd på något sätt. Kan bero på att jag har haft telefontid idag, att jag har ringt de jag inte har pratat med på ett tag. Eller så beror det på att vi hade konferenssamtal - Jessica, Farzane, Gormit och jag. Lite som en mysig tjejkväll. Vi hörde varandra allihop, fast vi var på helt olika ställen, med flera mil emellan oss.

Det kan bero på att jag pratade minnen med Kimiya. Att vi pratade om allt och skrattade åt allt. Sen kan det bero på att jag har pratat med skolan. Att jag får söka inför våren trots att jag missat insökningsdatumet med en månad. Att de ska prioritera mig, om - men bara om - jag får igenom det jag vill få igenom under hösten. Det får jag veta snart.

Det kanske beror på att vi pratade om Stockholm. Om att jag och Jessica kanske ska åka dit. Att vi pratade om allt som hände och inte hände.

Eller så beror det på att vi pratade om honom, Gormit och jag.

Can't wait!!

Ibland får jag frågan - önskar du inte att du hade en lillasyster? Nej säger jag. Jag har funderat på varför jag aldrig har saknat det i mitt liv. De flesta som är yngsta syskonet hemma önskar nog ofta att de hade haft någon yngre. Särskilt när man är sladdis, man blir ju lite av ett ensambarn, har ju ingen att leka med.

Men sen finns det ju otroligt många fördelar med att vara sladdis. Tryggheten man alltid känner, finansierade resor, syskonbarn vid relativt ung ålder, alltid någon att prata med, och ganska mycket mer. Men så tänker jag, varför har jag aldrig saknat en lillasyster i mitt liv?

Det är ganska enkelt egentligen. Jag har en lillasyster, en som alltid har funnits där för mig. Vi har lekt ihop, vi har bråkat tills våra föräldrar förbjudit oss att prata med varandra (för att vi ska inse hur tråkigt det är och sedan sluta bråka), för att vi i smyg skulle be Shervs förmedla det vi ville säga - fast än vi stod bredvid varandra och hörde allt. Sen blev jag femton och hon fyllde tolv. Jag blev kär. Och hon var med på varenda date, fast inte som en jobbig lillasyster, mer som täckmantel. Hon var med nästa varje ögonblick av det jag hoppades skulle bli mitt framtida förhållande. Så blev det aldrig och idag är han gift och har en dotter, som tyvärr inte fick heta Maral. Hon var med första gången jag träffade honom, han som jag aldrig skriver om. Hon var med på kryssningen där jag träffade honom, han mina celler skriker efter. Hon fanns med i mina tankar, varje steg jag tog i Australien och Thailand, och alla andra länder jag har besökt. Jag har längtat till att komma hem för att berätta varje liten detalj. Hon höll mig i handen när jag träffade honom efter ett år, när jag inte kunde andas, andades hon åt mig. Hon fanns med mig när jag fick mitt camebridge-resultat. Hon har suttit uppe med mig på natten inför en tenta. Hon gav mig en makeover när jag hade min hittills största livskris för lite över ett år sen. Hon fanns vid min sida hela dagen på min bal. Sheila har funnits vid min sida varje dag, varje sekund. Hon har funnits där när jag har behövt henne som mest. Hon har funnits där när jag har varit som gladast. Hon har alltid varit mitt stöd, mitt andra hjärta, min andra hjärna. Hon hjälper mig i alla lägen, utan att jag behöver säga till henne. Hon vet vad jag behöver och när jag behöver det.

Hon ringde den där dagen i juli för ett år sen. Maral jag känner att det har hänt något, hur kan jag känna det? Hur mår du? Jag började gråta. Var nere om fem minuter. Så åkte vi en sväng. Jag sa, vii har gjort slut. Hon fanns där. Från första sekund. Och jag kan aldrig riktigt visa min tacksamhet, inget är nog.

Det där bandet vi har, hur vi på något sätt sitter ihop. Hur vi kan känna av, på avstånd vad som händer. Det är ett band som inte riktigt kan beskrivas.

Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Hon är den där lillasystern jag aldrig fick, min andra hälft. Hon är mitt allt, den där Sheila<3

Det började ganska dåligt, men sen blev det ganska bra. Helt okey liksom. Och vi gick ut. Till Xoy. Inte lika roligt som vanligt. Men kul ändå.

Det var en såndär kväll. En lagom kväll.

Inatt drömde jag om honom. Om han där. Ni vet han. I England. Han jag inte längre skriver om. Jag drömde om honom. Om att jag sov över hos honom. Men jag ville inte ligga bredvid där, jag ville inte att han skulle röra mig. Jag låg bredvid honom i drömmen, jag var vaken i drömmen, och jag tänkte - såhär vill jag inte leva, jag är inte lycklig.

Sedan drömde jag om honom, han mina celler skriker efter, han som fick mig att tänka på annat när jag hade ett förhållande. Han som lockade mig till att synda, som jag aldrig gjorde. Han som jag ville ha, som min själ ville ha. Han som slutade höra av sig. Han som jag i hemlighet fortfarande tänker på. Honom drömde jag om. Och han var lika idiotisk i drömmen som i verkligheten.

Så min dag började lite dåligt. Men den kommer avslutas stort, för ikväll är det fest. Födelsedagsfest. Och utgång. Idag längtar jag inte så mycket, jag är inte lika pepp. Men det blir jag. Det är kvällar som denna som alltid slutar bra. Alltid.

Man får helt enkelt kyssa många grodor innan man hittar sitt svin.

Har haft två underbara dagar, med många goda nyheter. Kände idag att livet var för bra för att vara sant. Och lite, men bara lite rätt hade jag. För det blev inte som jag hade tänkt mig.

Så blir det ju ibland, att livet väljer sin egen väg. Jag lär mig varje dag. Något nytt varje dag. Med hjälp av mina personliga psykologer Saska och Sandra lyckas jag analysera och få grepp om situationen. Och får inte jag grepp om det, vet jag att de har koll på läget. De finns liksom alltid där när jag behöver dem som mest<3

Sen upprepas historien. Om och om igen. Men livet känns fortfarande sådär fint, jag vet bara att jag har en tendens att överanalysera. Jag tenderar att bygga upp förväntningar som jag egentligen inte har. Och inte heller behöver.

Ja, nu undrar du säkert vad som har hänt. Det gör jag också, det gör jag också. Varje dag, varje gång. Det gör faktiskt jag också.

Jag klarade tentan! Det firar vi på lördag, för nu ska jag jobba hela natten.

Och så är det ju, att alla vill vi hitta den rätta. Men tror du att det finns en för oss? Endast en person ute i den här stora världen som ska vara vår själsfrände? Om så är fallet, hur ska vi då hitta den här människan? Hur stor är chansen att vi möts, jag och han? Vilka är oddsen för att vi ska lära känna varandra och bli kära? Hur vet man? Hur vet man att han är den rätta?

Jo, visst har vi alla existentiella frågor. Vissa undrar vad som händer efter döden, andra undrar vad vi är gjorda av. Jag undrar mest om mitt liv på jorden - av min beskärda del. Ett litet ögonblick för historien. Men så mycket för mig. Vad ska hända? Hur ska jag göra? Vad ska jag ägna mitt liv åt, vad klarar jag? Vad ska bli mitt yrke? Många frågor, men inga svar.

Jag spenderar mycket tänkande åt vad jag ska göra - och framför allt hur jag ska göra - för att njuta av varje underbar sekund av detta fantastiska liv. För visst är det så, att livet är fint?

Sen tänker jag, att det är en självklarhet. En självklarhet att jag klarar allt. Obama trodde nog inte att han skulle bli president när han var liten, Prins Daniel trodde väl antagligen inte att han skulle gifta sig med Sveriges kronprinsessa. Jag kommer nog titta tillbaka på mitt liv om några år och tänka - den kvällen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut såhär. Jag trodde inte jag skulle uppleva så mycket som har gjort.

Jag tror inte heller, att det bara finns en för oss. Jag tror det handlar om kemi. Och likheter men också om skillnader. Jag tror det handlar om tid och plats. Om tillfälligheter, och om öde.

Och jag älskar ovissheten i allt. I att man inte vet vad som kommer att hända. Med livet, med framtiden, med karriären. Och mellan mig och honom. Det är så spännande.

Och när du har det jobbigt, tänk då - It might be stormy now, but it wont rain forever.