I finished crying the second you left.
Jag håller andan. Jag är så himla nervös inför morgondagen, så nervös att jag inte kan andas riktigt. Jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är nervös för att brytas sönder, nervös för att falla till marken likt en krossad spegel. Nervös över att brytas itu. Jag är nervös över vad de ska säga, över vad de ska tycka. Jag är nervös över att få höra ordet nej. Jag är så nervös att jag inte kan andas. Jag håller andan.
Det känns som att min öde ligger i hans händer. Att han ska bestämma hur jag ska må framöver. Jag är nervös över att min värld kommer rasa samman, att de inte tar mig på allvar. Om jag hade haft en önskan, en önskan som skulle gå i uppfyllelse, skulle det vara en önskan att de skulle få vara i mitt huvud en dag. Att vårdteamet skulle få höra mina tankar, att de skulle känna det jag gör. Bara en dag. Då hade jag inte behövt vara nervös. Då hade jag kunnat andas.
Men det är som han säger, vi firar ändå. Vi hittar något vi kan fira. Jag finns här för dig. Det är såna stunder man blir glad. Inte bara för att de man älskar bryr sig. Inte bara för att de man älskar alltid finns vid en sida. Man uppskattar inte bara de underbara människor man har i sitt liv som faktiskt intresserar sig för ens problem. Man blir också glad för att de som egentligen är okända, okända och ändå bryr sig. För att de okända står vid ens sida. För att de nya människorna i ens liv som man inte förväntar sig något av intresserar sig, att de insisterar på att få höra. Man blir glad att man är omgiven av så många underbara människor, gamla som nya. Man blir glad att man har sån tur.
Men jag håller andan. Jag håller andan ett tag till.
