in my head

Det blir ett långt inlägg. Jag behöver nog det, behöver nog skriva av mig lite.

Jag har valt att äntligen följa strömmen. Jag har skaffat spotify premium. Och jag och Shiva är sådär löjligt glada över dagens teknik, att vi kan dela med oss av våra spellistor. Sådär glada över livets små ting.

Jag skrev ett inlägg, om hur nervös jag är inför tisdag. Om sömnlösa nätter. Om mina tankar. Om hur jag mår. Jag tvekade, kändes lite väl privat. Tänkte att jag publicerar det ändå. Men så försvann det. Som om det var ett tecken, som att jag inte borde. Så jag struntade i det.

Så sitter jag här och gör kärlekslistor på spotify. Som jag och han kan lyssna på. Vet lite vilka hans favoriter är redan. Och vilka mina är. Sen tänker jag att det var längesen jag hade hopp. Hopp om kärleken.

Tror du att du någonsin kommer bli kär igen, frågade jag henne. Ja det tror jag. Vi har gått igenom samma sak. Men, sa jag, tror du att du kommer bli förälskad igen? Det kommer jag aldrig bli, sa jag.

Ändå sitter jag här och gör kärlekslistor. Ändå blir jag onödigt glad över hans sms, där han skriver att han inte vill ut och festa, att han hellre vill vara med mig. Jag blir så himla glad när han skickar sms, och skriver, du är underbar. Trots att jag inte vill känna. Och nej det gör jag inte. Jag känner inte. Men några gånger varje dag lyckas han. Jag känner att jag lever. Han ger mig ett leende på läpparna.

Jag sa det, att jag känner mig själv väl. Att nästa inlägg skulle handla om en annan. Ja för han med så otroligt fina ögon, han är redan historia. Han var inte så mycket mer än just fina ögon. En väldigt kort historia i mitt liv som jag knappt kommer minnas om ett litet, litet tag. Och så är det ju, att när man är singel dejtar man. Det är liksom det som är meningen. Att man dejtar. Och lever livet.

Sheila sov hos mig igår, vi fick en mysig kväll, natt och dag ihop. Vi pratade om sånt som bara vi förstår. Sånt som bara vi kan prata om<3

Jag har flytt från mig själv ett bra tag. Från den jag var med honom. Jag visste inte vad jag var utan honom. Och det tog tid. Jag kämpade. För att hitta mig själv, den jag var utan honom. På dagarna väntade jag på att han skulle ringa, förlorade aldrig riktigt hoppet om oss. Jag laddade mobilen hela natten, ifall han skulle ringa. På kvällarna tänkte jag på honom, på oss och grät ofta tillls jag somnade. Allt var så ångestladdat.

Du är så stark, fick jag höra jämt. Jag var tvungen att leva upp till det, tillät inte mig själv att må dåligt framför andra. Var glad att han inte bor här sa de ofta. Men vad spelar det för roll när du har ett brustet hjärta? Varför kan han inte bo här tänkte jag. Då blir det svårare för honom att släppa. Då inser han att vi hör ihop.

Allt var ångestladdat. Alla lugna låtar, alla bilder, facebook, instagram, mobilen. Jag bytte mobil, köpte en ny. Slapp alla sms och bilder, alla minnen. Slapp ipoden, med alla låtar han lagt in.

Nu mår jag så som jag gjorde innan när jag lyssnade på våra låtar. När jag låg på botten. Fast det känns inte längre ångestladdat. Jag har glömt honom. Han har bleknat så mycket. Så himla, himla mycket. Och jag mår bra när jag lyssnar på de där låtarna, på alla fina låtar igen.

Jag känner lugn och harmoni. Jag har funderat mycket fram och tillbaka. Varför jag aldrig blir nöjd. Och jag har insett. Att jag har flytt från mig själv. Alla resor, alla utomlandstankar, alla planer. Det har vart en flykt från vardagen, verkligeheten, från mina tankar. Men nu mår jag bra. Jag är lycklig. Jag börjar skolan igen i januari. Letar lägenhet. Har rutin. Och för en gångs skull känns det inte skrämmande med rutiner. Det känns tryggt.

Jag inser att jag äntligen har kommit överens med mig själv.