in my head

Ibland får jag frågan - önskar du inte att du hade en lillasyster? Nej säger jag. Jag har funderat på varför jag aldrig har saknat det i mitt liv. De flesta som är yngsta syskonet hemma önskar nog ofta att de hade haft någon yngre. Särskilt när man är sladdis, man blir ju lite av ett ensambarn, har ju ingen att leka med.

Men sen finns det ju otroligt många fördelar med att vara sladdis. Tryggheten man alltid känner, finansierade resor, syskonbarn vid relativt ung ålder, alltid någon att prata med, och ganska mycket mer. Men så tänker jag, varför har jag aldrig saknat en lillasyster i mitt liv?

Det är ganska enkelt egentligen. Jag har en lillasyster, en som alltid har funnits där för mig. Vi har lekt ihop, vi har bråkat tills våra föräldrar förbjudit oss att prata med varandra (för att vi ska inse hur tråkigt det är och sedan sluta bråka), för att vi i smyg skulle be Shervs förmedla det vi ville säga - fast än vi stod bredvid varandra och hörde allt. Sen blev jag femton och hon fyllde tolv. Jag blev kär. Och hon var med på varenda date, fast inte som en jobbig lillasyster, mer som täckmantel. Hon var med nästa varje ögonblick av det jag hoppades skulle bli mitt framtida förhållande. Så blev det aldrig och idag är han gift och har en dotter, som tyvärr inte fick heta Maral. Hon var med första gången jag träffade honom, han som jag aldrig skriver om. Hon var med på kryssningen där jag träffade honom, han mina celler skriker efter. Hon fanns med i mina tankar, varje steg jag tog i Australien och Thailand, och alla andra länder jag har besökt. Jag har längtat till att komma hem för att berätta varje liten detalj. Hon höll mig i handen när jag träffade honom efter ett år, när jag inte kunde andas, andades hon åt mig. Hon fanns med mig när jag fick mitt camebridge-resultat. Hon har suttit uppe med mig på natten inför en tenta. Hon gav mig en makeover när jag hade min hittills största livskris för lite över ett år sen. Hon fanns vid min sida hela dagen på min bal. Sheila har funnits vid min sida varje dag, varje sekund. Hon har funnits där när jag har behövt henne som mest. Hon har funnits där när jag har varit som gladast. Hon har alltid varit mitt stöd, mitt andra hjärta, min andra hjärna. Hon hjälper mig i alla lägen, utan att jag behöver säga till henne. Hon vet vad jag behöver och när jag behöver det.

Hon ringde den där dagen i juli för ett år sen. Maral jag känner att det har hänt något, hur kan jag känna det? Hur mår du? Jag började gråta. Var nere om fem minuter. Så åkte vi en sväng. Jag sa, vii har gjort slut. Hon fanns där. Från första sekund. Och jag kan aldrig riktigt visa min tacksamhet, inget är nog.

Det där bandet vi har, hur vi på något sätt sitter ihop. Hur vi kan känna av, på avstånd vad som händer. Det är ett band som inte riktigt kan beskrivas.

Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Hon är den där lillasystern jag aldrig fick, min andra hälft. Hon är mitt allt, den där Sheila<3