Låt mig finnas. Låt mig finnas, lite till..
Life is science and should also be treated such as. Det sa han, min konstiga, men roliga gubbe. Gubben med hatten. Han jag alltid pratar engelska med, bara för att vi kan. Han som älskar Whitney Houston och Frank Sinatra, han som alltid säger så mycket klokt.
Att älska livet är ganska fint, att älska de små gesterna, de fina stunderna. Att älska allt som hör livet till. Det är ganska fint det.
Och jag letar. Letar efter en lägenhet, inte för liten och inte för stor. Inte på bottenplan. Med balkong. Måste ha egen dusch och toalett. En lägenhet med hiss. Inte på Hässleholmen, inte på Norrby. Gärna på Göta, kanske på nedre Sjöbo. En lägenhet med charm. Gärna gammal och bra planerad. Gärna vindsvåning, men i så fall högt i tak. Med parkeringsplats. Inte lyhört. Det finns mycket att tänka på, men första gången måste bli perfekt. Jag ska inte jäkta, jag ska verkligen försöka att inte jäkta. Så det blir perfekt.
Och hans sms mitt i natten gör mig sådär löjligt glad. Men han är väl som alla andra. Han har väl ett bäst före datum och känner jag mig själv skriver jag säkert om någon annan redan i nästa inlägg. Men så är det väl om man en gång har blivit sårad. Man låter nog gärna bli att känna. Och när man väl känner letar man fel. Så att man slipper känna. Sen går man vidare.
Imorgon är det biopremiär. Jag dör.
