in my head

I över ett år har jag på alla möjliga sätt undvikit att se hans sida. Hans facebook, men framförallt hans insta. Den Hamid jag kände skulle inte ha instagram. Sånt hade han inte tid med. Fast han har alltid gillat att fotografera. Från första sekunden vi såg varandra.

Det minns jag så väl, vår första date. Där satt vi vid Dubai Marina. Ett lyxigt ställe i Dubai. Där satt vi hand i hand. Minnet är så färskt, känns som igår och inte fem år sen. Han hade min kamera i sitt knä. Jag satt tyst. Sådär belåten och tyst. Det brukar jag säga, att det inte är det man har att prata om som är viktigt. Det viktiga är att man kan sitta tysta ihop utan att skämmas. Man kan sitta och njuta av att vara med varandra. Man kan sitta tyst och inte känna att man måste prata. Då har man kommit långt. Han satt där med min kamera i sitt knä, var sådär nervös som jag också var. Skillnaden var att jag inte visade det. Så han reste på sig, och min kamera föll ner på marken. Och vad han skämdes. Han var så söt när han skämdes, lite som en liten pojke. Fast jag kände att han var mannen i mitt liv. Det gjorde jag på riktigt.

Och redan på första daten tog han massa kort.

Och så var det mellan oss, redan från första början. Att vi kunde sitta tysta. Men ändå är de starkaste minnena från när vi pratade med varandra. För det kunde vi. Prata alltså. Det var vi båda bra på. Och vi hade alltid något att prata om. De tysta stunderna var mest för att hämta andan. För min del var det mest för att dubbelkolla att det var en verklighet. Att han verkligen var min. Att det inte bara var en underbar dröm. Allt var så bra, jag ville stanna upp och njuta. För nu efteråt är det de stunderna jag minnns så väl.

Jag satt där vid Dubai Marina och undrade vart allt skulle leda. Hur allt skulle bli. Det jag inte visste, var att jag en dag skulle försöka undvika att se några livstecken från honom, den killen jag dog för, den killen som var mitt liv.

Idag hittade jag honom på instagram. Och jag kände hur jag dog lite inombords. Kanske beror på att jag vaknade på fel sida, eller att jag stundvis blir trött på alla killar som vandrar på jorden. Men jag kände att jag blev ledsen. Att jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Men bara ibland. Och då är det min Hamid jag saknar, inte den nya Hamid som har tid med instagram, som lägger ut bilder på mat och som röker. Nej inte den Hamid.

Jag saknar min Hamid.

Och då undrar jag om han letar efter mig? Undviker han mig som jag undviker honom bara för att jag är rädd för att känna igen? Läser han den här bloggen? Det gjorde han en gång i tiden. För mitt eget bästa hoppas jag att han har glömt. Inte mig, men allt annat. Som min blogg. För det vill jag, att han minns mig. Att han tänker på mig. Då mår jag bättre.

Och än idag tittar jag på våra första bilder ihop och tänker, vad hände?