in my head

Flera års besvär. Flera års tankar.

Låt mig förklara. Inte nog med att jag har diabetes, en diabetes som i sig själv gör sig påmind alldeles för ofta. Jag har diabetes, med ett så kallat bihang. Ja så är det. Att jag har diabetes. Och med det följer mycket annat.

Jag har haft diabetes sedan jag var nio år, alltså i 13 år. Fine, det kan jag acceptera. Det kan jag leva med. Men efter så många år, med fem sprutor om dag varje dag, i magen, har jag fått ett bihang. Ja, jag väljer att kalla det så.

Bihanget har ställt till med mycket problem. Problem att hitta kläder som döljer, att vakna med tanken - vad ska jag ta på mig? Det har varit jobbigt när jag har träffat nya människor, framförallt killar. Det är jobbigt på sommaren, för jag kan inte ha bikini. Ja tankarna är många, och problemen desto fler.

Och det har tagit mig tid. Så himla mycket tid att samla mod för att prata om detta. Med hjälp av min syster och min mamma vågade jag. Efter ett och ett halvt år av diverse läkarbesök, efter att ha spenderat minst en dag varannan vecka på någon mottagning på sjukhuset, efter många tårar, fick jag äntligen en remiss skickad till Sahlgrenska. Jag hade tur, att min läkare var mänsklig. Att de lyssnade på mig. Och jag har turen att ha världens absolut bästa syster. För hon har funnits vid min sida varje sekund av den här processen. Hon har varit med på varje läkarbesök, hon har stöttat mig och kramat mig när jag har mått dåligt. Hon har funnits där, och hon har tagit varje steg med mig.

Så hade jag tid på Sahlgrenska, hos plastikkirurgen. De var hårda, grymma och känslokalla. Jag var nervös. Min syster var nervös med mig. Men till slut, äntligen efter så lång tid fick jag ett svar. Och det var ett JA! Jag kan inte fatta det!! Jag har fått ett ja!

Så nu sätter fas två igång. Regelbunden träning och nyttig mat. Fyra träningspass bokade den här veckan, fyra bokade nästa vecka. Och så ska det fortsätta. Nu är jag taggad och inget, absolut inget kan stoppa mig. Jag ska gå ner i vikt, operera bort bihanget och bli för jävla snygg!

Allt går. Bara man vill.

Och det gör mig så ledsen. Det här att jag önskar att jag kunde ringa Hamid och dela min glädje med honom. För han har varit så stor del av detta, han visste hur jag mådde. Hur det påverkade mig. Men det kan jag ju inte. Jag kan inte ringa honom. Det vill jag inte.

Ps. Ni har blivit hemskt dåliga på att kommentera.