If this aint love then what is?

Will he still remember me? Will he still love me when he's free? Or will he go back to the place where he chose the poison over me?

God jul! Nu har julen redan varit här och försvunnit. På sätt och vis. Maten kommer vi äta ett tag till, julen kommer det pratas om någon vecka till men själva julafton är över. Det gick så fort. Ett helt år sen förra julen. Livet har hunnit ändras mycket på ett år.

Jo visst minns jag, första julen 2008 tillsammans. I olika länder men ändå tillsammans. Vid köksbordet. Alla sms jag fick om hur mycket han älskade mig och hur vi skulle tillbringa varje jul tillsammans. Jag tittade under bordet, ville inte störa middagen. Ingen märkte men min värld stod still. Ett sms, ett ord. Han skrev puss. Och mitt hjärta slog några extra slag. Nej jag glömmer aldrig. Vi firade en jul tillsammans. Den första och sista. 2009 i Dubai med svensk mat. Halal-köttbullar. Just imagine. Jag kommer ihåg alla samtal jag fick på julafton, då han brydde sig lite extra om mig. Alla gånger vi önskade att vi kunde fira tillsammans. Det gör ont. Tanken på att vi bara fick en jul tillsammans. Och en födelsedag. Det krävdes inte så mycket för att alla planer och drömmar skulle försvinna. Det krävdes ett avslut. Som han råkade vara bra på. Ett avslut som jag har svårt att acceptera. Ett avslut som jag inte tror på.

För idag är det en sån där dag igen, då jag tänker extra mycket på honom. Vad han gör, var han är, vem han firar med. Vilka julklappar han får och vad han har på sig. Såna dagar börjar det bli många av.

Det har hänt mycket på ett år.

Men när ska man vara tacksam om inte idag? Jag är tacksam för att jag fick fira jul med min underbara familj. För mina syskonbarn. För mina föräldrar, syskon, kusiner och alla ingifta i släkten. Och alla andra underbara i mitt liv. Jag är tacksam. Tacksam för att vi åtminstone fick en jul tillsammans.

Men jag kan inte sluta undra - vad hände med vårt lyckliga slut?

Det närmar sig nyår och det känns i hjärtat. De två samtalen jag alltid fick, 12 hans tid och 12 min tid. De samtal då han pussade i luren tills jag somnade. Vart försvann det?

Some say I'll be better without you but they don't know you like I do. Or at least the sides I thought I knew..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0