in my head

Idag kände jag att jag saknade något i mitt hektiska liv, att jag har missat en rutin. Ja, det är ju bloggen jag har glömt. Konstigt med tanke på hur mycket jag har att berätta.

 

Om mindre än två veckor, ganska exakt om 11 dagar klipper jag navelsträngen och flyttar till min första lägenhet. Förutom att jag känner mig sjukt lycklig, förväntansfull och exhalterad känner jag även lite sorg. Det är ändå mitt hem jag ska lämna, lägenheten jag är uppvuxen i.

 

I den här lägenheten har jag haft min första fyllefest, jag har pratat med killar i telefon i många, många timmar. Jag har gråtit i mitt flickrum över att ha blivit dumpad, jag har lekt affär med mina kusiner, jag har varit barnvakt åt mina syskonbarn, vi har byggt kojor på balkongen när vi var små, jag har lagat min första persiska rätt i vårt kök, jag har gjort så mycket i vår fina lägenhet att jag knappt minns hälften. Om några dagar ska jag flytta och skapa mitt eget hem. Jag ska ha min egen vardag, min egen inredning, mitt eget vuxna liv. 

 

Den här månaden har varit en galen månad. Jag har singelfestat mer än någonsin, avslutat många livskapitel och påbörjat andra. Men konstigast av allt, det är ändå det som hände för någon dag sen. Att han hörde av sig igen. Den där killen från Atish. Han som är så himla snygg. Det var nog månadens konstigaste händelse. Och det där jag skrev om för någon månad sen, att ett nytt kapitel hade påbörjats och att jag hoppades att det skulle vara ett långt kapitel. Så var det tydligen. Just nu känns allt bra.

 

Igår, när jag skulle köpa min soffa överraskade min syster mig. Det här är din inflyttningspresent från oss sa hon. Och den lyckan jag kände där, i det ögonblicket, det är en lycka jag förmodligen kommer uppleva få gånger i livet. Min familj är så himla, himla fin.

 

Och jag slutar aldrig förvånas över vad livet har att bjuda på. Är det något jag har lärt mig av livet så är det att efter regn kommer solsken.