Man kan aldrig förstå en medmänniska om man inte först har gått några mil i hennes mockasiner
Nedräkningar. Det har alltid varit min grej. Nu räknar jag ner till två händelser: lägenheten och resan till Spanien. Två mycket trevliga saker att se fram emot.
Och just nu känns livet bra. Sådär behagligt och skönt. Det har det gjort ganska länge nu. Jag minns knappt hur det känns att må dåligt. Sådär att känna att man är på botten, den känslan har jag glömt. Jag har ju varit utan honom i snart två år. Fast egentligen vill jag formulera om den meningen. Det är han som har varit utan mig. Och jag har varit lycklig.
På onsdag ska jag flytta. Jag har äntligen hittat en lägenhet och på onsdag ska jag flytta. Det låter så konstigt, så ovant, att säga att jag har lägenhet. Men det har jag. Min alldeles egen etta, med en alldeles egen fin soffa och ett alldeles eget stort kök. Att jag har träffat en kock gör ju saken bättre. Jag får bara hoppas att han finns kvar i mitt liv om en vecka. Det vet vi ju att de tenderar att inte göra. Stanna länge alltså.
Nu tror jag att jag sa för mycket. Fast sen är det ju bara ni som läser.
Kommentarer
Trackback
