in my head

Vi satt på en liten modern restaurang i en liten stad i Sverige. Mörkret hade fallit utanför och det doftade höst i luften. Vi pratade om livets bekymmer, om det vuxna livet och om besvikelsen över män. Vi var tre vänner som pratade om drömmar. Vi pratade om gamla minnen vi skapat tillsammans och om hur vi vill att framtiden ska se ut. Vi skrattade så tårarna rann ned för kinderna. Vi skrattade åt olika stora, missplacerade ögon och åt häxor. Vi drömde om minnen vi vill skapa tillsammans.

Den senaste tiden har jag krockat, blivit av med min mobil och varit mycket fundersam. Mycket, mycket fundersam. Många och långa stunder går åt att tänka. När dagen är slut är även min energi slut. Jag är så trött på att tänka att jag inte ens orkar tänka mer.

Men varför är det så stort, frågade min kloka syster. Det är enkelt. Du gör det till en stor grej. Var spontan, sa hon.

Idag, som alla andra dagar, har jag funderat mycket. När jag slår upp ögonen på morgonen, i telefon med mamma, hemma hos mamma, hemma hos mina vänner, i samtal med mina kollegor, på jobbet, efter jobbet, på väg hem, i bilen, hos min syster. Ja, överallt och under hela dygnet funderar jag.

På vem jag är, på vem jag vill vara, på vad jag vill göra. Men framförallt på var jag är i livet. För fem år sedan när jag började studera, lovade jag mig själv att ta examen och sedan resa. Min dröm, min högsta önskan, min ambition var att resa. Och att bo i London. Det har nu gått 9 månader sedan jag tog examen. På dessa 9 månader har ett liv hunnit skapas. På dessa 9 månader har vår lilla Emilia kommit till världen. På de fem passerade åren har jag förälskat mig i Stockholm och längtat till Australien. Och jag jobbar på ett äldreboende, fem dagar i veckan. Minst. Jag älskar mitt jobb. Jag känner att jag har hittat mitt yrke. Men det är inte vad jag önskade, det är inte vad jag lovade mig själv för fem år sedan. Det är inte det jag vill få ut av livet just nu.  

När jag satt i bilen idag funderade jag på vad jag vill göra med mitt liv. Jag lyssnade samtidigt på radio, eller ja. Det var på i bakgrunden. Han fångade min uppmärksamhet när han sa att man ska fånga alla chanser i livet. Han sa, du som vill göra en stor förändring i livet. Gör det. Du kommer vinna mycket på det. Hellre ångra det du har gjort, än det du aldrig gjorde.

Och i samma sekund bestämde jag mig.

Igår, av väldigt många olika anledningar, valde jag att skriva kapitlets sista sida. Jag bestämde mig för att avsluta det vi hade, eller kanske avsluta det vi egentligen inte hade. 

Det var rätt och ett bra beslut. Men det var ett svårt beslut. Det svåraste beslutet jag har behövt ta hittills. Jag hade visst bra mycket mer känslor för honom än jag trodde. Och det insåg nog han också, att han inte kommit undan känslorna han heller. 

Igår, till min egen förvåning, grät jag som ett barn. Jag kände mig stark och självständig, kände mig mognare än någonsin. Igår var jag så modig, vågade säga exakt vad jag tycker och tänker, exakt vad jag känner till honom. Han med gröna ögon. Igår, till min egen förvåning, grät jag som ett barn. För nu är vår historia slut. 

Hur känner du? Frågade en vän. Och jag kände efter. Jag tänkte efter. Det var mycket känslor. Många starka olika känslor. En konstig känsla av frihet men också en känsla av sorg. Rätt dramatiskt kanske, men jag insåg igår vilken stor del av min värld han har varit.  

Vad ska vårt kapitel heta frågade han. "Han med gröna ögon" sa jag. Men det är ju ditt kapitel sa han. Vad ska mitt kapitel heta? "Det får du bestämma" sa jag. Hon med ett hjärta av guld, fick jag till svar. 

Sen frågade han "kan vi lämna några oskrivna sidor, för jag kommer sakna dig".

Nu är jag redo för nya äventyr. Redo för nya kapitel! Ja, nu är jag redo. Bring it on!

It was a question I had worn on my lips for days - like a loose thread on my favourite sweater I couldn't resist pulling  - despite knowing it could all unravel around me. 

Do you love me? I ask. 

In your hesitation I found my answer. 

- Lang Leav

Var tionde år genomgår man en livskris säger min kloka mamma. Det kanske är så nu. Att jag genomgår en livskris. 

Min manliga kollega sa, när jag pratade om detta att han också upplevt det. Fast när han var 28. Han sa att det du måste inse Maral, är att det du längtar till inte är din dröm. Det är nog deras. Du längtar till att leva alla andras dröm. 

Jag har ju inte bråttom. 

Så tänker jag att det är nog så. Jag är ju där jag vill i mitt liv. Jag gör allt jag vill. Ser allt jag vill se, upplever ungdomen. Jag har ju inte bråttom. 

Jag säger att livet efter 20 och innan 25. Det ör otroligt händelserikt. Jag har gått från flickvän till singel, från usk till ssk. Från att bo hemma till att skaffa eget. Från att vara timanställd till att ha en fast tjänst. På fyra år har jag blivit faster och moster. Två gånger om. Jag har upplevt sjukt mycket. Men har ändå mycket kvar att uppleva. 

Men jag har ju inte bråttom. 

Vissa av hans ord, eller ja egentligen alla ord. Allt han har sagt går runt i mitt huvud en sådan dag eller en sådan natt. En natt som denna sitter jag i bilen utanför min lägenhet, alldeles för sent och skriver. Lyssnar på låten (african queen om det är framtida Maral som läser detta och undrarvilken låt det är). Och tänker på allt han någonsin har sagt till mig. Sitter och analyserar som jag har gjort de senaste åren men kommer aldrig fram till ett resultat. Till en slutsats. Jag börjar om igen. Och igen. 

Hans ord, det måste ju vara som hansäger. Det kan inte vara på något annat vis. Det måste vara så. 

Jag brukar säga att magkänslan aldrig sviker, magkänslan har och är alltid rätt. Det är en av få grejer jag är väldigt säker på här i livet. Och lika säkert vet jag att mina känslor och hans känslor är överens. Vi vågar nog inte inse, för innerst inne vet ingen av oss vad som är rätt eller fel. 

 Jag har känt mycket och många gånger. Alla sorters känslor. Kärlek. Ilska. Bitterhet. Nyfikenhet. Intresse. Förälskelse. Passion. 

Men det här. It's out of this world. Och han känner samma sak. Det vet jag alldeles säkert, att han känner likadant. Och att min magkänsla inte ljuger. 

Men jag kan inte sluta undra. Hur kan en människa, hur kan en människa skaka om en annan människas värld på det viset? Hur lyckas en människa framkalla så starka känslor? Kan någon förklara hur?

Idag hade vi varit ihop i 6 år. Vi fick bara tre år ihop. Tre väldigt bra år. Tre år jag aldrig någonsin kommer glömma. Tre år av riktig glädje, av ren kärlek, tre år av underbara minnen. 

Förra veckan hittade jag hans tröja. Den luktade fortfarande som honom. Men jag slängde den. Jag slängde det sista som höll mig kvar vid honom. Och jag kände ingenting. Inget annat än glädje. Glädje över att en gång i tiden ha varit hans andra hälft. Glädje över att han var min. Glädje över att jag alltid kommer vara hans första kärlek och han för alltid min största. 

Jag har saknat honom fruktansvärt mycket väldigt länge. Men jag inser att det var längesen nu. Längesen jag saknade honom. Längesen jag önskade att han skulle komma tillbaka. 

Livet har väldigt vackra ögonblick. Men vi glömmer att stanna upp. Vi glömmer tänka efter, känna efter. Vi glömmer älska villkorslöst, vi glömmer ofta uppskatta det finaste vi har. När vi väl förlorar det inser vi vad vi har haft. Livet har väldigt vackra ögonblick. Försök uppleva dessa. 

Jag kommer aldrig sluta älska. Men han bleknar. Minnet av honom bleknar. 

Jag kommer ofta på mig själv med att försöka hitta min plats på jorden. Jag inser nu att vi alla en dag kommer till en punkt där vi försöker göra skillnad. Vill lämna spår efter oss, vill vara viktiga för vår värld, för framtiden. Jag vill inte bara vara en människa som har levt på jorden. Jag vill ha gjort något, föröndrat till det bättre. Jag vill nog bli ihågkommen. 

Jag börjar i en liten skala. På en avdelning med 20 patienter. Jag inser att jag gör skillnad dagligen. Asta får örondroppar och har helt plötsligt en duglig hörsel. Gustav får lugnande medicin när dödsångesten är som värst, Gerd får hålla min hand, Nils får sina hemska sår omlagda. Ja, detta är ju inga riktiga patienter, men så ser min vardag ut. Jag jobbar över men känner att det är okey, så länge min patient får antibiotika, så länge en annan patient får känna sig viktig. 

Jag funderar på vad jag ska skriva för att ni ska förstå. Hur jag ska förklara. Jag vet inte hur. Jag brukar ju kunna det här med ord. Men inte den här gången. Den här gången vill jag vara tyst. Blunda och drömma mig tillbaka. 

En kollega sa idag, att Maral det där med att bemöta anhöriga är din starka sida. Du är så bra på det. Och jag inser att alla dessa små iakttagelser är så viktiga. Det är sådana komplimanger som ger oss kraften att fortsätta, trots dålig lön, trots låg bemanning och hög arbetsbelastning. Det och när patienter tittar mig i ögonen och säger, tack. Då vet jag att jag har valt rätt yrke. 

Vi gick i högstadiet. Jag och min allra bästa vän. Jessica. Hon som alltid har funnits för mig. Vännen som reste med mig till andra sidan jorden. Som uppmuntrade mig att flytta till England. Som sa att kärleken är värt ett försök, att jag skulle åka till Dubai, han kanske var den rätta. Jessica som ringde mig för att säga att hon blivit moster och fick mina tårar till svar. Som var hos mig efter en kort stund, en stund som då kändes som en evighet. Som kramade om mig och torkade mina tårar utan att säga ett ord. Jessica som har skällt på mig när jag har gjort något jag inte bör och vi som har dansat på xoy:s golv tills solen har gått upp. Så många gånger. Vi gick i högstadiet, jag och min allra bästa vän. Vi sa att vår första resa skulle bli till New york. Det blev istället Nerja. Sen blev det London. Och Grekland, Australien och Thailand. Vi reste till London igen och till Turkiet. Till Mallorca. 

Vi ville vara 21 insåg vi. Så vi kan uppleva NYC till fullo. Sen ville vi ha fast jobb för att kunna shoppa som aldrig förr. Nu är vi på väg. Om 8 dagar. Och det kan inte bli annat än fantastiskt. För vi är över 23 och har båda fast jobb. 

Det väcker redan minnen. Kommer NYC kännas som Dubai? Kommer jag sakna honom, fast vi aldrig varit där tillsammans?

Jag vill inte glömma hur det känns. Men alltfler gånger väljer jag lugnet framför kaoset. Många gånger föredrar jag en harmonisk söndag framför en bakfylla. 

Vi har blivit så vuxna. Satt och pratade med en vän om våra liv. Hon sa att för fem år sedan trodde hon aldrig att hon skulle befinna sig i denna period av livet. Sen höll hon mig i handen och sa så fint: Maral, tänk att om fem år har du nog hittat din prins. 

Missförstå mig rätt. Jag älskar fortfarande fest och kaos. Jag älskar ungdomen. Men jag accepterar och njuter av tidiga kvällar och lugna kvällar i soffan. Själv eller med min prins som jag inte hittat ännu. 

Det får mig att fundera. Finns han? Och om han finns, vad gör han nu? Vem är han med nu? Livet är så spännande. Jag älskar att vara ensam, det är ingen hemlighet. Men människan är inte gjord för att vara själv. Vi är flockdjur. Vi är formade för att vara flera. Så han borde ju finnas den där prinsen. 

Jag träffade en man, låt oss kalla honom en mognare typ. Runt 30. Sanning eller lögn, han berättade för mig att han den kvällen hade dragits åt mitt håll flera gånger. Inte för hur du ser ut eller för hur du är klädd, sa han. Mest för att du har ett lugn. Ett lugn jag vill vakna upp till sa han. Varje dag.