in my head

Ibland gör man saker man inte står för, ibland gör man saker man tycker är så jävla fel. Ibland funderar man i en vecka om man ska svara på det där smset. I två dagar på om man ska, när hjärnan säger nej men viljan säger ja. 

Idag har varit en jobbig dag på jobbet. Så nu gör jag som mina patienter, lägger mig innan kvällen egentligen har börjat.

Jag leker hemmafru, städar, lagar mat, tvättar och tar hand om mig själv. Men exakt samtidigt försöker jag göra karriär. Jag visar framfötterna och krigar om en fast tjänst. Jag lär mig om sjukdomar och handskas med mina rädslor. Jag göra allt jag måste. Jag vill inte missa en sekund av mina prinsars uppväxt. Jag försöker hålla igång mitt sociala närverk. Jag försöker strunta i mitt brustna hjärta som efter tre år inte ens har läkt lite. Jag drömmer till new york. 

Jag stalkar och inser att han har blivit en viktig person. Jag stalkar och ångrar det samtidigt. 

Jag har ett hektiskt liv. Det har fått mig att inse vikten av att stanna upp. Stanna upp och njuta av nuet. Jag har ett hektiskt liv och jag trivs rätt bra med det. 

"Ja han har ju verkligen kämpat för det" sa hon. Jag var en del av hans hektiska liv, tänkte jag. Jag borde vara en del av det fina livet. En del av resultatet tänker jag. Men det är jag inte. Ödet ville något annat. 

Lär mig att laga olika maträtter. Lär mig att vara ganska vuxen. Det har jag ju blivit, under hösten. 

Men så bokade vi vår biljett till NYC och jag kände för att vara sådär galet full och dansa hela natten. Fly från det vuxna livet. Det gjorde vi. Och jag vill gärna göra det igen. 

Jag träffade en del intressanta personer, bland annat mitt andra jag. Nu tittar jag på SATC och drömmer mig bort. Jag känner igen mig alldeles för mycket och inser att jag kommer älska New york. Man kan väl inte annat än att älska denna stad?

Jag pratade med honom. Han med gröna ögon. Och jag undrar hur vi blev det vi är idag. Jag kan inte bestämma om jag gillar oss eller inte. Om jag kan kalla oss för oss. Om han är en främling eller inte. Jag vet hans djupaste hemlighet. Jag är den enda i världen som vet. Är jag då tillräckligt nära, eller är vi främlingar? Hur kunde en full blick på en kryssning i mars för 5 år sen leda till detta? Hur kunde den blicken leda till de starkaste känslor jag har upplevt, de vackraste ögon jag har sett, till att han är huvudämnet i min blogg? Hur kunde den blicken leda till att vi båda sitter i en tom lägenhet på varsin sida av jorden och berättar djupa hemligheter till varandra? Hur kunde de ögonen, den blicken leda till detta? 

Det kan låta konstigt. Det kan låta dumt. Jag vet att han är som han är. Men jag vet också att jag aldrig har känt så starkt att någon är en del av min själ. Men jag nöjer mig så. Jag vill egentligen inget annat. Mer än att han då och då ska minnas mig. Minnas det lilla men ändå det stora vi har upplevt. 

Ja han med gröna ögon kommer för alltid finnas i mitt liv. I mina tankar. Jag kommer alltid undra hur han mår, vad han gör och vem han är med. Alltid. 

Så sa min patient till mig idag. Och en annan sa "du har så snälla händer. Om du en dag väljer att bli läkare får du gärna provoperera mig"

Det trodde jag aldrig, att jag skulle älska mitt jobb och mitt yrke så mycket. Vilken häftig känsla att svara i telefonen och säga: Maral, sjuksköterska. Och att presentera mig likadant till patienter och anhöriga. 

Min examen var underbar. Den känslan önskar jag alla. Att vara enormt stolt över det man har åstadkommit. Att 1000 personer applåderar åt tre års hårt slit. Min examen var en av de vackraste ögonblicken i mitt liv. Ett ögonblick jag sent kommer att glömma. 

Han skrev för en stund sen. Han undrade om min största dröm har gått i uppfyllelse. Att flytta till London. Han minns nog, för att vi träffades där. På en dålig trång klubb med dålig musik. Där höll han upp dörren för mig, dansade med en meters avstånd, respekterade mig och fick mig att le. Jag hade samma dag träffat Hamid ett halvår efter att vi hade gått skilda vägar, det visade sig senare att det skulle bli sista gången vi sågs. Fast ja, det kan jag ju inte säga med säkerhet. Världen är ju liten. Jag hade gråtit. Som ett barn. 

Har man lämnat en gång kan man göra det igen sa jag. 

Om han kommer tillbaka, sa hon. Om han kommer tillbaka kommer han aldrig lämna igen sa hon. 

Men så tänker jag, att det är ju faktiskt inte det mitt liv går ut på. Det jag sällan skriver om, det är tentaångest. Familjen. Träning. Mitt sociala liv. Min utbildning. Den karriär som jag ska starta om mindre än två veckor. 

Jag har haft en hel del tid till att tänka nu. Idag funderade jag på mitt liv. Jag hade ett samtal med min bror, vi pratade om att jag faktiskt är klar med utbildningen nu. Jag sa att det har varit en lång utbildning. Stundvis jävligt tuff. Så kämpigt det har varit ibland, men ändå så roligt. Så många tårar men ännu fler skratt. Men du är snabb fick jag till svar. Du är precis 24 år fyllda och du har kommit längre än en del drömmer om. Jo, det stämmer ju faktiskt. 

Jag skrev min första tenta i mars. För fem år sedan. Tänk vad mycket jag har hunnit med under dessa år. Jag har varit på andra sidan jorden. Jag har blivit galet kär och sedan blivit lämnad av kärleken i mitt liv. Jag har köpt bil och lägenhet. Jag har rest till så många länder att jag har tappat räkningen. Jag har blivit faster och moster. Sen faster en gång till. Och moster ytterligare en gång till. Jag har jobbat inom hemtjänsten. Och på ett äldreboende. På Harrys. Som au-pair. Ja just det, jag har bott i England. Jag har jobbat nätter. Jag har jobbat kontorstider en hel sommar. Jag har blivit förälskad i Dubai. Och ännu mer i London. Min syster har gift sig. Jag har mött en hel del skitstövlar, och jag har själv krossat en del hjärtan. Jag har fått nya vänner, vänner för livet. Men jag har även förlorat vänner jag trodde jag skulle ha för livet. Jag har skapat nya relationer och avslutat gamla. Jag har varit på många, många dejter. Jag har träffat allt från skitstövlar till drömprinsar. Jag har hunnit med en hel del. Och under dessa fem år har jag gått från den där lilla tjejen som precis tagit studenten och inte sett något av världen, till en relativt världsvan kvinna med en sjuksköterskeutbildning. 

Jag såg ett klipp igår. Föreläsaren upprepade frågan: vad deifinierar Dig?

Mina mål. Mina mål i livet. Det är definitionen av mig och den jag är. 

Nu står jag här. Jävligt redo för framtiden. För mitt vuxna liv. För att faktiskt träffa någon som är på samma nivå som mig. Som vill få ut samma saker av livet som jag vill. Som respekterar mig för den jag är. Som älskar min familj och avgudar mina syskonbarn som jag gör. Som vill uppleva livet med mig. Som inte är rädd. Som får mig att känna mig trygg. Som älskar mig. Jag längtar. Men till den dagen han dyker upp tänker jag fortsätta njuta av livet. 

Idag sa jag till en kompis att ibland träffar vi rätt personer vid fel tidpunkt i livet. Eller fel personer vi rätt tidpunkt. Det fungerar dåligt i alla fall förutom det. Alla dessa sammanträffanden och relationer tar slut. Så man en dag träffar den rätta, vid rätt tidpunkt. Allt faller på plats. 

Nu är jag klar med min utbildning. Jag har fruktat denna tid. Jag har alltid trott att denna tid är kopplad till ångest. Jag har fruktat att i samband med examen få en livskris. Jag tror att det var meningen att jag skulle ta två sabbatsår. För nu är jag mer redo än någonsin. Jag upplever inte detta som en livskris. Detta är livet. 

Nu väntar jag på att världen ska utmana mig. Så jag kan visa vad jag går för. Jag vill visa mig själv och för världen vad jag går för. 

Nu ska jag leva på riktigt. Nu ska jag leva livet. 

Han som gör mig knäsvag. Han som ökar min hjärtfrekvens och ger mig det där pirret i magen. Han. Han med gröna ögon. Det har gått 16 månader sen jag såg honom sist. Och han är fortfarande lika perfekt som jag minns honom. Hans gröna ögon dödar mig fortfarande. Det är som ett fritt fall varje gång. 

Det är väl så, att inför det nya året är vi alla hoppfulla. Vi drömmer. Vi önskar. Vi planerar. Det blir inte ofta som planerat. 2013 blev inte som jag trodde. Och det lär väl inte 2014 heller bli. 

Jag är hoppfull inför det nya året. Inför allt som väntar. Inför nya äventyr, nya överraskningar. Ja, till och med nya utmaningar. Livet är himla spännande. Livet har himla mycket att bjuda på. 

Jag ser fram emot alla dagar med min familj, alla människor jag ska lära känna, alla dejter jag ska gå på. Alla dansande nätter med mina vänner. Alla middagar i våra små lägenheter. Jag ser fram emot att skapa en ny karriär. Alla sömnlösa nätter. Jag längtar till alla fester jag ska gå på, till alla nya städer och länder jag ska besöka. Jag ser fram emot alla lyckliga dagar. Men även mindre lyckliga dagar, de är dessa dagar som lär mig mest, som gör mig som starkast. Jag ser fram emot sommaren, jag ser fram emot nästa höst, jag längtar till våren. Jag ser fram emot 2014. Och jag längtar till att veta hur mina relationer kommer att utvecklas. Jag tror att det här året har en hel del att bjuda på. 

2014 var året vi skulle förlova oss. Äh, jag ska hitta någon annan. Detta är kanske året jag träffar den rätta prinsen?

För några månader sen skulle jag tycka att det här var galet. Det här med att stanna hemma en lördag alltså. 

Jag ser tillbaka på hösten och inser hur apatisk jag har varit. Vilken tuff höst det har varit i skolan. Jag har hunnit med så sjukt mycket, utan att egentligen tänka på det. Nu är det bara c-uppsatsen kvar. Och en liten, liten tenta. 

Annars hade jag ju en väldigt trevlig kväll igår.