in my head

2011 började grymt bra, planade ut men sommaren blev till slut den värsta i mitt liv. 2011 är året jag lärde mig hur hur man mår när man mår som sämst, men även hur man är när man behöver vara som starkast. Idag, sista dagen på året, ska jag lämna allt bakom mig och välkomna det grymmaste året ever!

Trots att det var en mindre bra sommar festade vi konstant andra halvan av året, jag mötte nya, underbara människor, jag insåg värdet av mina riktiga vänner, jag fick ett till syskonbarn och jag kände mig mer levande än någonsin.

Så 2012 ska bli lika bra, fast bättre.

SKÅL<3

Jag är en glad och positiv
Människa. Har livsglädje och drivkraft som jag själv inte alltid förstår mig på. Egentligen. Sån är jag egentligen. Men livet har ändrats, mycket har hänt. Jag inser det när jag läser gamls dagboks inlägg. Mitt vuxna liv började med ett lyckligt förhållande och en utbildning. Stannade vid ett års studieuppehåll då det bästa året i mitt liv startade med resor, nya jobb, ett liv i England, min systers bröllop, ny titel som moster, nya händelser och mycket annat spännande. Återgick till det normala efter ett år med skola och all den stress det innebär. Utan mitt lyckliga förhållande. Rutin. Helt otroligt hur snabb man kan vara på att gå tillbaka till det som en gång har varit normalt. Ja. Lite roligt hände ju i mitt liv som normal. Ett besked om att jag ska bli faster och en ny bil. Mycket har hänt.

Men nu blir det uppehåll igen, och idag har jag bestämt att jag ska sluta gnälla. Vi har det så bra, men det är inte alltid vi inser det.

Nu blir det ett halvårs uppehåll sen blir det back in business! Förra uppehållet var det bästa som hade hänt mig. Hittills. Det här uppehållet ska bli bättre!

Ibland måste man få vara lycklig, trots att livet inte är som man önskar.

När tankarna går i ett och det enda du kan tänka på är hur du ska kunna få kraft till att fortsätta tänka. När det enda du gör är att tänka. Och tänka.

Will he still remember me? Will he still love me when he's free? Or will he go back to the place where he chose the poison over me?

God jul! Nu har julen redan varit här och försvunnit. På sätt och vis. Maten kommer vi äta ett tag till, julen kommer det pratas om någon vecka till men själva julafton är över. Det gick så fort. Ett helt år sen förra julen. Livet har hunnit ändras mycket på ett år.

Jo visst minns jag, första julen 2008 tillsammans. I olika länder men ändå tillsammans. Vid köksbordet. Alla sms jag fick om hur mycket han älskade mig och hur vi skulle tillbringa varje jul tillsammans. Jag tittade under bordet, ville inte störa middagen. Ingen märkte men min värld stod still. Ett sms, ett ord. Han skrev puss. Och mitt hjärta slog några extra slag. Nej jag glömmer aldrig. Vi firade en jul tillsammans. Den första och sista. 2009 i Dubai med svensk mat. Halal-köttbullar. Just imagine. Jag kommer ihåg alla samtal jag fick på julafton, då han brydde sig lite extra om mig. Alla gånger vi önskade att vi kunde fira tillsammans. Det gör ont. Tanken på att vi bara fick en jul tillsammans. Och en födelsedag. Det krävdes inte så mycket för att alla planer och drömmar skulle försvinna. Det krävdes ett avslut. Som han råkade vara bra på. Ett avslut som jag har svårt att acceptera. Ett avslut som jag inte tror på.

För idag är det en sån där dag igen, då jag tänker extra mycket på honom. Vad han gör, var han är, vem han firar med. Vilka julklappar han får och vad han har på sig. Såna dagar börjar det bli många av.

Det har hänt mycket på ett år.

Men när ska man vara tacksam om inte idag? Jag är tacksam för att jag fick fira jul med min underbara familj. För mina syskonbarn. För mina föräldrar, syskon, kusiner och alla ingifta i släkten. Och alla andra underbara i mitt liv. Jag är tacksam. Tacksam för att vi åtminstone fick en jul tillsammans.

Men jag kan inte sluta undra - vad hände med vårt lyckliga slut?

Det närmar sig nyår och det känns i hjärtat. De två samtalen jag alltid fick, 12 hans tid och 12 min tid. De samtal då han pussade i luren tills jag somnade. Vart försvann det?

Some say I'll be better without you but they don't know you like I do. Or at least the sides I thought I knew..

Det är märkligt hur Hamid försvinner dag för dag. Hur han bleknar. Hur han försvinner ur mina tankar. Hur han glöms bort då och då. Hur han försvinner ur mitt minne. Så drömmer jag om honom en natt. Och då kretsar mitt liv kring honom den dagen.

Jag drömde om honom i natt. Hittills har han alltid varit gamla Hamid i mina drömmar, den Hamid jag blev förälskad i. Inatt var han den Hamid han är idag, den Hamid jag inte vill slösa en sekund av mitt liv på. Han är inte längre den Hamid jag ville åldras med. Och det gör mig inte ledsen längre. Mitt liv kretsar inte kring honom längre. Jag tror jag har slutat bry mig.

Ibland kommer man till en punkt då man inte vill att allt ska bli bra igen, då man hellre vill att allt tar slut. Jag har nått den punkten.

Jag väljer att festa istället. Jag tänkte skriva jag dränker mina sorger i festandet men sen insåg jag att jag inte har några sorger längre.

Jag festar bara. Och jag älskar det.