in my head

För några månader sen skulle jag tycka att det här var galet. Det här med att stanna hemma en lördag alltså. 

Jag ser tillbaka på hösten och inser hur apatisk jag har varit. Vilken tuff höst det har varit i skolan. Jag har hunnit med så sjukt mycket, utan att egentligen tänka på det. Nu är det bara c-uppsatsen kvar. Och en liten, liten tenta. 

Annars hade jag ju en väldigt trevlig kväll igår. 

Det sa en klok kvinna till mig. Att alla högtider, alla födelsedagar, alla årsdagar. De är värst. Det är hemska. De får en att tänka, tänka så djupt. Du kommer må som sämst då sa hon. 

Jag fyller ju år snart. Jag minns när han skickade en present till min skola. Gymnasiet. Tänk så länge sen det var. Tänk vad han älskade mig djupt. Tänk vilka presenter jag har fått av honom. Tänk den där ringen som var formad med bokstäverna i våra namn. Var är den? Tänk vad han sa till mig när han gav mig den. Tänk så mycket känsla och tanke det fanns bakom varje present jag fick. 

Det är ju så. Att snart fyller jag år. Och jag kommer väl titta på telefonen i år också, i hopp om att han ska höra av sig. Fast jag vet att han inte gör det. Jag vet ju att han tänker på mig. Jag vet att han minns. Jag vet att han aldrig glömmer. Jag vet att han ångrar sig. Och det borde räcka. 

Men det gör det inte. Kommer livet någonsin kännas fullt normalt utan honom?

Jag är väldigt bestämd med vad jag anser vara rätt och fel. Har alltid varit principfast. Men känner att det bleknar med åren. Principer tappar sitt värde. Trodde på att det fanns en Gud när jag var liten, mest för att det var min mamma som sa det. Men med tiden har jag lärt mig att det finns vetenskap som talar för annat. Logiken har tagit över och jag skulle kunna kalla mig själv för ateist. Jag respekterar andras tro, finner det faktiskt väldigt fascinerande. Trots min ateistiska syn på livet kan jag inte tro att vi bara består av kött och blod. Vi har en själ. Det kopplar jag till våra tankar, inte till någon religion. Helt enkelt till människans tankeliv. 

Min själ. Ja, den är ganska utsliten. Efter den här hösten. Jag är så trött i min själ. Innan jag gick igenom den hittills svåraste perioden i mitt liv, för lite över två år sedan, då mitt livs kärlek lämnade mig, var min själ hel. Jag hade aldrig känt av min själ. Men det gjorde jag den dagen. Den dagen han lämnade mig utan någon förvarning. Men det är inte den poängen jag vill komma fram till. Han fick mig att känna. Han introducerade min själ till mig själv. Sen gick han. Han lämnade oss själva. 

Min själ har räddat mig. Jag har lärt mig känna, på riktigt. Jag har lärt mig vad livet faktiskt är och vad livet har att erbjuda. Jag har insett att livet är för kort. För kort för att gräla och bråka om varför han har den där tröjan som jag inte gillar, om varför han tar fel kastrull, om varför han inte har lagt märke till att jag har plattat håret. Att bråka om varför han ringde en halvtimma försent eller om att han ofta vill vara hemma och titta på film med mig.