in my head

Nu är jag här igen där jag har varit så många gånger förut. Samma flygplats. Samma gate. Samma känsla. Denna underbara känsla. All förväntan, all ovisshet.

Sitter på planet nu och önskar jag hade något jag kunde dela detta med. Mamma, syster, kusin. Någon.

Första gången som singel i Iran. I'm gonna rock their world!!

Tentaångest. På riktigt.

Det är en hektisk tid i mitt liv. Sådär underbart hektiskt.

Allt som ska fixas innan resan, nytt liv med ny pump, tenta som ska pluggas till och skrivas, vänner man ska träffa, syskonbarn man ska pussa på, packa, städa, resor som ska bokas och planeras, presenter man ska köpa, Sheilas student, ja allt som hör sommaren till.

Och jag har äntligen skickat iväg mina papper om att återuppta mina studier. Sen får vi se om jag faktiskt kommer att göra det. Vi får se.

Nu kör vi!! Tenta, förhoppningsvis för sista gången i detta otroligt krävande och efterhängande ämne. Farmakologi, vi kommer nog aldrig komma överens. Men hjälp mig idag, bara idag.

Ibland är jag så himla lycklig, älskar livet sådär jättemycket att jag vill ställa mig utanför världen och krama om den.

I lördags var jag det. Lycklig i min egen bubbla, den bubblan som Saska får besöka ibland. Ja hon är fin hon. "Vad använder du för vax?" "Det är spray." Eller taxiletandet, eller ska vi kalla det för envisschaufförlåtosskallahonomförD-letande? Bekanta i kön, i baren, nya människor. Vodkashot och cider, vodka redbull och dans. Dans och en himla massa mummel. En mamma som väntar hemma, som är vaken och har bäddat upp, ifall man skulle vara för full liksom. En afghansk taxichaufför, en minneskucka här och var, en himla tråkig bakfylla dagen efter, massa sött och fett. En hel donkenmeny, innan festen. Vi gör det på vårt eget sätt och vi gör det bra.

Ibland är jag så himla lycklig, älskar livet sådär jättemycket att jag vill ställa mig utanför världen och krama om den. Lycklig för de människor jag har omkring mig<3

..and it's never wrong to fight for it.

We might not get tomorrow löd gårdagens facebookstatus. Note to self: det finns faktiskt alltid en morgondag. Idag har den inte varit så rolig. Bakfylla, så att säga. Men det var det värt, för ååh vad kul vi hade!

När något går fel, när man gör något man inte bör göra, när man vaknar morgonen efter och inser att man kanske skulle hejdat sig själv. När man inser att hjärtat alltid går sin egen väg. Då, just då försöker jag minnas mitt livsmotto "Hellre ångra det jag har gjort än det jag aldrig gjorde".

Jag skriver tydligen mycket om honom. Det är vad ni säger. Men det är en sån period, igen. En period då jag saknar extra mycket, tänker på honom det första jag gör när jag går upp och det sista innan jag lägger mig. Längtar tillbaka och önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade skickat iväg det där smset. Men den här perioden går väl över, den också.

Nu drömmer jag mig till London, min favoritstad där mitt livs kärlek bor. Vi har köpt biljetten, jag, Shiva och Emilie. Idag. Och vad det pirrade i min mage. Hotellet är bokat. Allt är klart. Förutom beslutet. Om vi ska åka eller inte. Det är så mycket som spelar roll. Än tänker jag inte hoppas, fast gör ju det lite innerst inne. Gå på oxford street, äta våfflor med caramel ice cream, gå runt på Camden, gå kulturrundan, dansa hela natten på någon klubb, förfesta på Grace, äta fish and chips och bara njuta av denna underbara stad. Om en och en halv månad kanske det blir verklighet. Men först ska jag till Iran. Och träffa min fina Nilou innan jag möter upp tjejerna i min absoluta favoritstad. Det blir nog en bra sommar det här. Min första singelsommar, ever.

För att förtydliga, det är han med stort H som ska glömmas, inte Saska. H. Han med stort H.

Nu taggar jag och Jessica. Ny klänning, en vodkaflaska, cider, öl, grand, dans, nytt folk. Kan det bli dåligt?

Saska, min närmsta vän. Du som alltid har ställt upp, gråtit med mig och skrattat med mig. Varit nervös med mig, festat med mig. Du som alltid finns där för mig. Du som reste med mig till andra sidan jorden. Om du bara visste hur mycket jag älskar dig<3

Och du som alltid finns med på ett hörn, i mitt hjärta, i mina tankar. Ikväll ska du bli bortglömd. Bara ikväll.

För ett år sen hatade jag tatueringar. Predikade alltför ofta om varför man inte bör göra någon. Det var mycket jag var emot. Jag var så annorlunda på något sätt. Men så hände ju det där.

En nära döden upplevelse brukar vara ett bra skäl till att faktiskt börja leva. Inte bara vara utan också leva. Jag hade en, när min, då, bättre hälft valde att vara just halv. Utan mig. Den natten var en av de värsta i mitt liv. Likaså de nästkommande månaderna. Det var i samma veva jag bestämde mig. Hade funderat på det länge men vågade aldrig riktigt, jag var ju så emot det. Med lite påtryckningar från mamma bestämde jag mig för att tatuera mig. Mammas namn, därav påtryckningarna från hennes håll. Så vi gjorde det, jag och mitt mod, i London. Ska man göra det får man göra det riktigt.

Nu har jag lärt mig att jag inte ska tycka för fort. Tatuering nummer fem och sex planeras redan, jag måste bara hitta ett sätt som bromsar den här adrenalinkänslan, något som kan stoppa mig. Det där om att tatueringar är beroendeframkallande, det är sant.

På tal om ingenting. Han kom, en ny, och han gick lika fort. Jag inser varje gång att det här hjärtat tillhör någon annan. Jag tror inte det går att sluta älska. Jag försöker, men det går inte. Men sen sägs det ju att ingenting är omöjligt.