in my head

Idag hade vi varit ihop i 6 år. Vi fick bara tre år ihop. Tre väldigt bra år. Tre år jag aldrig någonsin kommer glömma. Tre år av riktig glädje, av ren kärlek, tre år av underbara minnen. 

Förra veckan hittade jag hans tröja. Den luktade fortfarande som honom. Men jag slängde den. Jag slängde det sista som höll mig kvar vid honom. Och jag kände ingenting. Inget annat än glädje. Glädje över att en gång i tiden ha varit hans andra hälft. Glädje över att han var min. Glädje över att jag alltid kommer vara hans första kärlek och han för alltid min största. 

Jag har saknat honom fruktansvärt mycket väldigt länge. Men jag inser att det var längesen nu. Längesen jag saknade honom. Längesen jag önskade att han skulle komma tillbaka. 

Livet har väldigt vackra ögonblick. Men vi glömmer att stanna upp. Vi glömmer tänka efter, känna efter. Vi glömmer älska villkorslöst, vi glömmer ofta uppskatta det finaste vi har. När vi väl förlorar det inser vi vad vi har haft. Livet har väldigt vackra ögonblick. Försök uppleva dessa. 

Jag kommer aldrig sluta älska. Men han bleknar. Minnet av honom bleknar. 

Jag kommer ofta på mig själv med att försöka hitta min plats på jorden. Jag inser nu att vi alla en dag kommer till en punkt där vi försöker göra skillnad. Vill lämna spår efter oss, vill vara viktiga för vår värld, för framtiden. Jag vill inte bara vara en människa som har levt på jorden. Jag vill ha gjort något, föröndrat till det bättre. Jag vill nog bli ihågkommen. 

Jag börjar i en liten skala. På en avdelning med 20 patienter. Jag inser att jag gör skillnad dagligen. Asta får örondroppar och har helt plötsligt en duglig hörsel. Gustav får lugnande medicin när dödsångesten är som värst, Gerd får hålla min hand, Nils får sina hemska sår omlagda. Ja, detta är ju inga riktiga patienter, men så ser min vardag ut. Jag jobbar över men känner att det är okey, så länge min patient får antibiotika, så länge en annan patient får känna sig viktig.