"I was born sick, but I love it. Command me to be well."
Jag undrar fortfarande vad hon har som inte jag hade.
Jag undviker att lägga mig i sängen de dagar jag ser livstecken från honom. De dagar jag ser en ny bild på honom tillsammans med henne. Sådana dagar undviker jag att lägga mig i sängen och släcka. Sådana dagar är jag rädd för mörker, jag är rädd för tystnad och för mina egna tankar. Jag är rädd för mig själv så jag undviker mig.
Jag önskar att jag kunde hata honom. Så många gånger jag har önskat hans olycka. Utan att ens mena det. Jag är så mesig. Varför kan jag inte hata? Hata honom. Och henne. Jag tycker hon är söt. Och han är lycklig.
Ibland vill jag tro att han har skapat ett monster. Han har skapat en del av mig som inte fanns. En känslokall del som aldrig någonsin vill älska igen. Jag vet ibland inte vem jag är längre. Jag funderar ofta på om jag någonsin kommer få prata med honom igen. För jag är känslokall, mot alla i världen förutom honom. Honom kommer jag nog aldrig sluta älska. Och det är så tragiskt.
Och utan att ha någon som helst kontakt, citerar han min favoritlåt, bredvid sitt namn.
And it's funny how the one thing that makes me crazy is the same thing that keeps me sane.
