in my head

Det är så i livet, att vissa människor är på rätt plats vid rätt tid. De stiger in i ens liv sådär lätt, allt stämmer och allt känns bra. Det flyter på, på ett visst sätt.

Och de kanske inte ser ut som man har tänkt sig, inte som de man brukar dras till. De kanske inte är vad man tänkt sig. Men så tänker man, att det är personligheten som är viktigast. Det är inte som med den där killen jag träffade för ett tag sen, att jag inte ville ses med honom ute, vad skulle folk tänka? Det är mer som att - vem bryr sig vad andra tycker? Det viktigaste är att man blir rätt behandlad. Och det värmer sådär i hjärtat när han skickar sms. Man blir så glad, fnissig som en 13 åring. Det blir sådär pirrigt i magen. Fast man knappt känner varandra. Fast det är kanske det som gör det?

Sen tänker jag på det min favorittant sa - att de snygga får du aldrig behålla för dig själv.

Ja, då var det dags igen. Det där med facebook. Facebook och ett ex. Jag ska berätta igen. För att försäkra er mest, att jag har glömt. Att jag har gått vidare.

Igår, när jag jobbade natt med en av mina favoritkollegor, gick jag in på facebook. Mest för att checka moden (kolla läget för er som inte är tillräckligt coola, fast det är ni ju alla om ni känner mig. Nej nu ska jag sluta prata gott om mig själv. Det är ju ni som är fina.) Anyway, där var hans ansikte igen, i Edgware - ett område i London, där hängde han i precis samma sekund som jag satt i bilen, på en gata mitt i Borås. Döbelnsgatan för att vara mer exakt. Och jag kände inte att jag dog. Jag kände inte att jag blev varm i kroppen. Det enda jag tänkte var - oj där är han. Fast jag tänkte att jag inte känner honom längre. Vilket gör honom till en främling.

En främling som jag har pussat så många gånger förut, en främling som jag har spenderat mina finaste dagar med förut, en främling som har kollat mig i ögonen med mer kärlek än någon annan förut, en främling som jag har älskat så djupt förut, en främling som var min värld förut, en främling som jag inte längre älskar nu, en främling som stal mitt hjärta och krossade det, en främling som inte har så stor betydelse i mitt liv längre. En främlig jag inte längre bryr mig om.

Och den befrielsen, det är den bästa känslan. Snäppet bättre än att älska, snäppet under att bli älskad.

Och i torsdags hände xoy. Där fanns världens finaste pojke, med smilegropar och solbränd hy. Med vackert leende och fina läppar. Men så brukar det ju vara, att fina killar hänger på xoy. Men det är ju inte därför jag och Saska hänger där, vi älskar ju att dansa. Det är ju därför vi går dit, minst en gång i veckan. Livet är bra just nu. Och han hade världen finaste namn. Ja, han var sådär övermänskligt fin.

Jag läste ett inlägg min kompis har skrivit om kärlek, instagram och facebook. Att man så gärna vill se vad han gör, ett levnadstecken gör allt. Sen insåg jag att jag faktiskt inte bryr mig. Jag vill inte se något. Visst har ni märkt det, att jag inte längre skriver om honom?

Det har jag insett, sa en vän till mig idag. Det har jag insett, att du älskar världen. Så är det bara. Jag inser att det är så, att jag älskar världen. Jag älskar nya ställen jag kommer till, jag älskar att skapa nya minne, på nya ställen med nya människor. Jag älskar storstäder, jag älskar storstadspulsen.

Och nu, efter 10 dagar i Stockholmparadiset längtar jag tillbaka. Jag längtar till människorna, till Gormits mat, till Farzanes sköna tempursäng, till Amrits omotiverade frågor, till solsidan-maraton, till galna utekvällar och till mysiga hemmakvällar. Och allra mest längtar jag till att få träffa honom igen.

Atish. Det sammanfattar helgen ganska bra. Persisk kryssning med mina fina - lyckat till max. Vi levererade 24 timmar, all in. Vi har kaosat (som ungdomarna så hippt säger) runt och verkligen drivit med allt och alla. Jag har varit gravid, gravid med min kusins ex, jag har spelat mamma till Sheila och hennes kompis, jag har fått en kille att spela att han precis friat till mig, jag har fått samma kille att gå ner på knä, jag har träffat den enda svenska killen på en persisk kryssning, som erkände sina djupaste känslor för en annan tjej för mig, men först efter att han hade hängt med mig och samtidigt raggat på mig halva natten. För att sen säga - du jag kan inte, jag tycker om en annan tjej. Kul att jag ska väcka allas jävla samvete till liv. Sidetrack, I know. Men ibland blir jag bitter.

Tillbaka till det roliga, Sheila och Shiva har agerat danslärare i hiphop, och även varit med i diverse battles, Sheila har presenterat sig som allt möjligt, Cassie har banat väg för mig fram till scenen. Ja, vad har vi inte gjort? Vilken fantastisk kryssning!! En i sällskapet fick en blåtira på det roligaste sättet och en annan fick sy fyra stygn i handflatan. Allt kan hända när vi festar.

Ikväll har vi ätit på en persisk restaurang, fortsatt kvällen på ett vattenpipscafé med ett väldigt härligt Stockholmsgäng. Jag har blandade känslor inför morgondagens hemfärd, men jag hoppas innerligt att jag kommer tillbaka snart. Det hoppas jag. Det vet jag.

Peace out. Så kan man säga när man har hängt en vecka i huvudstaden.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850ecf9606ee03141d0593.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850ecf9606ee03141d0593.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850ecf9606ee03141d0593.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850ecf9606ee03141d0593.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f419606ee030ea9de7d.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f419606ee030ea9de7d.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f419606ee030ea9de7d.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f419606ee030ea9de7d.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f77e087c322b9b3a9af.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f77e087c322b9b3a9af.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f77e087c322b9b3a9af.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f77e087c322b9b3a9af.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f80ddf2b373fd003cf5.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f80ddf2b373fd003cf5.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f80ddf2b373fd003cf5.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f80ddf2b373fd003cf5.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f86e087c32291adafd9.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f86e087c32291adafd9.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f86e087c32291adafd9.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50850f86e087c32291adafd9.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_508510159606ee037c906947.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_508510159606ee037c906947.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_508510159606ee037c906947.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_508510159606ee037c906947.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_508540009606ee03132085b4.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50854004e087c322982ab097.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_50854012e087c32293797b83.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2464587/images/2012/pic_5085401fddf2b37405003f1a.jpg" class="image">

Idag är det söndassjukan i hemmet, som det kallas i huvudstaden. Det blev sturecompagniet igår, inte spybar. Det var spännande, och Stockholm levererade. Ja det gjorde det. Snart är min vecka över här och det känns lite tråkigt. Men nu vet jag i alla fall, att jag kommer tillbaka. Det vet jag.

Idag har vi turistat. Vi har tagit kort, besökt djurgården, gamla stan, gröna lund, skansen och lite annat. Vi har hittat ett mysigt fik, åkt båt eller vad man nu väljer att kalla det, åkt tunnelbana och försökt vara osynliga.

Ikväll blir det spybar. För första gången. Är ju xoykväll egentligen, men vad gör det när man kan festa som en prinsessa i Stockholm? Nu får vi se om Stockholm levererar. To be continued.

Idag var vi på bio! Taken 2. Ettan såg jag på en biograf i Dubai, men det struntar vi i.

Mina dagar består just nu av sovmorgnar, Beyonce, Adele och Maroon 5 på högsta volym, trevliga promenader runt om i Stockholm, fönstershopping (för det mesta), fika, middagshäng, matlagning med mina favoriter, kvällsmys med solsidan, chips och cola, bokläsande och tjejsnack, givetvis är även vår Amrit med.

Spenderar dagarna med Gormit, Farzane joinar oss när hon har slutat skolan. Imorgon ska vi upp tidigt och äta frukost alla tre, åka till flempan och sova (i Farzanes lägenhet, utan Farzane), och sedan gå på bio med Farzanes klass på kvällen. På torsdag blir det fest och på fredag middag med stora gänget från Borås. I helgen blir det kryssning. Som jag längtar!

Men just ui njuter jag av att vara här. Av att känna att vi har blivit så vuxna. Jag njuter så himla mycket av att umgås med mina pärlor. Känner att jag har saknat detta så mycket, och önskar att Saska var med oss. Men det är hon, varje sekund, i våra tankar. Och på whatsapp. Sen önskar jag att tiden kunde stanna lite, så vi kunde njuta lite mer. Att tiden kunde gå lite långsammare. Sakta.

Nu ska jag sova, i en lägenhet mitt i smeten, med stora fönster och högt tak. Jag drömmer om att flytta hit en dag, jag har funnit en ny kärlek till Stockholm. Blir det inte Skottland blir det Stockholm. Fast allra helst vill jag att det blir Skottland. Så jag kan bli psykolog. Men det tar vi en annan dag. Godnatt<3

Befinner mig för tillfället i samma stad som kungen, i staden där det finns riktiga turister, kyla men inget regn (förutom idag), riktiga kill-ass klubbar, massa iranier och underground. Påminner lite om London. Mitt älskade London! Som jag älskar så mycket att jag kan dö! Och som jag saknar det, hinner jag åka dit en gång till innan nyår tro?

Helgen har innehållit en väldigt stor inflyttningsfest i en mysig lägenhet väldigt centralt i Stockholm, där mina fina, Gormit och Amrit bor. En fest med blått tema, dans hela natten lång fram till på morgonen, mycket vimmel, en hel del (fullt) folk och massa gott såsom plockmat och alkohol. Mycket av allt.

En som pratade Dubai med mig hela kvällen. Och en kille som gav mig extra livslust när jag på fyllan vågade teckna på teckenspråk att jag har lärt mig det i gymnasiet. Chocken som uppstod över att jag kunde och glädjen över att jag inte hade glömt. Han tecknade sin historia till mig om varför han har blivit döv och han gav mig en egoboost. Han är rakad på huvudet med en hörapparat som syns väldigt tydligt. Men inte brydde han sig. Så stark. Jag visade min insulinpump och tecknade - du är inte ensam, alla har vi våra problem. Inte så sexigt kanske med detta på magen, tecknade jag, och han svarade - ser du min tjej? Hon älskar mig för mig, inte för min hörsel eller något annat. Du kommer hitta någon som älskar dig för dig, han kommer inte se apparaten. Du är du, inte din pump.

Ja visst är det så. Visst finns det fina människor på vår jord. Det har aldrig tidigare stört mig det här med min diabetes, och gör det inte nu heller. Men den gör sig påmind på ett annat sätt nu för tiden. Min diabetes har vuxit sig så stark inom mig på något sätt. Den finns där så himla markant. Men jag tror på tanken att jag är jag och inte min diabetes.

Hur länge har du haft diabetes frågade han på apoteket. Tänkte efter och insåg att jag har haft det i 13 år, mer än mitt halva liv.

JAg vet, alldeles för djupa tankar att dela med sig av här. Men äh. Jag ska spendera hela veckan här och kommer ha mycket tid över till att tänka. Så förvänta er sådana här inlägg.

Sen hittade vi på ett snabbtecken till mitt namn, ett personligt tecken som alla har.

Idag var vi boråstjejer på TGI Fridays och åt middag. Pratade gamla minnen och skrattade så tårarna rann. Jag tänkte på hur våra liv såg ut för några år sedan, på hur vi aldrig trodde att vi alla skulle sitta just där, på en restaurang i Stockholm och prata sånt som för några år sedan inte ens hade hänt. Jag tänkte att nu bor halva styrkan här och andra halvan i Borås. Jag tänkte att en snart är gift, två jobbar och lever sina liv i sina egna lägenheter, en annan pendlar mellan jobb och studier, och den sista läser sista halvan av sin 5åriga utbildning. Vad har hänt på vägen, när blev alla träffar plötsligt minnen vi pratar om?

Nu ska jag sova. Ligger i sängen bredvid Farzane, med fönstret ovanför oss och jag lyssnar på ljudet av regnet mot fönstret. Farzane har redan somnat. Tänker på honom och på hur mycket han älskar det ljudet. På hur han alltid satte på ljudet på sin iphone och hur han somnade till det. Hur jag blev tvungen att gå upp och kissa, stänga av ljudet och sedan somna till ljudet av hans andetag.

Imorgon väntar en spännande dag fram till 17 då jag är ensam. Planerar att ta mig till stan och strosa runt där. Jag borde hitta. Stockholm är lättare än London. Hittar jag där hittar jag här. Sen möter jag upp mina fina för lite mysigt tjejhäng. Just nu älskar jag livet.

Godnatt<3

Min mamma sa, hur hade du känt om han plötsligt dök upp framför dig? Hon fick några oseriösa svar som vi skrattade åt. Sen sa jag, jag vet inte. Men jag älskar inte honom längre. Jag hade blivit nervös, men mest för det vi en gång har haft ihop. Inte för den han är nu.

Nu förstår du vad jag menade när jag sa att de alla är likadana va? Att de vet hur de ska såra? sa hon. Ja, men du sa ju själv att han inte var sån, du trodde ju mer på vårt förhållande än jag gjorde svarade jag. Hon tänkte efter, tittade på mig med en besviken blick och sa -Ja det är sant, jag trodde faktiskt aldrig detta om honom.

Han är en fin kille sa jag, han kommer göra någon lycklig i framtiden. Jag vill det. Du kanske är den som blir mamma till hans barn sa hon. Jag vet inte varför hon sa det, vad som fick henne att tänka på det, vad som fick fram de tankarna hos henne. Sen gick hon. Och jag sa, väldigt tyst, att det vill jag inte. Jag vill inte ha honom. Men jag ville nog inte att hon skulle höra det. För ibland undrar jag om jag verkligen tycker så, om jag tror på det jag säger. Det känns äkta, mina känslor känns äkta, eller mer avsaknaden av känslor. Men ibland kanske jag tänker att det hade vart fint, att vi hade fått ett fint avslut. Ett fint slut på vår saga, mer som -sen levde de lyckliga i alla sina dar.

Sen tänker jag nej, jag vill ha någon annan. En med gröna ögon kanske.

Och nu tänker jag att min pluggrast är slut. Nu ska jag fortsätta.

Åh, total lycka! Min bok är här snart! Hoppas att jag får den imorgon så jag kan läsa den i Stockholm!!

Det har tagit allt för många år för mig att äntligen bli fri.. (Åh vad jag älskar Linnea Henriksson!)

Jag sitter på jobbet och pluggar mellan varven. Stressar över att det bara är en dag kvar till tentan och får lite ångest som vanligt. Sen inser jag att om jag klarar den här minitentan så har jag bara ett år kvar, en termin med bara praktik och en termin med tre sluttentor, slutexamination och lite c-uppsats på det. Sen är jag sköterska. Och ja, jag ska ge det en chans. Det är det ju värt. Om inte annat så kanske jag finner min framtida man på sjukhuset, en sexig, ung läkare med välbyggd kropp och gröna ögon. En man. Jag har iofs redan hittat honom men han är inte läkare. Ingenjör men det duger ju också. Sen är han inte min.

Men det ska han nog bli en dag om jag får välja.

Jag sitter på biblioteket i högskolan och sörjer. Sörjer att vi inte ska dansa imorgon, sörjer för att jag måste sitta hemma och plugga till något jag egentligen inte vill bli. Sörjer för att xoy ska dansa en hel natt utan oss.

Jag inser att det är här man ska hänga om man är singel. Jag vill likna det vid en hunkmarknad. Lite som att det är här alla snygga killar gömmer sig.

Mina vänner, här följer en manual för er som är singlar. Lägg märke till att du inte nödvändigtvis måste studera här för att hänga här. Det finns en cafeteria, möt din kompis som är studerande och fika med henne/honom. Låna böcker på biblioteket och sätt dig på första plan för att "läsa". Då har du även koll på alla som kommer dit och lämnar stället. Lär känna folk som studerar där. Då har du fler anledningar att hänga där. Gå förbi några gånger per dag. Fungerar inget, säg upp dig och börja studera. Det är det värt.

Hitta ditt byte. Locka ditt byte, främst genom att flirta. Försvinn. Kanske gå till cafeterian, sitt där i 15 min och ät något. Håll koll på alla utgångar så han inte försvinner. Gå tillbaka. Locka honom ännu mer. Och viktigast av allt, lämna biblioteket innan honom. Håll tummarna att han infinner sig på klubb pank lagom till lönehelgen. Flirta. Gå förbi. Du har honom.

Jag ska försöka göra detta själv. Nu ska jag gå och stressa ihjäl. Hejdå.

Idag ska jag jobba ute i Fristad. Jag blir glad om jag hittar dit.

Så här började jag mitt blogginlägg igår när jag helt plötsligt insåg att klockan var för mycket, och jag för ofärdig. Om man nu kan säga så.

Vi var fyra som jobbade. Väldigt få brukare och väldigt långa avstånd. Väldigt långa. Långt in i skogen, ställen jag aldrig skulle våga åka till mitt på ljusa dan. Var bor alla frågade jag när jag insåg att inte en enda adress stod med på schemat. Kör förbi kyrkan, sen svänger du höger förbi eken in på grusvägen sen kör du tills du ser ett gult hus. Det var en adress. Jag såg träd, det var allt jag såg. Inte eken förrän jag nästan körde på den, inte kyrkan om inte hon hade pekat ut den och absolut inte färgen på huset. Du lär dig sa hon. Jag tvivlar tänkte jag.

Här brukar det finnas två älgar, just på den åkern finns det en rådjursflock, på den här lilla vägen är det alltid en grävling. Kör försiktigt. Se upp för allt vilt. Men, tänkte jag, är detta vad jag kommer ha? Stel nacke och huvudvärk efter varje pass ute i buschen? Ja så är det nog faktiskt.

Sen sa hon, du sakta ner, 70 km/h är lite väl häftigt för byn. Och jag kände att jag gärna kunde strypa henne. Ungefär som - jag kör hur jag vill. Sen sa hon, det är jag och du i bilen. Vi måste tänka på hur vi kör. För det är vår arbetsplats, och vi får inte riskera något. För med oss i bilen sitter din pojkvän, dina föräldrar, min gubbe och mina barn. Händer det oss något, händer det dom något.

Och jag förstod vad hon menade. Tyckte det var fint tänkt. Sen kom jag på att jag inte har någon pojkvän.

Jag fick för mig att storstäda idag. På riktigt. Känns bra att bo i ett kliniskt rent rum. Ibland, bara väldigt sällan, känner jag att en kille hade passat bra i min halvt stora säng. Matchat mitt rum. Men det är alltså bara ibland. Jag trivs för övrigt alldeles för bra som singel, nästan lite för bra. Men ibland tänker jag så. Som idag.

För idag när jag städade mitt rum, fick jag syn på mitt smyckesskrin. Som föreställer en katt (jag hatar ju för övrigt katter). Men jag älskar just det. Det är en present med känsla. Jag fick det av den jag då trodde skulle bli min framtida svärfar. Så blev det ju inte. Han hade varit i Indien, och han hade köpt med sig presenter till mig. Inte honom. Det har alltid stått synligt på mitt sminkbord, men idag när jag dammade av det öppnade jag det. I det låg en ring jag fick av honom 2009, han med stort H. En evighet sen. Fram till den dagen vi gick skilda vägar hade jag den på mitt högra ringfinger, exakt varje dag. Med hans namn uppåt, och mitt namn mot handflatan. Det första han lade märke till när vi sågs efter ett halvår var att jag inte hade den. Han undrade varför. Ja, varför tror du, fick han till svar.

Det var som att han försvann med allt damm. Det var som att han bara försvann ur mitt liv, ur mina tankar, ur mitt hjärta.

Jag satt i mitt rum, på min orangea matta och lyssnade på Adele på hög volym. Jag tog på hans ring på mitt högra ringfinger. Med hans namn uppåt, och mitt namn mot handflatan. Jag lyssnade på Adele som jag har gjort så många gånger sen den 18 juli förra året. Jag kan varje andetag i hela hennes album. Jag satt där på mitt golv och kände att min kropp fylldes av värme. Jag mindes den dagen vi var utanför Ibn Batuta (ett sånt dära mall i Dubai) och han satte mig på ett stenblock. Han satte sig framför mig på huk och han såg hur paniken växte i mina ögon. Han gav mig en blick. En sån där kärleksfull blick som bara han kunde. Det är inte vad du tror. Jag trodde han hade fått för sig att fria, nej tänkte jag, aldrig att jag vill att det sker nu, jag vill gifta mig om tio år haha.

Han sa hur mycket han älskade mig, jag fick ringen i födelsedagspresent. Den bästa presenten jag någonsin fått. Och jag är så ledsen att jag inte kan använda den längre. Jag älskade när han höll min hand och lekte med ringen samtidigt. När han pussade mina händer och pussade på ringen, som var format av våra namn, en extra gång. Jag älskade när han presenterade mig och jag räckte fram handen med ringen på. Jag älskade att ringen verkligen symboliserade vår kärlek. Att vi båda visste vilken kärleksförklaring jag hade fått den där stjärnklara natten, hur mycket kärlek han hade fått av mig. Hur jag hade kysst honom som tack. Så där med hela hjärtat kysste jag honom och tackade den Gud jag inte riktigt tror på för att han fanns i mitt liv, för att han var min.

Sen såg jag en låda under min säng. Öppnade den och hittade massa bilder på oss. Alla minnen på en plats. Alla bilder, alla ställen, allt skratt, all kärlek, all glädje. Jag log. Log åt allt fint vi har upplevt tillsammans. Log åt att jag har haft chansen att lära känna en sån fin kille, en kille som inte gav mig annat än kärlek under så lång tid.

Men Adele påminde mig, att samma kille visade andra sidor. Adele påminde mig om mina tårar, om all ilska och hat han har framkallat. Hon påminde mig om hur han tryckte ner mig till botten. Hur svårt det var att ta sig upp. Jag log, kände inte att jag saknade honom. Jag stänge lådan och fortsatte städa.

Men just då kände jag att en pojkvän i min säng hade matchat mitt rum. En kille som kunde omfamna mig och ge mig en kärleksblick som bara han kan. En kille som skulle säga det jag behövde just då. En kille som skulle kyssa mig och jag skulle tänka, tack för att du finns i mitt liv just nu. Du och inte han.

Så vi köpte chips. Jag, Sheila och Shervin. Chips och godis. Och dipp. Och dricka. Så satt vi och kollade på en väldigt bra film - think like a man, act like a lady. Sen loggade jag in på Adlibris och köpte boken. Som jag får om en vecka. För jag är ju singel, och jag behöver veta lite hur killar tänker. Så jag kan analysera bättre. Och för att den killen som ska sitta i mitt rum, på min säng i framtiden, ska vara den rätta. För att han inte ska kunna trycka ner mig till botten igen.

Don't hate the player, change the game - and trust me, I will. Cause I think like a man and act like a lady.

Jag vill aldrig bli för gammal för xoy.

Idag har jag svurit ganska många gånger åt Saska, i mitt huvud. Inom mig. För idag skulle vi träna hennes favoritpass och mitt jag-hatar-detta-pass pass. If you know what I mean. Och vad händer? Hon går och blir sjuk! Heidi skulle inte med idag så där står jag, helt själv och funderar - ska jag verkligen? Sen insåg jag att jag är vuxen och kan inte låta bli att träna på grund av Jessicas förkylning. Och att jag hatar step/styrka. Och att jag har jobbat natt. Och är kronisk förkyld.

Äh, tänkte jag. Det är Barbro, säkerligen 100 år, som ska leda passet. It's a piece of cake. Den jävla tårtan fick jag äta upp. Ja hon var 100 år, eller i alla fall äldre. Det resulterar alltså i att hon har mer erfarenhet, uthållighet och styrka. Mördarpass. Jag såg döden.

Nu sitter jag här som ett lik och ska försöka få mitt ben över badkaret. Jag tänker sitta i men vet inte om jag kommer upp sen. Det är ett senare problem.

Och idag är det exakt två år sen jag och Jessica åkte på vårt livs äventyr. För två år sen vid den här tiden var vi på flygplatsen i Frankfurt och tittade på skärmen, när mannen bredvid oss fes. Och vi skrattade hysteriskt. För två år sen flög vi i 32 timmar till Oz.

På söndag kör jag igen! Men imorgon ska vi hinna med en sväng på sex och spy (xoy för er mindre moderna som inte hänger med i alla häftiga klubbnamn). Over and out.

Att äta en alldeles för stor frukost, en torsdagmorgon innan jag ska lägga mig. Aldrig mer.

Ett inlägg för mycket, alldeles för sent på natten. Men jag antar att det är nackdelen med att faktiskt jobba natt. Och inte kunna sova när man väl är ledig.

Det jag vill få sagt är att varje dag påminns jag om att allt är möjligt. Den där tentan som är så himla svår, killen du har varit hemligt kär i under tre år, den där snygga klänningen som är två storlekar för liten, klubben med alldeles för hög åldersgräns, det där jobbiga träningspasset. Allt går. Som min söta mamma säger, om man vill man kan.

Tentan kommer du klara, han kanske ringer och en dag blir han din, klänningen passar perfekt en vacker dag efter några månaders hårt slit, vakten visar sig vara din systers gamla ragg, din kondition infinner sig plötsligt där. Allt går.

Så läste jag lite gamla blogginlägg som jag gör med jämna mellanrum. Och insåg att jag hade glömt skriva om Max-killen. Han i kassan, som jag ville ha som pojkvän ett litet tag. Jag skrev om honom förra veckan. Jag såg honom! På en annan restaurang. Han känner väl inte igen mig tänkte jag. Men han kom fram och hälsade. Det är du från Max drive-in!, sa han. Ja, jag känner inte igen dig utan kläder sa jag. Puckade jag. Sen skämdes jag och gick därifrån. Men han kände igen mig.

Allt går.

Dagarna går mest till att jobba (eller ja mest nätterna då), springa på läkarbesök, pussa på mina prinsar, försöka läsa färdigt min bok (Bokhandlaren i Kabul), njuta av hösten och längta till torsdagar och helgen. För då hänger jag och Saska på xoy. Om vi inte jobbar. Eller ja det hindrar inte Jessica, det är mest om jag jobbar den natten.

Livet flyter på bra just nu och jag trivs sådär jättemycket med min tillvaro.

Mitt mammahjärta mår bra, nu när min bebis mår bra. Fylld med spolarvätska, fulltankad och nytvättad. Så himla bra.

Från och med imorgon börjar jag med min hårdträning, trots min kroniska förkylning.

Idag har Saska tagit hand om mig, sänkt Tvn när jag omotiverat somnat i soffan, väckt mig med doften av nygjorda pannkakor (hon vet hur en kvinna ska tas hahaha) och hemmagjord sylt. Vi har ätit popcorn och bokat biljett till huvudstaden. Och vi har skvallrat om det som är störst i våra liv just nu. Om och om igen. I fem dagar.

Jag minns när låtarna vi brukade lyssna på spelades på radio. Eller på en fest. Jag mindes alla gånger jag var i Dubai, alla dagar vi spenderade tillsammans i England. Jag inser att jag inte längre bryr mig. Att jag gillar de låtarna för att det är just bra låtar. Att jag inte längre tänker på honom på det sättet. Jag har börjat hata honom på så många sätt. Främst för att han hade hjärta att göra så. Jag hatar honom för hur han har betett sig. Jag hatar honom för alla djupa sår han lämnade oplåstrade. Och jag älskar mig själv för att jag har insett. Insett sanningen om honom. Jag älskar att jag hatar.

Nu för tiden lyssnar jag på Adele, den starka rösten vars låtar jag grät till. Nu höjer jag hennes låtar i bilen och sjunger med. Sjunger med, med ett leende på läpparna och tackar henne för att hon hjälpte mig komma över honom.

Och nu gör jag nya minnen till nya låtar.

Thinking about me, thinking about us. Och inser att det var mer än en dröm.

Idag vaknade jag till, två minuter innan jag fick ett engelskt samtal av min favoritfamilj i England. Som jag har saknat dom! De kanske, bara kanske, ska hälsa på någon gång i slutet av året. Tänk vad roligt, tänk vad min lilla Nilou skulle älska snön. Vi ska göra snöänglar tillsammans. Jag, Leon, Emilio och Nilou. Noel och Sam är fortfarande för små, men nästa vinter får de vara med. Det blir nog en fin vinter, och det är bara två månader kvar.

Ibland har man en sån där jättebra vecka, där allt man någonsin har drömt om händer. En sån vecka då ens önskningar går i uppfyllelse, en vecka då du känner dig så komplett på alla vis. Förra veckan var en sån jättebra vecka. Saker jag tänkt mycket på men aldrig egentligen vågat hoppas på, hände. Och det var lite som en dröm.

Så ligger jag i badkaret och älskar mitt liv lite extra just nu. Älskar att Leon ropar från andra sidan rummet framför alla och säger med sin härliga pojkröst - Ame (faster) jag älskar dig! Jag älskar att Emilio pussar mig på benet när han ska väcka mig efter en natts jobb. Jag älskar att Noel ler när jag tittar honom i ögonen och han försöker äta upp min näsa. Jag älskar verkligen mina prinsar.

Så sa han att han har blivit sårad, att hon krossade honom. Att han aldrig ska bli kär igen, att han inte tror på kärleken. Sen tänkte jag att jag också har blivit sårad, att han krossade mig, att jag aldrig ska bli kär och att jag inte längre tror på kärleken. Så tittade vi på varandra, och för en sekund, mitt i vårt spel där vi båda spelar känslokalla för att skydda vårt hjärtan, mitt i spelet bara under en sekund förstod vi varandra. Vi var oss själva en halv sekund, för att nästa halva inta våra roller som spelare igen. Det var då jag insåg, jag förstod varför han är som han är, varför han beter sig så. Jag insåg att vi inte är mer än människor med väldigt sköra hjärtan. Det är bara spelets regler vi följer. Och mitt i spelet insåg jag att vi har mer gemensamt än vi tror. Det gjorde nog han också.