in my head

Du går till de stora byxorna på torget. Till vänster har du honom. Han är lång och välbyggd. Han är fin. Finast där. Och tänka sig, att min syster, mamma och moster hittade honom. Min turkiska pojkvän. Bland alla människor. Fast han fick ingen puss. Och han är egentligen inte min pojkvän. Världen är liten ändå.

Nu skrev en vän till mig som jag lärde känna i England. Du lever mitt drömliv sa jag till honom. Han har bott överallt, jobbat, studerat, varit au pair, lärt sig olika språk. Han är så charmig. Och har ett hjärta av guld. Han ska flytta till Polen, ett av de vackraste länderna jag besökt. Jobba som turistledare på en italiensk byrå, nämnde jag att han är spanjor? Han utmanar alltid sig själv och det beundrar jag honom för. One day you will live your own dream, start by writing a list. Start easy. Det gjorde min dag.

Han har rätt så jag ska skriva en. Sen ska ni få läsa den. Vi skrev ettan tillsammans: learn spanish. Easy enough. Bara ett helt nytt språk. Och innan vi sa hej då, innan jag önskade honom lycka till så sa han - and another thing, don't forget to look for flights to Krakow. That's an easy one aswell. Easy, frågade jag. Yeah, maybe not if you're considering walking, but flying is easy. Don't forget. Det hade varit trevligt. Väldigt trevligt.

Jag ska titta på detta. Sen ska jag fortsätta skriva min lista. Mitt livs lista.

Och angående bilden: inte för att jag är särskilt troende, but anyway..

Igår var världens mysigaste dag med mina två kusiner och en massa, massa potatismos. Vi är ensamma nu när våra mammor och min syster är i Alanya, staden där allt händer. Så det är lite ombytta roller. Jag har skickat med en pusshälsning till min turkiska pojkvän. Sen vem han får den av har vi inte kommit överens om. Jag har för övrigt aldrig pussat honom, men vi är ihop ändå.

Jag längtar sällan till helgen som nu. Jag vill att det ska vara lördag nu! Planerar kläder, köper nytt, planerar frisyr, smink och allt annat som har med fest att göra.

Jag har alltid hatat hösten, fått något som kan liknas vid en depression och saknat min dåvarande pojkvän extra mycket. Men numera älskar jag hösten. Alltså verkligen älskar. Folk mår bra, sommaren har varit, alla är fina, så fina kläder i alla affärer, så mycket festklännigar att välja på. Fint ute med alla löv, mysigt med höstkylan. Och ingen att sakna. Jag tror jag längtar till hösten.

Jag tror det.

Såhär glad var khale för att de skulle åka..

Och så tänker man att så vill jag aldrig tänka. Jag vill inte tänka - om. Tänk om. Nej det vill jag aldrig göra, jag vill hellre prova och i så fall ångra. Mer som - hellre ångra det man har gjort än det man aldrig gjorde. För då vet jag i alla fall. Då undrar jag inte vad som hade hänt, om.

Med risk för att bli alltför personlig:
Jag mötte en jättefin pojke i Turkiet. Jättejättefin. Vi hade en stark attraktion. Flirtade en hel natt, utan att gå fram till varandra. Bara blickar, bara leenden. Sen gjorde han något jag inte tyckte om. Så jag gick därifrån. Såg honom igen ute på dagen, våra blickar möttes båda gångerna, och jag kände att jag behövde sätta mig ner. Den där dragningskraften han hade. Vi sågs på kvällen igen, han stoppade mig och ville prata. Jag gick därifrån. Han höll om mig på rätt sätt, inte äckligt, inte sådär sliskigt. Men jag gick ifrån, trots att jag ville stanna. Jag dansade några timmar, med honom några meter ifrån mig. Men sen blev det dags. Jag gick jag till taxin, jag skulle hem. Och han följde efter mig. Stoppade mig. Ville prata med mig. Jag stannade. En liten, liten stund. Vi satt på en trappa. Jag ångrar att jag inte stannade längre. Det hade blivit ett sånt där sommarminne. Han hade nog mycket att prata om, det kändes så. Men jag gick.

Och det var min sista natt. Nu undrar jag, kommer vi någonsin mötas igen? Vi bor i den här stora världen, båda två, chansen att vi möts igen är inte stor. Men så vill jag gärna tänka att världen är liten. Jag vill gärna tro på det. För det är väl så?

De tre vanligaste misstagen kvinnor gör i män-djungeln enligt tvprogrammet the Drs:

1. Ger vårt telefonnummer till män - vi ska tydligen ta deras telefonnummer inte ge vårt. Då undrar jag vart spänningen och manligheten försvann? Fast resonemanget om att vi då har övertaget är helt okey.

2. Klär oss för utmanande - för det drar till sig fel män, bara slisk. Du får en man för natten men inte för livet. Då tänker jag att jag ska ut med en one-piece nästa gång så hittar jag mannen i mitt liv. For sure.

3. Vi har sex för tidigt - det ger inget annat än könssjukdomar och som hon uttryckte det, oönskat moderskap i 18 år. Nu uppstår det många frågor. Så man kan inte på något sätt skydda sig mot detta? Moderskap, vad händer med fadern? Många män tar faktiskt ansvar. Och enbart i 18 år? Så man slutar vara mamma efter 18?

Åh vad jag blir besviken, jag som älskade detta programmet. Är detta stenåldern? Vad hände med att kvinnor faktiskt kan klä sig i en snygg, kort, tight klänning fast bete sig fint? Måste man alltid gå ut i en säck? Varför ens kommentera hur man ska klä sig? Det är väl inte det som avgör om man ska fortsätta träffas eller inte? Och alla de som faktiskt har haft one night stand, men blivit gravida och hållt ihop? Gift sig? Älskar varandra? Finns inte dom då? Och könsjukdomar det får man bara om man ligger för fort, inte om man väntar tre månader för då finns det absolut ingen risk för sånt?

Gaah. Vilken värld vi lever i.

Ibland lever jag farligt. Tar risker som jag inte hade tagit om jag hade vart själv. Risker som Jessica ibland tvingar mig att ta. Idag ringde jag henne och sa ska jag? Vågar jag? Ja! Du har inget att förlora!! Gör det! Du vill ju.

Så tänkte jag på mitt livsmotto: Hellre ångra det du har gjort än det du aldrig gjorde. Och det är ju sant, jag har ju inget att förlora. Hon känner mig för bra, den dära Saska.

Så inatt kommer jag sova gott, med ett leende på läpparna. För den här gången slutade det väldigt bra. Väldigt, väldigt bra:)

Och dessa fjärilar, jag trodde faktiskt inte de levde längre.

Vad jag önskar att jag kunde hata. Men visst är det ett steg, ett litet steg ändå, att inte längre älska?

Nu drömmer jag mig bort igen, i vanlig ordning till det som finns utanför Sveriges gränser. Vad gör du när du inte reser, frågade hon. Drömmer om att resa och jobbar för att spara till resor fick hon till svar. Är du inte lycklig här? Jo, när jag är med min familj. Men jag är så lycklig när jag reser.

Jag vill resa oavbrutet i två år, jorden runt och sedan känna mig mätt sa jag till min syster. Du kommer aldrig bli mätt på att resa Maral, du är en resande själ, det är din grej, sa hon.

Och nu kan jag inte riktigt bestämma mig, vart vill jag åka? Egentligen vill jag till ett ställe jag har varit så himla många gånger förut, London. För min Londonabstinens har börjat lagom till hösten som är på ingång. Men jag vill ändå till värmen, jag vill till Turkiet igen. Med min fina familj som åker nästa vecka. Men i London finns min dröm. Min framtida man. Jag ska dejta honom, det ska jag. Men hur jag ska våga informera honom om detta har jag inte riktigt kommit på än.

Jag får väl vänta och se. Jag tror ju på att ödet har sin väg.

Och han finns ju i London. Jag hoppas bara att andra tjejer inte upptäcker honom.

När en ganska aktiv person som jag blor sängliggande uppstår många komplikationer. Eller det var väl att ta i, men det blir väldigt mycket tid över, när jag inte sover då. Titta på TV, läsa böcker, titta på bilder, stalka folk på fb, läsa bloggar, bli omhändertagen av världens bästa mamma, prata lite i telefon, smsa. Ja det blir en del. Mest av allt vill jag kanske ha en snygg pojke som jag kallar pojkvän som kan ligga bredvid mig och bara vara. Fast det är nog enda gången i mitt liv jag längtar efter en pojkvän, jag har det ganska bra utan någon. Eller väldigt bra.

Det jag har ägnat första sjuk-kvällen till är att läsa min egen blogg. Från början. När jag skulle till UK. Vilken lycka. Hamid präglade min blogg (åh vad konstigt det kändes att skriva hans namn) och lyckan jag kände när jag var med honom lyste igenom. Den människan har lärt mig mycket om känslor. Kärlek, lycka, ilska, hat, besvikelse. Ja, you name it.

Jag insåg hur mycket jag har utvecklats sen första inlägget i bloggen. Jag är nog en helt ny människa.

Som sjuk går det mycket tid till att blogga. Ni kommer ha onödigt mycket att läsa nu och ca 9 dagar framåt.

Jag är påverkad. Läkaren sa idag: Du har en väldigt svullen hals inte konstigt att du inte kan svälja saliv. Du ska få Citodon. Nej förresten, du ska få något starkare. Och jag kan nu intyga att det var väldigt starka tabletter. Känns som att jag är utanför min kropp, lite hög. Jag och mamma har skrattat väldigt mycket, på grund av de situationer som har uppstått så att säga. Jo, jag är nog väldigt påverkad. Jag kommer ju sova gott i varje fall.

Och idag tvingade mamma mig till vårdcentralen med syster. Körtelfeber sa läkaren men prover visade på annat. Kyssjukan kallas den också, men då jag inte har någon att pussas med är det ganska förståeligt att det inte var det. Det är ett herpesvirus så jag är glad att jag slipper.

Så nu går jag på antibiotika och extremt starka värktabletter. Jag gör inte mycket annat än sover. Så mina vänner, vi ses när jag är mänsklig igen<3

Och idag gjorde jag någonting som jag inte borde gjort. Men hur ska man vinna något i livet om man inte riskerar?

Såg en tjej med en tatuering i Turkiet, det stod: If you dont live for anything you'll die for nothing.

Lite så.

Och så tänker man om han tänker på mig då och då. Så som jag tänker på honom.

Var tog det här året vägen? Så mycket jag har hunnit med, så mångra resor, så många nya människor. Så många erfarenheter rikare. Så många pojkar man har träffat. Så mycket skratt. Så himla mycket jobb och rutiner, så jättemycket nya intryck. Men så är man där igen. Vad man ska göra med livet?

Känns som gymnasiet. Efter studenten. Där stod man. Jag. Mot världen. Jag mot världen. Trodde jag valde rätt väg, trodde jag var fullvuxen, trodde jag visste allt. Så står jag här nu. Fyra år senare, mer förvirrad än någonsin. Och nu är det inte lika okey att inte längre veta, att inte komma någonvart på den stigen alla förväntar sig att man ska vandra. Tar den riskfyllda vägen, där utbildning och jobb får vänta, där livet går ut på att resa och inte göra annat än leva. Och alla undrar, vad håller hon på med? Lever mina guldår som min kusin säger. Det är vad jag gör. Skjuter fram vuxenlivet, det kommer finnas där om fem år också. Jag har gjort mycket för att vara 22. Jag väljer att se allt jag har gjort och åstadkommit istället för att fokusera på allt jag inte har gjort.

Så blir jag så himla nöjd. Tänker på alla misstag som har lärt mig så himla mycket. Och funderar på att göra fler. Sen tänker jag på honom, på hur mycket jag har gjort utan honom i mitt liv. På hur många jag har träffat som jag aldrig hade träffat om han fanns i mitt liv. På hur mycket han har färgat mitt liv och på hur grå han blir för var dag som går, på hur mycket han har bleknat.

Du har tappat tron om kärleken sa någon till mig. En annan sa lek inte kaxig det klär dig inte. En tredje sa du tycker om mig jag ser det i din blick. Ytterligare en sa du vågar inte erkänna men du tror på kärleken. Så fick jag höra, du leker med oss, du utnyttjar våra känslor. Sen fanns det en som sa nittiofyra. Och det fick mig att tänka. Tänka så himla mycket. Det är intressant, för själv vet jag inte. Jag har ingen aning längre.

Allt är likadant, men ändå är ingenting sig likt längre.

Och så var man tillbaka efter en underbar resa och längtar redan till nästa. Dagdrömmarna började redan på stranden sista dagen. Tillbaka till vardagen med så många måsten. Vad jag hade kunnat ge det mesta för att få fly vardagen en gång till.

Att inte kunna sova. Att ligga i sängen, läsa böcker, titta på tv och se hur klockan tickar. 6 timmar kvar att sova, 5. Bara 4. Att stalka alldeles för mycket, att stalka för mycket på facebook. Ta egna slutsatser, bli deprimerad, undra om det verkligen är så. Anlita bästa vännen som detektiv och efter några timmar få lite pepp. Jag har nog fel. Han är nog inte homosexuell. Det finns en chans då. Jag och Saska är hos frissan och gör oss fina inför resan. För snart åker vi. Om TVÅ dagar!!!!!

Om fyra dagar är vi på väg till Turkiet! Jag har nog aldrig längtat så mycket till en resa som nu. Jobbar min fjärde och sista natt nu. Leon, min lilla prins hjälpte till att baka en kladdkaka. Så var Jessika med förstås. Det har aldrig intresserat mig att sitta och skriva om mina dagssysslor här. Det har varit lika ointressant som det har varit att ladda upp bilder på det jag äter, annonsera mina tvättider, informera om eventuella besvikelser och liknande på facebook. Så varför jag skriver det här idag kan jag inte svara på. Det enda jag kan säga är att jag ska leva livet som aldrig förr! Och vad jag längtar! Vi startar det livet på onsdag. På landvetter. Det var inte mycket vettigt jag skrev men nu har ni i varje fall haft något att gör i tre minuter. Och landet jag drömmer mig bort till är England. Fast det visste ni nog redan.

Nu är allt ganska bra, förutom att allt i min omgivning verkar dåligt. Många som betyder mycket för mig går igenom diverse kriser, uppbrott och svek och jag kan inte riktigt njuta av att jag har det så bra. Jag har inga bekymmer, eller ja, de går att räkna på en hand. Framtidsplaner, alldeles för många egentligen. Bra arbetskamrater, nästan alla. Typ. Underbar familj och ja, allt annat som råkar vara så himla bra. Men vad är det när alla andra mår dåligt? Så jag pausar mitt liv. På ett konstigt sätt. Jag gick till biblioteket idag. Det var nog fyra år sen sist. Jag lånade en bok och kände mig så glad över det lilla i livet. Sen ska jag till Turkiet om fyra dagar. Jag ska flytta till London och börja dejta min framtida pojkvän. Jag vet vem han är, han vet vem jag är, men han vet inte att vi ska bli ihop. För det ska vi. Det kan man väl säga, för att låta överdrivet romantisk och för att älska kärleken, att det var kärlek vid första ögonkastet.