in my head

På torsdagar händer xoy..

Givetvis överens. Inget annat. Man kommer överens med sig själv.

Åh idag var en bra dag. Jag känner att det börjar gå åt rätt håll. Jag börjar få en rutin i detta förvirrade tillstånd. Jag vill citera Sköld "till slut kommer man överrens med sig själv".

Nu ska jag skriva det sista på mitt arbete. Det sista jag gör i skolväg nu. Just nu, i denna sekund, älskar jag livet.

PUSS då:)

Minns ni det där jag sa, baby we're so over? Det där om att there's nothing to remember? Det var visst inte så. Inte idag i alla fall.

Men efter regn kommer det alltid solsken sägs det ju. Fast tycker det verkar mer som en ond cirkel. Regn - solsken - regn. Solsken. Regn. Men det är väl livets charm? För vad vore ändå framgång utan motgång? Vad vore livet utan alla deppiga stunder, alla tårar, all ångest och all hat? Mycket enklare förmodligen. Och mycket trevligare. Men ändå så fattigt. Jag lever nog, trots allt, hellre såhär.

För efter ångest kommer alltid lättnad, efter tårar kommer skratt, efter hat kommer kärlek och efter vad som verkar vara oändliga depressioner kommer glädje. För någon gång vänder det ju. Och där mitt bland allt, då man sitter i sin ensamhet och tycker så himla synd om sig själv. Där och då finner man sina riktiga vänner. Vänner som hör av sig från andra sidan jorden, vänner som alltid ställer upp på att festa för de vet hur mycket man behöver det, vänner som pratar med en i bilen och tröstar en, vänner som lyssnar på samma historia om och om igen, vänner som skickar sjukt fina sms, vänner som tårkar ens tårar och vänner som gråter med en. Där förstår man hur älskad man egentligen är och just då inser man vilket himla rikt liv man har.

Och familjen går inte ens att tala om. Jag har världens bästa familj! De stöttar mig i allt i livet. Precis allt.

Så ja, summan av kardemumman? Älska livet. Det gör jag. Och jag festar. Varje möjlig dag. Inte för att jag måste. Inte för att jag inte kan göra annat. Utan för att jag vill. För att jag mår sådär jättebra av att gå in i vår dansbubbla och dansa hela natten lång. Varesig det är på xoy. Eller en gayklubb.

Nu börjar det ju likna något.. I'm turning back to me again. Ja ni som känner mig vet ju (eftersom det numera är främlingar som läser denna otroligt innehållsrika blogg måste jag poängtera detta). Ni vet ju hur jag funkar. Att gå till xoy, på trettondagen, nykter. Så fungerar inte jag.

Men nu känner jag doften av gbg, ett otroligt härligt tjejgäng, alkoholhaltiga drycker, dans och skratt. Det låter mer som mig, så fungerar jag. Imorgon i alla fall.

Har jag tur träffar jag min hemliga kärlek. Vi ska gifta oss, fast det vet han inte än.

Sen måste jag skriva om min fina Heidi som just i denna sekund är färdig sjuksköterska! Hon är grym! Grattis mitt hjärta! Snart ska vi fira mig, vi ska i alla fall sikta på de närmsta tio åren. Haha. Typ. Så idag har jag ätit 17 rätters middag med en meny innehållande Heidis mammas gudomliga bakverk! Åh, tack!

Uuunnnn, wait for it - ttttzzzz.

And baby, there's nothing to remember anymore. We're so over.

Då var det officiellt, eller snart i alla fall. Jag tar ett uppehåll. Det känns så skönt!

För nu ska jag dansa mig igenom natten varje torsdag och lördag på xoy, jag ska busa med mina prinsar Leon och Emilio när jag vill, spara massa pengar, ha den bästa sommaren ever, dansa ännu mer, glömma allt som har med kärlek att göra och bara vara. Det ska bli så skönt.

Sen vill jag tillägga att det har råkat vara en jäkligt bra dag idag! Din turdag idag Maral, som Heidi uttryckte det så fint:)

My hands they were strong, but my knees were far to weak. To stay in your arms without falling to your feet.

Visst är det så att man inser värdet av det man har först när man förlorar det? Och visst är det så att man inser vad man inte har haft först när man får det? Människan är konstig.

Har du någonsin känt känslan av att du älskar någon så mycket att du inte vet vad du ska göra, vart du ska ta vägen? Eller känslan av knäsvaghet, när du känner att du faller vilken sekund som helst? Det där pirret du får av en sms-signal, eller värmen som sprider sig i kroppen av en blick. Visst är det härligt att ha fått uppleva det?

Varför strävar vi alltid efter något vi inte kan få? Eller någon vi inte kan få?

Even now when it's already over i can't help myself from looking for you.

Lyssna på Adele. Den kvinnan har lätt att tala med brustna hjärtan. Hon läker mitt några minuter varje dag när jag lyssnar på hennes låtar. Några minuter varje dag inser jag att jag inte är den enda. Hon har ett också. Ett brustet hjärta alltså.

(bilden blir lite konstig men den får duga ändå)