in my head

Guldklomparna, mina vackra, underbara, väldigt snygga och sexiga skor har landat. Nu är de där de ska vara. I mitt hem.

Det har varit en bra vecka, utgång, nygamla människor, nya människor, date, dubbeldate (nej, fråga inte), löning, Noels fina namngivning, jobb, familjehäng och faktiskt en massa annat. Och så har vi det där spelet. Med alla dess regler. Ibland undrar jag var jag faktiskt ger mig in på. Det gör jag nog iofs ganska ofta.

Snart är det en ny vecka som säkert kommer vara spännande. Det är som min Sandra uttrycker det - du har satt dig på ett tåg och du har inte någon som helst aning om vart tåget för dig. Men du sitter där och tänker att man bara lever en gång.

Och jag njuter av färden. Det gör jag.

Ja, jag känner faktiskt det nu. Att mitt liv har tagit en ny vändning.

Nu har jag fixat i köket, jag har fixat lite överallt för imorgon är det dags. Vad jag längtar!

För exakt ett år sedan, hände något väldigt speciellt som än idag får det att pirra till i min mage när jag tänker på det. Z. Men det var inte det jag ville komma fram till, utan det jag egentligen vill filosofera om är hur himla mycket jag har ändrats. För ett år sen, kunde jag aldrig tro att jag skulle hamna där jag var idag. Med Sheila. I tre timmar. Som vi har skrattat åt det, i nästan en vecka.

Det har varit en lycklig dag. Jag har umgåtts med mor och syster och min, i riktig tronföljd, mellanprins<3 Jag och Shari har skrattat åt hur skrämmande lika vi är. Nu har även familjemedlemmar svårt att skilja på oss, och mamma hade idag även svårt att skilja på våra röster. Så vi bytte kläder med varandra på toaletten för att förvirra mamma. Jag kan inte förklara. Men jag får ont i magen av skratt när jag tänker på mammas min, när hon inte förstod vem som var vad.

Löningen invigde jag och Jessica på Max inatt, och jag drömde lite om att han som stod i kassan kunde bli min. Typ min pojkvän för en dag. Och vem vet, den drömmen blir kanske sann. Vi fick i varje fall en extra hamburgare, jag vill gärna tro att det var för att vi var charmiga. Jag vill gärna det.

Och imorgon blir en väldigt lycklig dag, för jag har tre par skor som väntar på att bli mina. Imorgon ska guldklimparna få ta plats i min snart ombygda walk in closet. Och ett blått linne jag har cravat för länge. En ny klänning kanske jag behöver? Och säkert mycket, mycket mer.

And some nights I'm scared you'll forget me again. Is this what I sold my soul for?

Andra natten jag ligger sömnlös. Vad händer?

Jag ligger och filoseferar. Vad kan det möjligtvis vara som ligger bakom detta? Jag har gått in på djupet av mig själv, sökt efter ett svar, men får nöja mig med att inte veta.

Nej, det var en överanalys, och alldeles för djupt för att vara jag.

Jag längtar till torsdag då vi ska festa galet mycket, jag längtar till min walk in closet som jag ska få, jag längtar till oktober då jag ska vara i huvudstaden en hel vecka, då jag ska på kryssning. Jag längtar till mycket.

Och just nu saknar jag mina syskonbarn för mycket. Får lite abstinens och tänker att jag ska prioritera mina prinsar bättre.

Godnatt.

Jag vet inte riktigt när och hur det hände, men det är som Saska säger - du är helt enkelt på g på hösten. Ja, det är väl min årstid.

Och jag tänker tillbaka ett år och inser hur fantastiskt det har varit! Min materiella rikedom - trots att det är mindre viktigt - utökades med en iphone och en vit bil, min pärla. Jag har träffat sjukt mycket nytt folk, haft tjejkvällar och filmkvällar, haft olika sorters relationer till människor. Vissa av dom finns inte längre i mitt liv, andra kommer nog finnas ett bra tag. Jag har tränat, och sen inte tränat. Provat LCHF med resultat för att sedan förstöra det ganska fort igen. Jag har varit i mitt älskade London 3 gånger, Turkiet och på Mallorca. Jag har börjat en ny klass, tagit ett andra uppehåll för att jobba. Festat för mycket och älskat det. Haft planer jag inte har följt, och slutligen det mest fantastiska, jag har blivit faster en andra gång<3

Jag har det underbart och nu är det höst, so I'm back om track. Again.

Det här med facebook. Det är tydligen många som stalkar. Ja det får man reda på ibland.

Det är tydligen på Viva folket hänger sista lördagen i månaden. Och åh vad bra det var. Att lilla Borås aldrig slutar leverera, var man än hamnar.

Och födelsedagsfesten, den var så rolig!

Och där fick jag ett förlängt vikariat, till mitten av januari då jag förhoppningsvis börjar skolan igen.

Och imorgon är det lördag, då händer xoy igen. Som jag ser fram emot det.

Ja inte direkt ikväll, för vem festar en tisdag? Många kanske, däribland jag faktiskt vid närmare eftertanke. Men inte i Borås. Och kanske inte i mitt vanliga liv. Mest utomlands.

Men torsdagar, det är bra dagar. Så nästa vecka, givetvis på löningen, blir det fest hemma hos mig. Det enda är att jag hoppas att Securitas inte hittar hit igen en tredje gång för att mina bittra grannar inte tål lite hög musik. Jag ska nog införskaffa öronproppar som de kan få när de ringer och klagar. Att de ständigt glömmer hur det har varit att vara ung.

Och jag har skapat ett event på facebook. Eftersom det är det nya elektroniska inbjudningskortet. Jag kan ju inte vara mindre cool, och skicka hem inbjudningskort till folk. Då hade väl ingen kommit. Det var i vare fall lättare än jag trodde.

Och jag sörjer, sörjer över att jag jobbar nästan varje torsdag. Fram tills nästa torsdag ska jag vila upp mig, för i vanlig ordning är det all in.

Cause we might not get tomorrow.

Jag har under mina år inom vården alltid fasat för en situation. Det har alltid funnits en undermedveten rädsla. Rädslan för att möta döden, att hitta en patient eller vårdtagare död.

Utan att gå in på alldeles för många detaljer - jag hittade härom natten en vårdtagare medvetslös som senare fick andningsstopp. Jag som aldrig har utfört HLR ens på en docka fick göra detta på min tant. Många tankar och känslor, rädslan för att hon skulle dö i mina händer, panik, adrenalinkick, mod, styrka från okänt håll som fyllde min kropp och uthållighet som jag egentligen inte har som infann sig och fick mig att fortsätta kämpa. Jag gjorde allt jag kunde, med hjälp av SOS-sköterska i luren, fick faktisk liv i henne och fortsatte styra andningen tills ambulansen kom.

Helt galet vilken kompetens alla inblandade hade. Deras lugn, skicklighet, samspel. Otroligt hur bra sjukvård vi har. Och vilket stöd jag fick.

Senare under natten somnade min tant in på sjukhuset, och det jag fick uppleva är något jag sent kommer glömma. Min enda glädje är att hon somnade in lugnt, och att hon inte var ensam. Att hon inte avled innan jag hann dit.

Mina tankar och känslor finns fortfarande och kommer nog finnas ett bra tag till. Men hon fick åtminstone en värdig död.

Xoy var bättre än någonsin. Jag är inte för gammal än.

Vilken mysig dag. Jag och Emilio har badat och lekt<3 Åh vad jag älskar mina syskonbarn!

Och idag händer det. Idag händer xoy.

Imorgon är det torsdag. Och precis som förra hösten innebär det en sak. Xoy.

Bloggappen har äntligen börjat fungera igen.

Det har varit en rolig vecka -personalfest, utgång med mina fina, dans på de flesta klubbar i stan, bus med mina prinsar, träning men även förkylning, nya rutiner, och ja lite annat onödigt. Fast rutiner kan ju vara bra det också.

Jag har i vanlig ordning drömt mig bort till London, och saknat den som bor där lite extra mycket. Extra, extra mycket.

Idag har jag haft både Leon och Emilio en stund för mig själv - samtidigt då - och jag insåg att livet med två små pojkar måste vara väldigt intressant. Och så himla roligt!

Ja, här sitter jag och skriver om allt annat, allt för att inte skriva om honom. Jag vill hålla det jag lovar. Men det är så himla svårt när jag egentligen vill skriva. För ja, idag högg det till i mitt hjärta. Och jag blev ledsen för första gången på ett bra tag.

Jag undrar verkligen hur han kan glömma det som en gång har varit, och jag undrar verkligen varför han beter sig så. Jag undrar hur länge han ska kunna påverka mig och jag undrar när jag ska glömma?

Tills den dagen jag får ett svar, eller ja tills jag somnar, ska jag lyssna på Trains låt 50 ways to say goodbye om och om igen. För den texten, den är väldigt bra. Och jag ska försöka lova igen, att han inte ska nämnas i bloggen mer. Men vi vet ju allihop hur det brukar gå med det.

Idag tog jag mig till Borås simarena för att simma några längder. Jag kände direkt när jag gick in att det skulle vara något jag senare skulle skriva om.

Det stämde. Allt gick bra, jag simmade mina längder, blev klar lagom till barnen tog över badhuset. Tänkte att nu bastar jag, duschar och blir klar innan barnen kommer och tar över även omklädningsrummet. Så fel man kan ha. Strax efter bastun, när jag står i duschen kommer alla barn.

- Mamma kan jag tvätta på tatueringen?
- Mamma min tofs har fastnat
- Men mammaaaa jag vill duscha själv
- Rut (!) nu får du skärpa dig, kom till duschen.

Osv. Osv.

Det var massa flickor och en pojke. Han kollade på. Först på min bakdel, sedan på de främre delarna. Men chocken i hans ansikte kom först när han såg slangarna på min mage. Ni vet, insulinpump. Sen kom alla andra blickar, alla tjejer som upptäckte mig.

Det var som att vara på zoo. Fast de var inte djurparken, det var jag. Lite som den där apan man står och tittar på.

Sen tänkte jag, äh Maral du överreagerar. Så kom hon fram, den lilla tjejen. Och hon sa? Du vad är det där? Och pekade på min mage. Ja visst är alla små barn söta. Oftast i varje fall. Oftast.

En gång i tiden, för inte så längesen fanns det en människa i mitt liv. En människa som jag träffade ganska intensivt, under en kort period, när jag kände mig ganska ensam och nere. När jag gav mig tid att vara ledsen över vårt avslut, då fanns han där. Sa inte så mycket, gjorde inte så mycket. Men han fanns ändå där. Hans närvaro. Fick inte så mycket ut av den relationen, mer än att jag hade någon att hänga med när jag ville, någon som frågade mig hur jag mådde exakt varje dag.

Men ibland, med jämna mellanrum, tänker jag på honom. Jag saknar det där han gav mig, den där känslan av ingenting men ändå allting.

Insåg precis att jag skrev om min höst igår - att det är enda gången jag inte har något inplanerat och inte har några rutiner i livet. Den tanken vände snabbt, bara över en natt.

Sen drömde jag om honom, hela natten. Kanske för att jag pratade med hans syster igår. Kanske för att jag på riktigt känner att jag är över honom. Inte ens i drömmen hade jag några känslor kvar. Så vaknade jag. Och det blev en sån där dag. En sån dag då jag saknar honom. Och en sån dag, det har jag inte haft på väldigt länge.

Jag har valt, som jag tidigare har nämnt, att vänta på det där med vuxenlivet. Tagit var dag som den kommit, inte ägnat alldeles för många tankar åt vad jag ska ägna min höst åt. Jo, tänka har jag allt gjort, men inte planerat.

Jag är en drömmare. Jag planerar mycket, och gör oftast det jag planerar. Fast den här gången, förmodligen för första gången, blir det inte alls som jag har tänkt mig. Jag blir kvar i Borås. Utan studier. Utan något jobb, enbart en timanställning i en organisation som just nu krisar.

Trodde jag. Men vi åtekommer till detta. Igår bestämde jag mig att på allvar ta tag i detta med mitt liv. Hälsan är viktig. Det är en bra investering att lägga ner någon timme per dag på träning. Said and done. Jag gick upp 8, trots enbart fem timmars sömn och väldig halsont, för att powerwalka. En timma och 5,6 km senare är jag halvdöd. Bra kondition liksom. Och träningsvärken från gårdagens övningar med bror och brors tjej, den sitter i lagom bra.

Så, första dagen på mitt nya liv ringer de från jobbet. Erbjuder mig ett nattvikariat och helt plötsligt ser min höst verkligen annorlunda ut. För att jämföra med hur sen skulle kunnat se ut. En höst i London men min engelska pojkvän, nytt jobb och nya vänner.

Men rutiner, det kan vara bra det också. Och jag känner mig ganska nöjd. Nu kan jag göra massa utflykter med mina syskonbarn. Och to be honest, jag hade nog saknat min bil för mycket.

En höst med mina tanter och gubbar, återigen singel och med många, många, många utgångar. Jag älskar livet.

Och jag lovar, det här blir ingen träningsblogg. Fast sen lovade jag att jag aldrig skulle ha kängor/stövlar med shorts. Och inte strumpbyxor med shorts. Och mycket annat som jag aldrig höll.

Jag har inte lagt mig än. Vi har haft vår absolut bästa natt i Göteborg, men det är väl vad jag tycker. Och jag har väl mina anledningar.

Jag gjorde det och nu är jag så glad, så lycklig. Lyckligare än på väldigt länge. Lite för förväntansfull kanske. Lite för höga förhoppningar. Men så får det vara. Det är ju så jag känner. Och känslor ska inte gå att styra.

Och nu sitter jag här, glad och lycklig och kan inte sova. Jag går på högvarv just nu. Och mitt hjärta, det som förra året var totalkrossat, det har börjat fungera igen. Mitt härta slår lite för fort nu, några extraslag.

Det finns mycket jag gillar med mitt jobb. Och en del jag inte gillar med det. Men ibland har man en sån där natt, då en tant går för långt med personliga angrepp. Men med lite tålamod kommer man långt. Det är då, när man kommer till nästa tant, tar ett djupt andetag, letar fram ett leende och möter en glad tant i rummet, det är då man uppskattar sitt arbete. Men de gånger man får en stund över och kan sitta ner hos den äldre, och lyssna på hennes livshistoria, det är då man verkligen älskar sitt jobb. Alltså verkligen.

Jag älskar alla kloka ord de säger, alla goda råd de ger. En tant sa till mig inatt att livet Maral, det är för kort. Tänk aldrig, om. Tänk aldrig - vad händer ifall. För de problemen som du ältar, de kanske aldrig uppstår. Gör det du vill och drömmer om, gör det du önskar och gör det nu. Det kanske inte finns en morgondag. Lev ditt eget liv och lev det på ditt eget sätt. En dag kanske du sitter här och inte kan göra det du vill. Möt problemen när de kommer, allt löser sig. Tänk inte på pengar, tänk inte på annat. Tänk på dig.