in my head

Bloggappen har äntligen börjat fungera igen.

Det har varit en rolig vecka -personalfest, utgång med mina fina, dans på de flesta klubbar i stan, bus med mina prinsar, träning men även förkylning, nya rutiner, och ja lite annat onödigt. Fast rutiner kan ju vara bra det också.

Jag har i vanlig ordning drömt mig bort till London, och saknat den som bor där lite extra mycket. Extra, extra mycket.

Idag har jag haft både Leon och Emilio en stund för mig själv - samtidigt då - och jag insåg att livet med två små pojkar måste vara väldigt intressant. Och så himla roligt!

Ja, här sitter jag och skriver om allt annat, allt för att inte skriva om honom. Jag vill hålla det jag lovar. Men det är så himla svårt när jag egentligen vill skriva. För ja, idag högg det till i mitt hjärta. Och jag blev ledsen för första gången på ett bra tag.

Jag undrar verkligen hur han kan glömma det som en gång har varit, och jag undrar verkligen varför han beter sig så. Jag undrar hur länge han ska kunna påverka mig och jag undrar när jag ska glömma?

Tills den dagen jag får ett svar, eller ja tills jag somnar, ska jag lyssna på Trains låt 50 ways to say goodbye om och om igen. För den texten, den är väldigt bra. Och jag ska försöka lova igen, att han inte ska nämnas i bloggen mer. Men vi vet ju allihop hur det brukar gå med det.