Oh happy day.
Oh happy day
A goal without a plan is just a wish..
Be with someone who knows what they have when they have you.
Someday someone will walk into your life and make you realize why it never worked out with anyone else.
Jag har insett en sak. Jag älskar att resa själv. Att strosa runt på gatorna, ta kort, hitta nya gator, gå in i udda affärer, fråga om vägen. Jag älskar att upptäcka nya ställen, jag älskar att bara vara.
Jag gick från stationen idag, med mina somglasögon på, i Ashtead och tänkte att ja, allt sker av en mening. Jag hade aldrig trott att jag skulle gå just här. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma till London och inte träffa honom.
Imorgon kommer tjejerna, och då ska London leverera. På riktigt.
It's like I've checked in to rehab, and baby you're my disease.
London. Min favoritstad, igen. Fast den här gången i ett litet samhälle utanför, nästan på landet, i ett engelskt hus, hos en engelsk nana - som lagar mat, med obligatorisk dessert , och bjuder på afternoontea och scones kl fem varje dag. Lite som en dröm. Och jag älskar det.
Idag ska jag in till London och shoppa, mestadels till min syster. Och träffa Pinky. Sen på torsdag, imorgon alltså, då kommer två snyggingar hit och då ska London börja leverera. På riktigt.
Cheers.
Nafasam bodi vali ye tajrobe shodio bas.
Här kommer ett sent inlägg som jag skrev på väg till Iran:)
Jag vill väldigt gärna få svar på en fråga - varför? Varför är planet invaderat av barn? Missförstå mig rätt, jag älskar barn, verkligen älskar. Men ibland, bara ibland, blir det för mycket.
Varför väljer så många barnfamiljer att åka till Istanbul, i maj? Går inte barnen i skolan? En fyra timmar lång resa, med ett 10 årigt barn, som för övrigt har väldigt starka benmuskler, bakom mig, som dessutom drar i mitt hår, en skrikande tvååring raden bredvid och ett kolikbarn två rader bak hade kunnat vara snäppet trevligare. Bara lite.
Jag sitter längst in, vid fönstret. Måste på toa. Måste, måste, måste. Jag vill ha mina hörlurar ur väskan men undviker gärna den sortens uppmärksamhet. Behöver även min kofta - läs manto. Men vill inte stå mitt i gången med folk som vill förbi, och jag som ivrigt försöker nå upp till min väska.
Och som pricken över i:t, mina solglasögon ligger på golvet. I en springa. Och jag vill inte böja mig. Den här bakdelen är inte att leka med.
Men, det hade kunnat vara värre. Han bredvid mig kunde ha vart en illaluktande, sliskig gubbe. Med vårtor i ansiktet. Och äckliga naglar. Så jag klagar inte.
Nu ska jag försöka hitta mitt inre lugn.
