in my head

Mitt liv på vår underbara, och ibland mycket orättvisa jord, har inte varit så långt. Men tillräckligt länge har jag levt, tillräckligt länge har jag funnits för att skapa en grund. För att erfara, för att se världen. Jag har gått på många okända gator, hållt 97-åriga händer som har varit med om mycket. Jag har pussat killar under stjärnorna, i olika städer, olika länder. 

Och jag inser för var dag hur intressant livet är. Människor som kommer och går. Bästa vänner som blir främlingar, främlingar som blir bästa vänner. Nya kontakter, nya erfarenheter, nya instinkter. Hur jag ser världen, men också hur världen ser mig. Vad världen gör för mig och vad jag ger i utbyte. 

Årskiftet 2009-2010 satt jag in en taxi i Dubai. 2011 var jag i Borås. 2012 och 2013 var jag i Göteborg. 2014 var jag i Stockholm. 2015 kommer jag vara i Sydney. Och jag har på känn att det kommer bli svårslaget. Åh var spännande livet är!

 

I tre år tänkte jag att han inte har gått vidare. Jag har ju gjort det. Men inte sådär, inte på riktigt. Mitt hjärta är ju fortfarande hans. 

 

I tre år tänkte jag att han inte har gått vidare. Ändå stod jag i duschen, där jag tänker som mest. Jag påmindes om att han bad mig att inte byta nummer, han skulle ringa mig. Vi skulle ju gifta oss sa han. Jag har inte bytt nummer. Absolut inte. Han sa ju, Maral vad är ett par år isär, om jag lovar dig en livstid tillsammans? Jag trodde nog på honom. Så i tre år tänkte jag att han inte har gått vidare. Jag stod i duschen och lekte med tanken på att han skulle ringa. Jag bestämde mig för att jag var över honom och inte ville ha med honom att göra mer. Kanske prata och fråga hur han mår. Man bryr ju sig in i det sista, till man tar sista andetaget. För visst är det så? Att har man en gång älskat slutar man aldrig älska.

 

I tre år tänkte jag att han inte har gått vidare. Min bror säger att jag därför har känt att han har varit lojal. Att jag har haft ett hopp. Att det faktum att han nu har gått vidare känns som ett svek igen. Att det efter tre år känns som ett nytt uppbrott. För i tre år tänkte jag att han inte har gått vidare.

 

Jag är ledsen. Inte över att han har gått vidare, men över att ha blivit ersatt. Han älskar henne, han håller hennes hand, han smeker hennes ansikte. Han kysser hennes läppar och han planerar bröllop med henne. Han kallar henne älskling, han stryker hennes hår. Han tar med henne hem till sin släkt. Han går på romantiska dejter med henne. Han älskar henne. 

 

Detta fasade jag länge, för i tre år tänkte jag att han inte har gått vidare. Detta fasade jag länge, och det var mycket värre än jag trodde att det skulle vara. Känslan att ha blivit ersatt, att inte längre ha en plats man egentligen inte vill ha. Det är en fruktansvärd känsla. 

 

Men hon är hans andra val, hon är hans sätt att komma över dig fick jag höra. Och då känns det genast bättre. Du är min första och största kärlek sa han alltid. Och idag väljer jag att tro på hans ord. 

 

 

 

 

 

 

Vi satt på en liten modern restaurang i en liten stad i Sverige. Mörkret hade fallit utanför och det doftade höst i luften. Vi pratade om livets bekymmer, om det vuxna livet och om besvikelsen över män. Vi var tre vänner som pratade om drömmar. Vi pratade om gamla minnen vi skapat tillsammans och om hur vi vill att framtiden ska se ut. Vi skrattade så tårarna rann ned för kinderna. Vi skrattade åt olika stora, missplacerade ögon och åt häxor. Vi drömde om minnen vi vill skapa tillsammans.

Den senaste tiden har jag krockat, blivit av med min mobil och varit mycket fundersam. Mycket, mycket fundersam. Många och långa stunder går åt att tänka. När dagen är slut är även min energi slut. Jag är så trött på att tänka att jag inte ens orkar tänka mer.

Men varför är det så stort, frågade min kloka syster. Det är enkelt. Du gör det till en stor grej. Var spontan, sa hon.

Idag, som alla andra dagar, har jag funderat mycket. När jag slår upp ögonen på morgonen, i telefon med mamma, hemma hos mamma, hemma hos mina vänner, i samtal med mina kollegor, på jobbet, efter jobbet, på väg hem, i bilen, hos min syster. Ja, överallt och under hela dygnet funderar jag.

På vem jag är, på vem jag vill vara, på vad jag vill göra. Men framförallt på var jag är i livet. För fem år sedan när jag började studera, lovade jag mig själv att ta examen och sedan resa. Min dröm, min högsta önskan, min ambition var att resa. Och att bo i London. Det har nu gått 9 månader sedan jag tog examen. På dessa 9 månader har ett liv hunnit skapas. På dessa 9 månader har vår lilla Emilia kommit till världen. På de fem passerade åren har jag förälskat mig i Stockholm och längtat till Australien. Och jag jobbar på ett äldreboende, fem dagar i veckan. Minst. Jag älskar mitt jobb. Jag känner att jag har hittat mitt yrke. Men det är inte vad jag önskade, det är inte vad jag lovade mig själv för fem år sedan. Det är inte det jag vill få ut av livet just nu.  

När jag satt i bilen idag funderade jag på vad jag vill göra med mitt liv. Jag lyssnade samtidigt på radio, eller ja. Det var på i bakgrunden. Han fångade min uppmärksamhet när han sa att man ska fånga alla chanser i livet. Han sa, du som vill göra en stor förändring i livet. Gör det. Du kommer vinna mycket på det. Hellre ångra det du har gjort, än det du aldrig gjorde.

Och i samma sekund bestämde jag mig.