in my head

Ja, inte har jag bara totaländrat mitt liv med tre nya tatueringar, rött hår, piercing på örats konstigaste ställe, ny garderob, fest varje helg.. Och varje torsdag.. Jag är numera även en stolt bilägare till min nya vita baby<3 en helt ny vit polo! 2012, framtidens bil (eftersom det inte är 2012 än). Och jag har bara varit singel i exakt, på dagen, fyra månader.

Igår, efter att ha hållt det hemligt i flera veckor fick jag äntligen min fina bil! Lyckan var och är fortfarande total. Som jag sa till min syster igår, inte för att jag har varit det förut, men den här känslan är fan bättre än att vara hög! Jag älskar det! Jag har en vit rattmuff, vit iphone som matchar, rosa isskrapa och rosa snöborste:)

Who needs a man when you have a car?

Jag svävar på moln just nu:)

Jag vet inte vilka som läser min blogg. Eller om någon gör det alls. Ibland blir jag personlig, man bör inte bli det. Man bör inte prata om det som finns djupt i en, det som finns i hjärtat.

Men idag gör jag det. Idag är en sån dag då jag vill vara personlig. Jag vill skriva vad jag tycker, vad jag känner. Jag vill kunna skriva utan att få svar, utan att folk tycker synd om mig. Jag vill berätta utan att få en besvärad blick. Jag vill berätta, jag vill lätta på mitt hjärta.

Visst är det så att har man en gång älskat så slutar man aldrig älska? Hur kunde han då sluta älska? Varför?

Hur kan man lämna sin bästa vän, den man en gång har älskat så djupt och obemärkt gå vidare? Hur kan man låta bli att bli påverkad? Hur blir man så envis?

Var allt en lögn?

Det finns viktigare saker att tänka på, andra viktigare saker som händer i världen, större grejer att sörja. Men i min värld är detta viktigt, det är stort. Då får jag väl gråta?

En dag kanske du kommer tillbaka. Men jag vågar inte hoppas.

Jag såg oss i framtiden, såg dig hålla min hand varje dag, såg oss i dina föräldrar. Vi visste vad våra barn skulle heta, vilka färger vi skulle ha till bröllopet. Vi viste var vi skulle bo, hur vi skulle bo, hur vi skulle leva.

Allt försvann. Likt en storm som tar med sig en hel stad tog du med oss. Vi försvann.

Vi finns inte längre. Det finns inget du och jag. Vår saga har nått sitt slut, och vi levde inte lyckliga i alla våra dar.

Jag visar det inte alltid. Men jag är ledsen. Nu vet ni.

Jag har nu insett att jag väldigt snart blir färdig sjuksköterska. Om ca ett år står jag där med hela livet framför mig, med tusentals valmöjligheter. Om ett år måste jag bli vuxen på riktigt.

Om mitt liv hade blivit som jag hade planerat skulle den dagen vara om två månader. Tänk. Fast hade det gått som planerat hade jag vid dagens läge inte varit singel. Jag hade inte sett Australien, Malaysia och Thailand. Jag hade inte jobbat som au pair och jag hade inte gett mitt liv och mitt dåvarande förhållande en ärlig chans. Jag hade inte levt livet och jag hade inte sett världen. Ja, jag hade missat mycket.

Så nu är jag tillbaka där jag var för över ett år sen, jag har till och med hunnit lite längre nu. På livets väg. Och jag är nöjd, så nöjd en människa kan vara över sina val i livet. Så det där som hände i maj förra året, anledningen till mitt uppehåll, det var bra. Det visste jag inte då, när jag ringde Shari och sa att mitt liv är över. "Vad ska jag göra med mitt liv?". Hon köpte en liten tavla till mig där det stod njut varje minut. Den hänger troget på min vägg. De orden betydde så mycket för mig just då. Och jag har njutit varje minut sen den dagen.

Livets omvägar kan vara bra vägar.

Mardrömmar. Känning. Mardrömmar. Kan det bli värre tänker du? Ja.

Tänk dig att du vaknar, hinner inte öppna ögonen, inte ens ett öga. Det första som dyker upp i din hjärna är ditt ex. Hamid (ska jag döpa om min blogg till the break up?). Det är samma känsla som när du inser att du har blivit kär. Då du har träffat en kille och känner att det här är rätt, vi kommer gifta oss. Fast den här gången med den lilla detaljen att ert långa förhållande faktiskt inte existerar längre. Kanske i ditt huvud. Förmodligen i ditt hjärta. Men inte i verkligheten. Så börjar en fruktansvärt dålig dag.

En dålig dag kan fortsätta på många olika sätt, hur min fortsatte låter vi förbli osagt. Lite trevliga möten blev det ju, en kompis, min favoritbror Mehdi och min prins Leon. Sen blev det dåligt igen. Men sen..

Ja sen avslutaees dagen väldigt bra och jag ska sova nu med ett leende på läpparna! Godnatt.

:)

Träffade en gammal kompis som undrade hur det går med min pojkvän (läs ex). Det är slut, fick han till svar. Hittills är det inte en enda människa som har reagerat mindre starkt på mitt svar. Alla hänger med hakan, blir bleka, kallsvettiga och säger, mellan hyperventileringen som pågår att, ni var min kärleksförebild, om ert förhållande inte höll, vilket annat kan göra det då? Sen börjar de fundera kring sina egna liv och sätter upp plan B. Ifall liksom. Ungefär så har det varit i tre månader, det gör att jag inser ännu mer vad jag har förlorat. Eller mer vad han har förlorat. Och jag vunnit. För min kompis kramade mig till skillnad från alla andra och sa: välkommen till livet. Hur vet han? Jo, han har varit singel i ett halvår.

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. För det här är livet. Jag har aldrig varit så lycklig, aldrig känt sån glädje över allt som finns, är och händer. Att vara singel är det bästa jag har gjort i mitt liv. Singlar har mycket roligare.. Jag ser på livet med andra ögon nu. Därför har jag skaffat tre tatueringar. Man lever bara en gång, right?

So in the end, tack Hamid för att jag fick tillbaka mitt liv och min ungdom.