Syster Maral
Jag har nu insett att jag väldigt snart blir färdig sjuksköterska. Om ca ett år står jag där med hela livet framför mig, med tusentals valmöjligheter. Om ett år måste jag bli vuxen på riktigt.
Om mitt liv hade blivit som jag hade planerat skulle den dagen vara om två månader. Tänk. Fast hade det gått som planerat hade jag vid dagens läge inte varit singel. Jag hade inte sett Australien, Malaysia och Thailand. Jag hade inte jobbat som au pair och jag hade inte gett mitt liv och mitt dåvarande förhållande en ärlig chans. Jag hade inte levt livet och jag hade inte sett världen. Ja, jag hade missat mycket.
Så nu är jag tillbaka där jag var för över ett år sen, jag har till och med hunnit lite längre nu. På livets väg. Och jag är nöjd, så nöjd en människa kan vara över sina val i livet. Så det där som hände i maj förra året, anledningen till mitt uppehåll, det var bra. Det visste jag inte då, när jag ringde Shari och sa att mitt liv är över. "Vad ska jag göra med mitt liv?". Hon köpte en liten tavla till mig där det stod njut varje minut. Den hänger troget på min vägg. De orden betydde så mycket för mig just då. Och jag har njutit varje minut sen den dagen.
Livets omvägar kan vara bra vägar.
