in my head

Vilken kväll! Heidis födelsedag, torsdag - ja då vet vi allihop att xoy händer.

Ska vi verkligen gå ut frågade Heidi. Jag tyckte det lät bra, en hemmakväll för en gångs skull. Det händer ju typ aldrig. Men sen sa jag - tjejer jag lovar att efter många om och men kommer vi gå ut ändå och då kommer någon av oss träffa en person som kommer betyda mycket för någon av oss i framtiden. Det var så min syster träffade sin man.

ja, visst träffade vi några. Vad som händer i framtiden vet jag inte. Men för egen del så träffade jag någon som inte bara får mitt hjärta att slå extraslag, inte bara volter. Han stimulerar kräkcentrum. På ett pisitivt sätt. Han får mig att skaka som ett asplöv, i flera timmar. Han kan förstöra min kväll. Han kan göra min kväll. Och jag hade ballerina. Katastrof. Ka. Ta. Strof!

Tur att man har fina vänner som ställer upp med körning av skor/lugnande av nerver/push/stöttning.

Sen fick jag men för livet idag, men det går vi in på en annan dag.

Jag drömmer mig bort. Till alla somrar i Iran. Till allt vackert och allt roligt jag har upplevt där. Jag drömmer tillbaka till min första kärlek F och minns de vackraste dagarna i mitt liv.

Jag drömmer om att få gå på Tehrans gator, andas in den förorenade luften och längta hem till Sverige och friska andetag. Jag drömmer om att äta ice-pack (världens godaste glass) och att äta iransk mat. Åh jag längtar efter att sitta flera timmar i trafiken och svettas medan jag får se landets vackraste sidor, jag vill flirta med killen i bilen bredvid, jag vill gå på förbjudna fester (fester med en blandning av tjejer och killar, och alkohol är strikt förbjudna) jag vill gå på bröllop. Jag vill shoppa saker jag aldrig kommer använda, jag vill gå till garagemarknaden och fynda, jag vill pussa farfar. Jag vill gå på bio och äta solrosfrön, jag vill dansa till persisk musik och jag vill följa persiska serier. Jag vill känna mig självständig när jag vågar ta mig runt själv, jag vill känna väggen av värme när jag kliver av planet. Jag vill så gärna till Iran!

Om två månader kommer jag nog sitta på planet hem, till Iran alltså. Men än är det inte bestämt. Hoppas.

Fram tills dess, för att inte sakna alltför mycket ska jag på en kryssning. En persisk, i Stockholm. Kan det bli bättre liksom?

Ps. Jag lovade ju att mitt ex inte skulle nämnas lika mycket:) ds.

Jag har skrivit så mycket om mitt numera ex-förhållande att jag faktiskt spyr på det, på riktigt.

Vad ska detta bli för blogg nu då? En hej så här ser min dag ut-blogg? En rese-blogg? Eller som Saska sa: en Norwichandme-blogg? Kan handla om mina prinsar. Åh vad vet jag. Vi tar det som det kommer.

Nu ska jag sova, jag hänger numera på onyx av fri vilja. Imorgon är en sån dag, en sån dag då mina muskler får arbeta. Börjar bli som en rehabilitering detta med träningen. Till sommaren ska jag vara nöjd. Så nöjd.

Imorgon firar vi det persiska nyåret. Lite senare än resten av världen. 1391, det är året. Det nya året alltså. Även det aningen senare än resten av världen. Men jag gillar det. Vi följer liksom inte strömmen, vi kör vårt eget race.

Det gjorde jag med mitt hjärta också. Jag och mitt hjärta gick vår egen väg. Nu kan jag alltid säga att jag gjorde allt i min makt. Jag behöver aldrig säga - tänk om. "Hellre ångra det du har gjort än det du aldrig gjorde". Jag lever efter detta, och det är det enda rådet jag ger till människor som tvivlar.

Återigen tillbaka till det största i mitt liv, det som mina flesta tankar kretsar kring, mannen med stort H. Det har ni inte missat va? Idag är en dag då jag tänker extra mycket på honom. Dels för att denna dagen alltid var viktig för honom och hans underbara familj (som
jag för övrigt saknar sjukt mycket) dels för att vi var hos hans släktingar och skrattade så vi fick ont i magen förra året. Åt gästerna, för en mycket söt man kallade mig för Hamids vän. Vi var ju, utan att gå in på några som helst detaljer (då min bror och resten av världen har tillgång till den här hej-jag-mår-dåligt-över-mitt-numera-före-detta-förhållande-blogg) mer än vänner. Tråkigt när jag berättar det såhär, men åh vad vi skrattade åt det då. Jag skrattar inte åt det idag. För nu är vi inte ens vänner längre. Och det är inget att skratta åt.

Men jag ler åt alla fina, underbara minnen vi har tillsammans. Jag lever på det.

Nu är det ett nytt år, igen. Så mitt nyårslöfte blir att försöka blogga om annat än honom. Med eller utan läsare. För denna bloggen, den ska jag skriva ut en dag och ha som minne. Kanske får jag en dotter som går igenom samma sak? Då ska hon få läsa detta så hon vet att hon inte är ensam. Adele fick mig att inse att jag inte var ensam. Adele och Sandra<3

Och som Farzane sa: Maral, glöm inte att hela världen är din<3

It's been seven hours and fifteen days, since you took your love away. It's been so lonely without you here, like a bird without a song. Nothing can stop these lonely tears from falling.

Här sitter jag, exakt 8 månader senare. Hela 8 månader har gått sen den där hemska dagen, dagen jag inte ens kunde tänka mig. Dagen då hela min framtid - eller ja, det jag trodde skulle bli min framtid - förstördes. Dagen då jag och Hamid gjorde slut. Dagen Hamid ringde och inte längre ville vara med mig. Så förstörd jag var, så ledsen. Ville ut ur min kropp, ville försvinna. Ville gråta, ville skrika, ville sova och vakna upp när allt var över. Hade jag gjort det hade jag vaknat lagom till våren. Ganska exakt förra veckan. För inte trodde jag att den här dagen skulle komma. Dagen då jag faktiskt på riktigt skulle komma över honom. Utan att gråta över honom.

Visst är det sorgligt? Vi finns ju inte längre. Jag slutar aldrig älska, men jag vill inte längre. Jag vill fortsätta vara fri, jag vill fortsätta leva. På riktigt.

Jag hade en överenskommelse med mig själv - dagen jag var över honom skulle jag ändra min status på facebook. Det har jag gjort, 8 månader senare. Jag är numera Singel-Maral. And i'm loving it.

Tack alla ni som har funnits där för mig när jag har vart på botten. Tack för att ni har hjälpt mig uppåt. Ni är verkligen guld värda<3 (Låter lite som ett Oscar-tal. Men sen å andra sidan skulle man kunna göra en film av mitt dramatiska liv. Jag vet. Det är inte dramatiskt. Men ändå. I min värld är det ju det. Dramatiskt alltså. Anyway..)

Didn't I give it all? I tried my best. Gave you everything I had, everything and no less.

Maybe you got to used to having me around. I thought you loved me more than this.

Ja, visst är det så att det som inte dödar det härdar. Synd om nästa kille.

Jag minns att jag skrev ett inlägg om att amn ska leta på lekplatser efter män, det är något hett med män som leker med barn. Sen att det är deras barn är en annan femma. Jag låtsas att de bara sitter barnvakt. Eller något i den stilen. Nu ska jag prova den taktiken själv. Jag har insett att man inte ska stöta på de med 1-åringar. De lever säkert fortfarande i sin lyckliga familjebubbla. Sikta er in på de äldre barnen. Gå till Leos lekland. Och låtsas att barnet som är med er är 1 år. Då kommer ni in billigare. Fult spel, men så fungerar kärleken.

Har jag nått den punkten? På riktigt? Är jag äntligen överens med mig själv?

But he was just a dream.

I gotta be honest with you, all I can see is cucumbers..

Här ligger jag i soffan med en skadad fot (ja det är sant, jag ramlade i Jessicas trappa. Tragiskt.) och en dålig hals. Nyligen hemkommen från mitt älskade London. Kommer jag någonsin tröttna på den staden?

För en 9 dagar sen, var jag helt ovetandes vad som väntade mig. Jag visste att vi skulle ses, jag visste att mitt hjärta skulle hoppa över några slag. Men jag visste inte att jag skulle uppleva mitt första hjärtstillestånd. Jag visste att vi skulle ses, han och jag.

Det är konstigt att vår historia skulle bli så. Att vi som var så härligt förälskade helt plötsligt blev som främlingar för varandra. Att historien om oss blev så suddig och nuet blev så klart.

Har man en gång älskat slutar man aldrig älska. Vi slutade aldrig älska. Vi träffades och efter en liten stund kändes det som att vi aldrig hade varit ifrån varandra. Allt det dåliga suddades ut.

Resan var underbar! Jag hade så himla kul, jag har skrattat så mycket att tårarna bara har runnit! Jag måste tillbaka snart. Jag måste!

London är rehab för min själ. Jag mår som bäst när jag är där.

Sen blev det en tatuering också:)

För övrigt har min bil varit på service. Kändes lite som att lämna ifrån sig sitt hjärta till främlingar. Jag och Heidi har suttit på Jensens i två timmar och ätit ungefär allt på menyn. Tidtagarur för jensens express, garanterar att man får maten på 13 minuter. Annars blir allt halva priset. Det tog 15 minuter.