Only yesterday was the time of our lives. Fast nej, detta året ska bli grymt!
Imorgon firar vi det persiska nyåret. Lite senare än resten av världen. 1391, det är året. Det nya året alltså. Även det aningen senare än resten av världen. Men jag gillar det. Vi följer liksom inte strömmen, vi kör vårt eget race.
Det gjorde jag med mitt hjärta också. Jag och mitt hjärta gick vår egen väg. Nu kan jag alltid säga att jag gjorde allt i min makt. Jag behöver aldrig säga - tänk om. "Hellre ångra det du har gjort än det du aldrig gjorde". Jag lever efter detta, och det är det enda rådet jag ger till människor som tvivlar.
Återigen tillbaka till det största i mitt liv, det som mina flesta tankar kretsar kring, mannen med stort H. Det har ni inte missat va? Idag är en dag då jag tänker extra mycket på honom. Dels för att denna dagen alltid var viktig för honom och hans underbara familj (som
jag för övrigt saknar sjukt mycket) dels för att vi var hos hans släktingar och skrattade så vi fick ont i magen förra året. Åt gästerna, för en mycket söt man kallade mig för Hamids vän. Vi var ju, utan att gå in på några som helst detaljer (då min bror och resten av världen har tillgång till den här hej-jag-mår-dåligt-över-mitt-numera-före-detta-förhållande-blogg) mer än vänner. Tråkigt när jag berättar det såhär, men åh vad vi skrattade åt det då. Jag skrattar inte åt det idag. För nu är vi inte ens vänner längre. Och det är inget att skratta åt.
Men jag ler åt alla fina, underbara minnen vi har tillsammans. Jag lever på det.
Nu är det ett nytt år, igen. Så mitt nyårslöfte blir att försöka blogga om annat än honom. Med eller utan läsare. För denna bloggen, den ska jag skriva ut en dag och ha som minne. Kanske får jag en dotter som går igenom samma sak? Då ska hon få läsa detta så hon vet att hon inte är ensam. Adele fick mig att inse att jag inte var ensam. Adele och Sandra<3
Och som Farzane sa: Maral, glöm inte att hela världen är din<3
