in my head

Jag träffade honom, killen från trappan! Han var den första jag mötte på klubben och det kändes lite som ödet.

Men det var inte så mycket mer än så. Det liksom räckte så..

Jag lever för galna lördagskvällar med Saska som wingman.

En kompis skickade ett brev jag hade skrivit till henne för väldigt längesen. Jag hade avslutat brevet: "jag hoppas du hittar din egen Hamid en dag".

Det vill jag fortfarande. Jag vill att hon ska uppleva den kärleken jag upplevde med Hamid, jag vill att hon ska känna sig så älskad som jag gjorde. Jag vill att en kille ska få henne att skratta såsom Hamid fick mig att skratta, att en kille ska få henne att känna sig som den vackraste kvinnan i världen.

I do care about funny. But I still wanna be rich. Sen vill jag ha en ny Hamid en dag.

"We're both going through hell, the only difference is you chose yours. I never did. I thought we were still in love."

Tre dagar kvar. Bara tre dagar kvar. Och jag har packat färdigt, nästan i varje fall. Snart är vi där, i Alanya. Och festar, solar, dansar, dricker. Jag längtar!

I think I'll miss you forever.

Nu är det bara fyra dagar kvar. Jag längtar ihjäl mig.

Snart åker vi till Turkiet. Och då ska jag leta reda på honom. Den där killen jag satt på trappan med. Jag hoppas bara att han fortfarande finns där. Det hoppas jag verkligen.

I början när vi lärde känna varandra sa jag att jag aldrig ville bli kär igen. Jag kände mig så vuxen. Men jag var bara ett barn, utan sunt förnuft, utan rädsla för att bli sårad.

Han gav mig så många löften. Löften om att aldrig såra mig på det viset. Löften om att aldrig medvetet göra mig ledsen. Och det värsta av allt var att jag litade på honom, på exakt varenda ord han sa. Och idag när jag stod och diskade slog det mig. Han lovade så mycket men fan vad han sårade mig. Fan vad han sårade mig och fan vad han sårade mig djupt. Det kändes på riktigt.

Jag minns känslan jag hade när jag låg i hans famn. När han kramade mig. Alltså, när just jag låg i just hans armar. När just han kramade mig. Jag kände mig så jävla lycklig. Så lycklig att jag många gånger ville gråta. Gråta av lycka att kunna kallas hans, att han var min. Men också av rädsla för att en dag förlora honom. Inte för att han var bättre på något sätt. Men jag var alltid rädd att ödet ville något annat. Jag minns hur det kändes att vara älskad av honom. Sen förlorade jag honom. Eller han mig. Det beror på vem du är och vem du frågar.

Det har gått två år. Och senast imorse tänkte jag på det. På hur tomt det var utan honom. Jag har inte varit i hans famn på ganska exakt två år och tre månader. Men ändå kändes det så tomt i mitt hjärta. Så tomt utan honom bredvid mig. Jag minns hur det kändes att vara älskad av honom.

Och det saknar jag. Så mycket att det gör ont. Jag saknar att känna mig så älskad. Av honom.

Jag trivs som jag är, jag älskar livet jag lever nu. Men ibland längtar jag efter den känslan. Att vara så jävla lycklig att jag vill gråta. Inte nödvändigtvis med honom. Men jag vill vara så lycklig att jag vill gråta.

Ibland undrar jag varför min hjärna strejkar, varför jag väljer osäkra stigar, varför jag leker med elden.

Ibland undrar jag hur jag tänker.

But hey, they say you only live once.. Och jag brukar ju säga, hellre ångra det du har gjort än det du aldrig gjorde.