You just have to learn to love again.
Jag minns känslan jag hade när jag låg i hans famn. När han kramade mig. Alltså, när just jag låg i just hans armar. När just han kramade mig. Jag kände mig så jävla lycklig. Så lycklig att jag många gånger ville gråta. Gråta av lycka att kunna kallas hans, att han var min. Men också av rädsla för att en dag förlora honom. Inte för att han var bättre på något sätt. Men jag var alltid rädd att ödet ville något annat. Jag minns hur det kändes att vara älskad av honom. Sen förlorade jag honom. Eller han mig. Det beror på vem du är och vem du frågar.
Det har gått två år. Och senast imorse tänkte jag på det. På hur tomt det var utan honom. Jag har inte varit i hans famn på ganska exakt två år och tre månader. Men ändå kändes det så tomt i mitt hjärta. Så tomt utan honom bredvid mig. Jag minns hur det kändes att vara älskad av honom.
Och det saknar jag. Så mycket att det gör ont. Jag saknar att känna mig så älskad. Av honom.
Jag trivs som jag är, jag älskar livet jag lever nu. Men ibland längtar jag efter den känslan. Att vara så jävla lycklig att jag vill gråta. Inte nödvändigtvis med honom. Men jag vill vara så lycklig att jag vill gråta.
