in my head

Sitter med resväskan på golvet, datorn i knät, Ryanairs hemsida uppe och Maria Montasamis syster på tv:n. Hon letar efter sin prins i Ockelbo, ja någonstans måste man ju börja. Själv har jag hittat min prins, och det är exakt tre veckor kvar tills jag är i samma land som honom! Rent hypotetiskt, om Hamid är min prins så borde jag alltså bli prinsessa om (läs när) jag gifter mig med honom. Alltså kan jag räkna med ett sagolikt bröllop. Ska jag satsa på Dubai, Sverige eller England? Off track I know, men det är lätt hänt.

Idag har jag gett mig på det där med matlagning igen, en persisk rätt som innehåller en hel del vitlök. Tur att jag inte har en date imorgon. En rätt från norra Iran, och -om jag får säga det själv- maten blev perfekt! Min mamma håller i alla fall med. Jag fick perfekt ris med en perfekt yta (tahdig). Jag börjar lära mig det här.

Jag har nu, alltså 21 dagar innan avgång, insett att jag borde börja packa. Detta görs i följande ordning: en genomgång av min garderob (kläder, skor och smycken), sedan en genomgång av Sharis garderob (framförallt kläder), och slutligen en genomgång av mammas garderob. Om en stund ska jag upp till vinden och hämta min resväska men innan det ska jag gå igenom alla papper som jag måste ha med mig. Det är en hel del att tänka på nu.

Ikväll ska Ellie ("värdmamman") ringa mig och igår började de fixa mitt rum. Det här går alltså framåt. Imorgon ska jag jobba, vilket innebär mer shoppingpengar i London! Det tar emot lite att behöva jobba på en avdelning som är långt ifrån min favorit. Men, med extra betoning på men, jag kommer nog inte klaga riktigt lika mycket när jag står utanför New look, på väg till forever 21 för att sedan göra ett stopp på Primark, med tre påsar i min högra hand och två i den vänstra med Londons finaste kläder i! Då kommer jag vara tacksam för alla dagar på jobbet då jag har slitit och svettats mer än någonsin, bortsett från Londonshoppingen då för den kommer nog bli svettigare.

Love.

Jag i mitt esse: shopping





Min prins<3 Snart även prins för ert land?

Jag slutar aldrig förvåna mig själv. När vi skulle iväg på vår halva-jorden-runt-resa i höstas planerade jag lång tid i förväg. Jag packade lite över en månad innan vi åkte och ändå hade jag panik när vi var på flygplatsen. Väl framme i Australien insåg jag att jag hade glömt det jag inte fick glömma, min hårborste. Det var väl tur att vi fann Woolworths. Och nu sitter jag, 27 dagar innan avgång, mer avslappnad än någonsin och tänker, vadå? No worries liksom. Jag tror att Shervin har haft dåligt inflytande på mig. Eller det kanske är bra? Den här resan är ju längre än den till Australien och Thailand. Inte avståndsmässigt, men tidsmässigt. Vad händer med mig?

Vi har ju en tradition, varje gång jag reser hjälper Jessica mig med packningen, Sheila fixar mitt hår (de gånger jag har åkt till Dubai), Shervin har varit hemma hos oss och ständigt påmint mig om att slappna av och Shiva har nästan varje gång varit hemma hos mig sista natten och vi har lyckats hålla oss uppe varje gång. Ja, jag älskar att stå i centrum.

Den här gången är Shervin (www.shervs.blogg.se) inte här, men jag ser inga svårigheter med att han ska be mig ta det lugnt via skype, eller vad säger du Jervs? När det gäller packningen får jag nog välja resväska snart, som sagt, det blir att jag reser med stil den här gången. Ingen ryggsäck och inget som påminner om en ryggsäck. Det ska vara en rymlig resväska, med hårt omslag och hjul. Jag längtar.

15 kilo för två och en halv månad, datekläder, jobbkläder, kläder som ska tåla alla väderlekar och lekar, partyoutfits, bekväma skor, snygga skor, högklackade skor, smink, smycken, presenter. Jag upprepar: 15 kilo. Femton kilogram. Hur ska detta gå? Och just det, hårborste.

Det får bli krismöte med Jessica snart, hon måste få igång mig. Missförstå mig rätt, jag är väldigt förväntansfull och jag räknar sekunderna tills jag ska åka, men på ett sätt är det inte bara en resa det är ju faktiskt ett jobb också. Okey nu blev det här en alldeles för lång historia om min packning.

Vi har ju lyckats alla andra gånger, varför inte den här gången?

Jag förbereder mig så gott det går innan jag åker, på alla möjliga sätt. Jag har nyligen börjat skriva recept i en liten bok som ska rädda mitt liv när jag är bortrest. Eller det var kanske att ta i lite. Jag ska i alla fall inte låta någon i min omgivning, inklusive mig själv, gå hungrig. Varför äta Gordon Ramsay's mat när min mat finns? Min älskade mamma och min underbara moster har stått ut med mina tusen frågor om ris, kyckling och allt annat som hör till matlagning, för att jag ska kunna få den bästa receptboken. Inte nog med det, min mamma har till och med gått med på att jag ska få laga maten, så att jag även lär mig hur man gör det i praktiken. Så idag, har jag lagat mat till hela släkten, och nu återstår det bara att äta den (en favoritsysselsättning bland mig och mina vänner). Jag ska ju vara både flickvän och extramamma (det sistnämnda till det lilla barnet då givetis, absolut inte till Hamid) i England och bränd mat är väl kanske ingen favorit varken hos barn eller pojkvänner.

Nu är det bara 29 dagar kvar tills jag åker, woho!

With love<3

Idag, eller mer korrekt för ungefär 2 minuter sen, bestämde jag mig för att vara min nya värdfamilj trogen, så jag raderade mina två au pair profiler. Detta kan låta väldigt lätt i dina öron som läsare, men det kan jag intyga att det inte var.

Låt mig säga såhär, tänk dig att du har flirtat med någon av motsatt kön ett bra tag, men samtidigt har du träffat en annan av motsatt kön. Alltså har du varit i det så kallade dejtingstadiet och dejtat vem du vill, var du vill, när du vill. Så helt plötsligt säger flirt nummer 1 att h-n vill ta er relation till en annan nivå, ni ska bli tillsammans. Tillsammans som i pojkvän och flickvän, par, partner, ja ni förstår. Då har du ett svårt val, du måste bestämma dig. Ta farväl av flirt nummer 2, för flirt nummer 1 vill ha dig för dig själv.

Detta är alltså vad som hänt idag, jag har sagt nej till alla andra lockande familjer i London, Norwich, Brighton, Manchester, you name it, för att jag numera tillhör en enda familj. Jag har bestämt mig.

Jag är alltså härmed, officiellt, au pair för en liten, söt och underbar flicka på 1 år och 3 månader. Med detta sagt, har jag nu bockat av ytterligare en grej på min "att-hinna-med-innan-jag-dör-lista". För övrigt så vet jag inte alls vad jag har för fler punkter på den listan, eftersom jag precis skapade den, men det tillkommer säkerligen fler punkter. Australien och Thailand kan ju räknas som en punkt: en äventyrlig resa med min absolut bästa kompis, Jessica<3

Tack till min underbara familj och mina underbara vänner för att ni övertalade mig till att göra detta. Utan er hade jag nog aldrig fått uppleva ett av mitt livs roligaste äventyr (antar att det kommer bli det).

Saska and Maran, forever<3

Fick precis ett email från självaste Ryanair, där följande mening fick mitt hjärta att slå ett extra slag:

Thank you for booking with Ryanair!

Herre-min-gud, jag ska alltså åka! So I guess the countdown can begin, bara 33 dagar kvar. Som jag har längtat till den här dagen. Den 20 februari ska jag åka till Sveriges vackraste flygplats Säve tidigt på morgonen, riskera mitt liv på planet i två timmar för att sedan bli upplockad på Englands största flygplats Stansted runt lunchtid, av min underbara värdfamilj. Vad gör man inte för att uppfylla sin dröm?

Då är det dags för att börja packa snart, eller i alla fall planera vad jag ska ha med mig. Min man är ju där och jag vill ju vara snygg varje sekund:) Den här gången blir det ingen ryggsäck, jag ska resa med stil.

Ibland sitter jag och tänker på hur mitt liv hade kunnat se ut. Jag menar, hade jag fortsatt mina studier hade jag ju varit färdig sjuksköterska vid den här tiden nästa år! Men så tänker jag att visst, nu är det hela två år kvar, men jag har ju ändå hunnit uppleva mycket hittills. Istället för att sitta bakom en skolbänk. En resa till andra sidan jorden med Saska kan man ju inte klaga på. Och man kan absolut inte klaga över att ha spenderat 65 dagar med varandra i sträck, 65 dagar av skratt, alkohol, skitgubbe, tårar, mat, skitgubbe, mat, kitkat (vit choklad), icecoffee, sol, bad, härliga 18-bäddsrum och ännu mer mat. Ja, listan kan göras lång. Det känns tomt att jag reser iväg själv den här gången, men som tur är har vi bokat in en återträff lagom till Jessicas födelsedag, så antagligen kommer jag överleva.

Jag kan ju säga att jag längtar till den 20 februari, men innan det ska min älskling Leon hinna fylla ett helt år<3 Han är anledningen till att jag inte åker redan nu. Nu ska jag bara berätta för den enda personen som kommer bli överlycklig över detta: Hamid<3

Distance is for love what wind is for fire,
if the fire is small the wind will kill it,
but if the fire is big the wind will make it even bigger.

Om en månad och tre dagar sitter jag på planet till min kärlek. Till mitt nya liv. Till England! I ungefär tre månader ska jag leva ett liv som au pair, med allt vad det innebär.

Jag har efter ganska många om och men lyckats skapa denna blogg, och på vägen har jag alltså lyckats skapa ytterligare en blogg, fått Shervin att inte starta bara en utan två bloggar och jag har även blivit nästintill galen. Ja, bloggvärlden är ny för mig, och även för er som kommer följa min blogg. Stora namn som Shaghayegh Minouiepour och Farzane Hosseini, två mindre tekniska individer ska följa mitt liv i tre månader, via denna blogg. Så let's keep it simple:)

Glöm absolut inte kolla in Shervins blogg: www.shervs.blogg.se där ni kan hitta allt mellan himmel och jord. Eller ja i alla fall allt som händer i Usa. I hans liv då.

Denna blogg kommer alltså att handla om förberedelserna inför resan (eftersom att jag inte jobbar har jag en heeel del ledig tid så att säga) och hur mitt liv kommer formas. Ja, det kan nog bli ganska intressant ändå.

With love<3