This kind of love just isn't right for us.
Det kommer sådana dagar och sådana nätter då jag utan anledning inte kan sluta tänka på de gröna ögonen. De där gröna ögonen som säger mig så mycket i deras tystnad.
Vissa av hans ord, eller ja egentligen alla ord. Allt han har sagt går runt i mitt huvud en sådan dag eller en sådan natt. En natt som denna sitter jag i bilen utanför min lägenhet, alldeles för sent och skriver. Lyssnar på låten (african queen om det är framtida Maral som läser detta och undrarvilken låt det är). Och tänker på allt han någonsin har sagt till mig. Sitter och analyserar som jag har gjort de senaste åren men kommer aldrig fram till ett resultat. Till en slutsats. Jag börjar om igen. Och igen.
Hans ord, det måste ju vara som hansäger. Det kan inte vara på något annat vis. Det måste vara så.
I look into your eyes, and boy I see paradise.
Den här människan, han med gröna ögon. Han tar upp mycket av min tankeverksamhet. Vi är inte riktigt överens, mina känslor och jag.
Jag brukar säga att magkänslan aldrig sviker, magkänslan har och är alltid rätt. Det är en av få grejer jag är väldigt säker på här i livet. Och lika säkert vet jag att mina känslor och hans känslor är överens. Vi vågar nog inte inse, för innerst inne vet ingen av oss vad som är rätt eller fel.
Jag har känt mycket och många gånger. Alla sorters känslor. Kärlek. Ilska. Bitterhet. Nyfikenhet. Intresse. Förälskelse. Passion.
Men det här. It's out of this world. Och han känner samma sak. Det vet jag alldeles säkert, att han känner likadant. Och att min magkänsla inte ljuger.
När magkänslan tar över
Jag tror att vi har ett förutbestämt öde. Att personer kommer och går av en anledning. Att vi möter människor som leder oss på fel vägar, att vi möter andra människor som leder in oss på rätt vägar.
Men jag kan inte sluta undra. Hur kan en människa, hur kan en människa skaka om en annan människas värld på det viset? Hur lyckas en människa framkalla så starka känslor? Kan någon förklara hur?
