in my head

Det blev ingen London. Ingen London-kille och ingen Londonhelg. Det var ingen idé, han höll med till slut.

Istället kom mina fina släktingar från Iran. Jag och min Kimiya, vi åkte till Atish. Och vi hade så himla sjukt kul. Vi skapade så många nya minnen. Såna där minnen som vi kommer leva på resten av livet, hur många nya vi än skapar. Såna där minnen som får en att känna sig levande.

Och Atish avslutade ett kapitel för mig, ett kapitel jag aldrig någonsin skulle kunna avsluta själv. Han med gröna ögon. Jag är så lycklig över detta att jag förvånar mig själv.

Och Atish öppnade ett nytt kapitel i mitt liv. Ett kapitel jag hoppas blir ett långt kapitel. Fast det vet man ju aldrig:)

Puss

Jag tror jag har blivit lite kär..

Och han med gröna ögon - han är ute ur mitt system. För alltid.

Ska jag åka till London sådär impulsivt? Helt själv? En helg? Och träffa honom? Ska jag??

För en gångs skull kan ni väl kommentera och hjälpa mig?:)

Slutar man någonsin att sakna?

Den där mysiga killen från London, han som gör att jag saknar London lite extra mycket. Han är bra på att läsa människor. Han är bra på det.

Du älskar fortfarande honom, sa han. Från ingenstans. Han sa så utan någon vidare anledning. Han fick ett starkt nej till svar. Du kan förneka det sa han, han från London, för mig och för andra. Men innerst inne vet du att du älskar honom. Jag fortsatte envisas med ett nej. Jag är över honom, det är snart två år sedan vi gick skilda vägar.

Två år sen han valde att ge upp vår kärlek, att ge upp det vi hade tillsammans, det vi hade byggt upp under så lång tid. Det har nästan gått två år sen den absolut värsta dagen i mitt liv. Den dagen då jag fick den värsta chocken i mitt liv, den dagen han jag var sammanflätad med lämnade mig. Två år sen min trygghet, min klippa, hela min värld lämnade mig själv. Själv utan stöd, ensam i min stora och tomma värld. Två år har nästan gått sen han lämnde mig och valde att leva sitt eget liv, i en egen värld.

Två år är ingenting sa han. Två år tillsammans är mycket, tillsammans kan man bygga en hel värld på två år. Men två år isär är ingenting. Du hinner aldrig bearbeta och radera dina djupa minnen med honom efter två år.

Här sitter jag efter två år, och känner att jag saknar den där killen, han jag har ett blekt minne av. Jag kan fortfarande sakna så mycket att det gör ont.

Tiden läker alla sår säger de, men varför vill aldrig mitt sår läka?