in my head

Ytterligare en natt avklarad. Exakt 14 dagar kvar till Turkiet. Det kryper i kroppen, fingrarna darrar och jag behärskar mig till max. Jag vill packa. Giv mig styrka, låt mig hålla tillbaka. Vad ska jag göra resterande 13 dagar? Jobba 7 av dom men de 5 dagar som blir kvar då? Om jag packar liksom. Idag blir en varm dag, vi kanske åker ut en sväng med båten. Ja vi har en. Eller min syster och hennes man, men den är min också precis som deras son är min. What's yours is mine aswell, and the other way around, typ. Och nej det är inte en gummibåt. Det är en motorbåt. Och Östersjön duger bra:)

Jag höll andan, till i torsdags. Sen fick det räcka. Kapitlet är avslutat. I torsdags skrattade jag så jag fick ont i magen, hängde på Viskan med fint folk, dansade hela natten på vimmel tills mina ögon kändes så torra att jag inte längre kunde blinka. Pratade med min vakt fyra gånger, vakten som jag har en hemlig crush på. Fick godisrem av syster och mindes vår barndom, hängde med min Jessica, lyssnade på Darin med mamma, syster, moster och Jessica då så klart. Höll i Emilios lilla hand när han strosade runt på gatorna, mest för att han precis har lärt sig gå. Nu längtar jag mest till 8 augusti, till sol, bad, fest och Turkiet. Jag längtar till allt som väntar. Alla nya människor, alla goda drinkar, till solen och äventyret. Sen fick jag en fransk kärlekslåt av min drömman i London. En morgon bara sådär. Utan några kommentarer, utan någon förklaring. Och det gjorde min dag. För av någon anledning har han tänkt på mig när han har lyssnat på den låten, eller tänkt på den låten när han tänkt på mig. Kanske har han sett en bild och kände för att skicka något. I vilket fall som helst har han tagit sig tid att höra av sig till mig, och det värmer mitt hjärta. Lite för mycket kanske, men sen är jag ju hemligt kär i honom också. I honom och min vakt.

Två hektiska dagar med randombesök och väldigt konstiga besked. Skvaller på jobbet, av det dåliga slaget. En tur till sjön för lite fisk, jo jag vet fråga inte hur, när och var. Ett besök på stadsparksbadet, den enda soliga dagen i Borås, mys hos moster, nattbesök hos Saska. Besök på sjukhusets konstiga avdelningar, blodprover, några gånger för mycket. Skratt med vänner, kärlek med familjen. Framtidsplaner och terapi med kompisar. "Ja Maral, det börjar bli lite tjatigt på bloggen, det har liksom gått ett år tänker du fortfarande på honom?", något i den stilen. Drömmar om resan till Turkiet, besked om att min drömman har skaffat tjej. Pepptalk av chefen och planering för veckan. Det var dagens-det-här-har-jag-gjort-du-måste-läsa-för-mitt-liv-är-såååå-intressant. Och den meningen rankar min fjortislista på ord-med-bindestreck. Topp tre. Håller andan en liten stund till och förbereder mig för sista kapitlet i vår bok. Imorgon. Från och med imorgon slutar jag blogga om honom. Eller från och med torsdag. På torsdag. Jag lovar. Typ. Nu ska jag sova och drömma om min man i London. Vi ska gifta oss, men han vet inte om det än. Sen ska vi skaffa barn. Den detaljen har jag berättat. Att han ska bli far till mina barn. Han vet. Nu ska jag sluta skriva om allt annat bara för att undvika skriva om honom. Ni vet han. Han som ska skriva sista meningen i sista kapitlet om vårt liv. Kapitlet som tar slut snart. Vi är på sista sidan. Over and out.

Jag får hålla andan lite till. Bara till onsdag.

Överaktivitet på bloggen känner jag. Känslor som behöver skrivas ner, som behöver ta form. Inte nödvändigtvis läsas, men skrivas. En lite avlastning från mina utslitna axlar. Ja, det där lät lite poetiskt, det kan jag förklara med att jag har jobbat natt och för tillfället inte är mänsklig. Det jag egentligen vill få sagt är att jag har åkt runt i staden hela natten och bett till min Gud - om det finns en eller inte är en diskussion som inte hör till, inte just nu i alla fall. Jag tror nog inte på att han finns, fast kanske ändå? När jag mår dåligt eller vill något väldigt gärna finns han, inte annars. Konstiga vi är, så själviska. Nej nu ska jag inte filosofera. Hela natten har jag väntat på att någon radiostation ska spela min absoluta favoritlåt inatt. Men inte en enda gång. Under hela natten. Jag har zappat med två-tre minuters mellanrum för att inte missa. Jag gav upp tanken, åkte till Ica och köpte mjölk. Och choklad - syndens dag. Off track igen. Jag satte mig i bilen med tankar om exakt ingenting. Så hör jag hans ljuva röst. Payphone. Maroon 5. Extra hjärtslag och ett väldigt brett leende. Konstigt att en låt kan göra min dag. Tack Rix fm! Och tack Maroon 5! Nu när vi ändå har tacktal, tack arbetskollegor för att ni gör mina jobbnätter, ni kan konsten att skratta. Det är väl så det ska vara - livets goda ting är inte ting.

Imorgon är det en speciell dag, på många sätt. Eller ska jag säga idag? 15 juli, dagen jag har väntat på i ett helt år. Egentligen låtsas jag som ingenting, låtsas att jag glömt, att jag inte tänker på det. Att det har varit så lätt. Jag låtsas som att jag inte bryr mig, så ingen kan se min besvikelse när det inte händer. När han har glömt, när han har glömt att jag minns. Men ett år har gått, ett år. Det har hunnit hända mycket och jag kan inte fatta att det har gått så fort. Så är det ju den dagen imorgon. Imorgon får jag ett avslut på allt. Ett svar. Imorgon eller på onsdag. Jag håller andan inatt, jag håller andan tills det blir imorgon.

One day you'll wake up and there wont be any time left to do the things you wanted. Därför bokade vi, lite sådär i all hast, en resa till Alanya! Och jag har fått lägenhetserbjudande i London. Så just nu är det mycket som är bra, och jag njuter väldigt mycket av att vara ung. Har du rest mycket frågade jag. Hon var strax under 60 år. En gång, fick jag till svar. Till Cypern. Det var nyligen då, frågade jag när jag såg hennes ansikte lysas upp av tanken på, av mig en ännu outforskad, ö. Nej, 1983. Ja det var väl inte igår, men som jag sa till resekassörskan - det har blivit alldeles för lätt att boka resor. Så var det inte förr. Det var underbart, men inte som jag trodde att det skulle vara sa hon. Jag trodde vi skulle mötas på flygplatsen av personalen, få ett varmt välkomnande, få kransar runt halsen. Verkligheten var ett skjul, bleka turister på väg till hemlandet och tre transferbussar. Finns det ingen sol tänkte jag. Jag hade ju bara sett andra länder på film. Har du rest mycket frågade hon? Ja, för mitt korta liv kanske, sa jag, men än har jag många länder kvar att besöka. Fast jag har vart ända borta i Australien. Och sen önskade jag lite att hon hade kunnat resa mer i livet. Tänk vad våra verkligheter skiljer sig åt. Tänk vad konstigt. Fast egentligen inte. Vi lever bara olika liv.

Jag är en resande själ, mitt liv går ut på att resa sa jag. Vad roligt att träffa dig, ni är inte så många ute i världen, sa han. Sen sa han, jag gillar din inställning till livet. Och det gjorde min dag lite.

Vad ska du göra i England? Ja, det fick mig att tänka. Jag ska leva livet, se livet från dess goda sidor, dansa mig genom nätterna, gå hand i hand med söta pojkar på Piccadilly, jobba med något enkelt där jag inte behöver tänka. Jag ska äta på goda restauranger, träffa massa nytt folk, pussas med fransmän, dricka öl med engelsmän. Jag ska titta på film på stora biografer, gå på mina favoritmarknader, ha picknick i Hyde park. Jag ska beställa goda drinkar, flirta med killar på bensinmacken, åka tube bara för att, strosa runt på Oxford street, hänga på primark. Vad ska du göra i England? Jag ska till England och bara vara.