I don't expect you to care.
Överaktivitet på bloggen känner jag. Känslor som behöver skrivas ner, som behöver ta form. Inte nödvändigtvis läsas, men skrivas. En lite avlastning från mina utslitna axlar. Ja, det där lät lite poetiskt, det kan jag förklara med att jag har jobbat natt och för tillfället inte är mänsklig. Det jag egentligen vill få sagt är att jag har åkt runt i staden hela natten och bett till min Gud - om det finns en eller inte är en diskussion som inte hör till, inte just nu i alla fall. Jag tror nog inte på att han finns, fast kanske ändå? När jag mår dåligt eller vill något väldigt gärna finns han, inte annars. Konstiga vi är, så själviska. Nej nu ska jag inte filosofera. Hela natten har jag väntat på att någon radiostation ska spela min absoluta favoritlåt inatt. Men inte en enda gång. Under hela natten. Jag har zappat med två-tre minuters mellanrum för att inte missa. Jag gav upp tanken, åkte till Ica och köpte mjölk. Och choklad - syndens dag. Off track igen. Jag satte mig i bilen med tankar om exakt ingenting. Så hör jag hans ljuva röst. Payphone. Maroon 5. Extra hjärtslag och ett väldigt brett leende. Konstigt att en låt kan göra min dag. Tack Rix fm! Och tack Maroon 5! Nu när vi ändå har tacktal, tack arbetskollegor för att ni gör mina jobbnätter, ni kan konsten att skratta. Det är väl så det ska vara - livets goda ting är inte ting.
