I thought it was a see you. Not a good bye.
Varför saknar jag honom så sjukt mycket, varje dag, varje sekund?
I'm not afraid to love again, I'm just afraid to get hurt for the same reason again.
Fy vad jag tänker på honom igen. I tre veckor har jag saknat min Hamid så fruktansvärt mycket. I över tre veckor har jag önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till 2008, året vi blev tillsammans. Eller till 2011 när vi bodde i UK. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket att det gör ont.
Men jag försöker minnas vad han har gjort, hur han har fått mig att må. Jag försöker minnas de dåliga minnena vi har. Jag försöker glömma de fina. Och imorgon när jag vaknar ska jag spela Adele på högsta volym. Hon är den enda som vet mitt hjärtas hemlighet och hon är den enda som kan få mig att minnas exakt varje liten känsla jag hade när jag mådde som sämst. Imorgon ska jag starta min dag med Adele. Och kanske avsluta den med någon annan, if you know what I mean.
Cause in the end, life goes on. And I'm not complaining, it's been pretty damn good.
Bang bang.
Vilken röra det blev. Vilken himla underbar röra!
Och helt plötsligt är vi samlade igen, alla fyra. I min egen lägenhet. Sitter i min nya fina soffa och pratar gamla och nya minnen. Pratar om sommaren och om hur många minnen vi ska skapa tillsammans. Vi drömmer oss bort och inser hur underbart det är att vara ung.
Han försvann lite, rann ut i sanden. Min high school crush som Saska kallar honom. Och som vi alla vet, när en dörr stängs öppnas 100 nya. Eller i varje fall två.
Detta är vad vi kallar för hayat, tofflorna på för sanden är het.
Vi lever livet. Det livet vi älskar<3
