Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?
Fick precis sms av Saska att de är på väg in till Liverpool street, wohoo!:D
Ligger i min säng, med huvudvärk och försöker plugga. Var en väldigt trött barnvakt imorse, åt en trött Nilou. Vi lyckades ändå ta oss till playgroupen, en lokal där 30 barn och lika många föräldrar socialiserar sig. Barnen med varandra och leksakerna, och föräldrarna med varandra. Jag fick en fråga idag: is that your girl? Frågan var inte om jag hade ett barn, frågan var vilket som var mitt. Jag tog inte åt mig, trött som jag var. Det såg väl ut som att jag hade kommit raka vägen från förlossningen till playgroupen.
Mina singelvänner (i princip alla mina vänner), lyssna noggrannt. Ett väldigt viktigt tips som kan förändra er framtid, ett ord: Lekpark. Där kommer ni hitta er framtida man. Detta kom jag fram till igår, då jag såg två pappor och antog utan en sekunds tvekan att de var singlar. Sen att jag har pojkvän är ju en annan sak. Att jag inte är mamma hör väl inte till heller. Dessa pappor talade med mig och lekte med Nilou. Diskuterade alla möjliga barnproblem (okey det var bara en pappa som klagade på att barn klättrar på allt) och jag insåg att en lekpark kan vara ett bra stället att finna sin man. Så mina vänner, hitta ett gulligt barn som gärna är social med andra människor, släpp barnet fritt i parken och invänta en flirt. Ni kan inte misslyckas:)
Idag har jag haft en tjejdag med min kompis Pauline från Frankrike. Vi shoppade, fikade och tog kort. Imorgon ska vi komplettera denna dag med middag och sedan ska vi gå till en bar. På fredag åker jag återigen till London, för att träffa mina tjejer. Om någon nu har missat detta.
Kommentar från kassörskan på starbucks när vi sa att medium size var jättestort: That's americans, they want everything to be big. Höll mig verkligen från att säga: size doesn't really matter, does it? Haha ibland är jag så rolig. Eller oftast. Jag är förmodligen den roligaste vännen du har. Okey nu räcker det.
Om exakt en vecka är jag hemma och ligger i min säng. Jag längtar såå tills jag får träffa min familj! Älskar er så mycket, har insett det extra mycket under det senaste året då jag har varit ifrån er. Detta blir sista långresan på länge, det har jag lovat mina syskon<3
Här kommer lite trevliga bilder på mig och min vän (känns så kul att säga att jag har en vän i Norwich).
Pauline:)
Trött, typ..
Ja jag är stel, men det beror på att hela Starbucks kollade på oss.
Superwoman
Mina kära läsare, jag vet. Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera. Men allt händer av en anledning. Jag har nämligen haft ett topphemligt uppdrag och har inte varit särskilt sugen på att riskera något. Därför har jag valt att låta bli att uppdatera. Sen har jag inte haft tid heller, men det är en helt annan femma.
Min älskling Hamid har fyllt år. Och eftersom jag är den perfekta flickvännen (vill väldigt gärna tro detta) överraskade jag min pojkvän med att dyka upp, som en underbar uppenbarelse, utanför hans rum. Såhär började det: jag fick Hamid att tro att jag skulle jobba hela helgen. Hade i mina tankar planerat att jag skulle knacka på och se hans ansiktsuttryck när han är som lyckligast (för man kan väl inte vara lyckligare i någon annan situation?). Till min stora förvåning ringer Hamid på torsdagen och säger att han ska fira sin födelsedag hos sin farbror, från och med lördagen. Detta innebar alltså för mig att risken att jag skulle stå utanför Hamids lägenhet (läs rum), utan någon att överraska. Istället för att förlita mig på min goda tur tog jag tag i saken och ringde Hamids farbror. Vänlig som han är lovade han mig att försöka få Hamid att åka därifrån på lördag förmiddag. Jag var lycklig, tills min telefon ringde. Hamid. Han planerade att åka dit redan på fredag, efter skolan!
Jag ska nu göra en väldigt lång historia kort. Jag släpade med mig, förutom min lilla resväska, en påse med massa dricka och snacks. Det vägde ca 50 kg, och jag släpade med mig detta från ena sidan av London till andra. Det kändes så i alla fall. Jag knackade på hans dörr och han var så chockad att jag fick vänta fem minuter på att ens bli insläppt. Har aldrig sett min älskling så glad<3 Lyckligtvis (detta har med min tur att göra) sov han fortfarande på grund av fredagens händelser. Vad det nu var går vi inte in på.
På kvällen hade jag bjudit in hans vänner (Hamid visste givetvis ingeting). Vi förfestade, jag och 10 killar, lyckat. Efter förfesten gick vi ut och det obligatoriska fyllekäket (självfallet utan fyllan då) tog plats på en iransk restaurang. Donken hade nämligen redan stängt. Inte för att jag någonsin skulle välja Donken framför persisk mat.
En nöjd pojkvän = en kär pojkvän = en lycklig flickvän. Great success.
En annan väldigt trevlig nyhet är att min älskade syster och hennes man (min favoritsvåger) skickade en påse godis hela vägen till Norwich. Det mina kära vänner, är sann lycka!
Imorgon kommer mina fina tjejer på besök, och jag räknar sekunderna tills jag får träffa dem på fredag!! LÄNGTAR!
Nu ska jag plugga, det enda jag gör på min fritid typ. För en mindre trevlig tentamen väntar mig alldeles för snart. Det bästa är ändå att jag får träffa min familj, längtar såå mycket!
Nu är godispåsen slut.
xx
Busunge!
Hamid och hans vänner. Nähe?
Jag och mitt hjärta<3
...
Han gör det med stil:)
<3
WOHOOO!!
Ze pics..
.. som Nilou givetvis skulle säga. Ibland tror jag att hon var fransyska i ett tidigare liv. Här kommer alla de bilder jag har lovat. Imorgon blir det London vilket innebär att jag inte kommer blogga på nästan en hel vecka. Jag vet att ni älskar mig i alla fall. Ha en underbar helg, för det ska jag ha!<3
Sightseeing i Norwich
Railstation, där jag tillbringar halva min tid i Norwich.
Typiskt England.
Nilou med bubbles (babbeeels)
<3
Sandrisen:)
...
Precis som i Borås bör man alltid ha ett paraply med sig. Fast här har jag aldrig fått använda mitt fina paraply..
Nilou ser skyldig ut i mitt rum..
Våren är här. Eller var här.
Ser ni den söta locken?
Nilous favoritställe..
Gick förresten häromdagen i parken och tänkte: konstigt att jag inte har fått fågelbajs på mig här. Är här rätt ofta, är ganska många fåglar här och väldigt många träd. Vad händer dagen efter? Fågelbajs.
In Mang's head..
Anyway, idag har jag haft en heldag med min lilla buse. Och jag känner att min kärlek för henne växer varje dag. Hon är så himla söt, jag kan inte ens beskriva alla de saker hon gör och säger. Idag var hon helt förälskad i mig, hängde hos mig hela tiden, ville sitta i mitt knä, krama mig och pussa mig hela tiden. Även när hennes pappa var här, yes. Men Mamai (som hon kallar sin mamma) är fortfarande number one, och det kan jag väl tillåta.
Är idag fortfarande lika lat som jag har varit de senaste två veckorna. Väljer att lägga min tid och energi på att plugga någon timma nu istället för att lägga upp bilderna. Men, en sann kvinna håller det hon lovar, så innan jag åker på lördag ska det finnas bilder från de senaste två veckorna i mitt liv.
På söndag har jag redan varit här i en månad, awesome.
Puss.
I don't care what the people may say about me.
Är fortfarande alldeles, alldeles för lat för att ladda upp bilderna. Minns inte ens vad jag har tagit kort på riktigt. Men lovar (halvt) att lägga upp det innan jag åker till staden där allt händer (London om ni inte har förstått detta redan) på lördag.
Skulle gärna vilja kalla det här för besvikelsernas vecka. Ingen Hamid, tragiska händelser i Japan och lilla Borås. Mitt hjärta har inte mått bra. Men jag har även blivit så bekväm med familjen den här veckan att jag kan skratta så jag gråter utan några som helst problem framför dem. Vi har så roligt tillsammans vissa kvällar att jag inte kan sluta skratta. Har jobbat mer den här veckan, vilket har resulterat i att Nilou är mer bekväm med mig. Mang hit, Mang dit. Jag måste vara med på allt, måste smaka på allt, hon måste till och med borsta mina tänder varje kväll. Med sin egen tandborste. Som först har varit i hennes mun. Sen i hennes mammas. Sen i min, mm.
Idag var första morgonen hon inte grät när hon såg mig, halleluljahmoment. Är även väldigt glad över det faktum att hon inte gråter när vi är själva längre, alltså när vi vinkar av hennes föräldrar.
Nilou är besatt av en persisk barnfilm som heter Amo Poorang. Sök på youtube. Am, am, am säger hon cirka tusen gånger i timmen. Hennes mamma säger nej. Då säger hon cuddle, Mang (hon vill mysa med mig, alltså kramas och pussas). Så fort jag tar henne säger hon Am. Inget mys, hon bara utnyttjar mig. Det blir alltså Amo Poorang på ett eller annat sätt. Den lille busen.
Åh vad jag saknar min prins Leon<3
Jag har funnit nya vänner. Vet att jag har pojkvän, men tror ärligt talat att jag har funnit Spaniens vackraste man. Skriver detta öppet enbart för att jag vet att Hamid aldrig läser min blogg och för att han ändå inte kan svenska. Jag ignorerar det faktum att han har min blogg som favorit på sin dator och att det nuförtiden är otroligt lätt att översätta hela texter på worldwide web. Det har aldrig funnits någon regel som säger att man inte får se på vackra ting. Har även skaffat två nya tjejkompisar. Har alltså nu sammanlagt fyra kompisar i Norwich. På fyra veckor. Helt okey faktiskt. Har även blivit vän med Ellies lillasyster, så nu har jag gratisboende i Cambridge (vet inte om jag någonsin kommer utnyttja detta).
Här får ni denna underbart vackra bild på mig och Saskas hand. Varning för känsliga läsare.
Love<3
Let the whole world know..
Idag har jag haft en halvdag med Nilou, vi gick till Children's library där Nilou skaffade sig en pojkvän. Känner att jag är en bra förebild. Jag fick helt enkelt stoppa dessa två turturduvor från att hålla hand då pojken som var aningen större än lilla Nilou började springa och Nilou inte riktigt hann med. Dags att gå hem sa jag. Och på hemvägen somnade hon, så en annars 25 minuter lång promenad blev istället 2,5 timmar. Mina höfter gör ont.
För ett tag sen gick jag, med betoning på gick, till tågstationen som är cirka 45 minuters promenad. Det var kallt. Men vad gör man inte för sin pojkvän? Jag skulle köpa biljetter med vouchern jag hade fått. När det väl blev min tur, sa hon som satt i kassan att Arash var tvungen att vara med för att hans namn stod med. Jag förklarade för henne att vi hade ringt till stationen och pratat med 3 olika personer (det är sant) och de hade sagt att det går bra. Hon gick med på det kollade upp biljetter för mig, men ångrade sig.
- I'm afraid I can't do this.
- Oh, come on! I've been walking for over an hour!
- Sorry.
- Are you serious?
- I'm afraid I am.
Tystnad. Svordomar inom mig. Mördarblick. Tystnad.
Jag ringde Ellie och hon tyckte att jag skulle vänta en stund för Arash skulle antagligen komma hem då, så han kunde kanske möta mig. 30 minuter senare, med mycet lägre kroppstemperatur eftersom tågstationen är öppen, bestämde jag mig för att gå hem i mörkret. När jag var fem minuter hemifrån ringde Arash, han ville åka till stationen. Inte nu tänkte jag. Det var samma kvinna som jobbade och hon var helt plötsligt jättesnäll och bad mig om ursäkt. Aja, fick mina biljetter i alla fall.
Ikväll ska jag förmodligen göra dessert till oss. Anteckna.
Jag börjar ju bli bra på det här med korta inlägg.
We would never do that in Spain.
Plötsligt dyker Arash upp och tycker att jag ska följa med ut och fika. Han ville att jag skulle vila. Väl framme inser jag att han har mött sina kompisar, ett spanskt par, och väldigt casual säger han: Maral sätt dig med dem så leker jag med Nilou, de är jättetrevliga. Inte nog med att jag, en främling, dyker upp, sätter mig vid deras bord helt själv och presenterar mig, utan jag skulle även föra en konversation eftersom de inte gjorde det frivilligt. Mycket trevligt par, men efter varje mening följde ett "sorry?" från min sida. Han pratade väldigt tyst. Efter ett tag frågade de mig vad jag gör i Sverige och jag förklarade min studiesituation. Att jag har tagit uppehåll för att uppleva livet. För att se världen. För att få erfarenhet. För att vara fri. We would never do that in Spain. Det var det väldigt uppmuntrande svaret jag fick. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag nöjde mig med ett överraskande oh.
Det var trevligt att träffa lite nytt folk i alla fall.
Nu stängdes mitt internet av, förmodligen har Nilou tryckt på routern. Kul. Får posta det här senare.
My heart beats like a drum.
Jag har även fått önskemål, bland annat att jag ska skriva kortare inlägg, för enligt många av er kommer detta leda till en större motivation att skriva. Jag vill egentligen inte påstå att det är motivationen som sviktar, jag vill däremot säga att det är tidsmässigt svårt att hantera en blogg. Att passa ett barn under veckan, träffa min älskling varje helg, plugga och skaffa vänner samtidigt, det kan tyckas vara väldigt tidskrävande. Men jag vill hellre påstå att skype upptar större delen av min fritid. Missförstå mig rätt. Jag älskar att prata mer er, men detta kan alltså påverka min blogg och dess kvalité. Så please understand, det är inte alltid lätt att ha blogg, eller hur Shervs (www.shervs.blogg.se)?
Det här är mitt försök till att skriva ett kort inlägg: Under veckan som har gått har jag hunnit träffa min älskling Hamid. Vi hann träffa Sandra, och även kolla på två filmer. Alltså har vi inte gjort så mycket, har mest, för att låta väldigt ung och hipp "chillat" med varandra. Måste säga att förutom att han är min pojkvän, är han även en utav mina bästa vänner<3
Jag har tillbringat mycket tid med Nilou nu och det går bättre och bättre varje gång. Nu är jag kvar här i Norwich under helgen så det ska bli mysigt att vara med familjen. På måndag ska Hamid hälsa på, längtar så.
Måste erkänna att jag är väldigt cool. Hade jag sett mig själv från en annan kropp hade jag tyckt det i alla fall. För jag vågar. Okey, nu låter jag lite väl självgod men hör på. Leoparden (Grannie som går 200 km/h), är engelskalärare och hon har flera au pairer i sin klass. Jag fick numret till en, smsade och sa att jag ville träffas. Något jag aldrig hade gjort i Sverige. Fick kontakt med typ 15 andra, frågade rakt ut på vår au pair sida om någon ville träffas men fick inget svar. Jag gav inte upp. Jag facebookade en annan tjej och frågade om hon ville träffas. Jackpot. Vi träffades dagen efter, lunchade och shoppade. Så numera har jag en vän till. Pavla. Kul för mig.
Saknar er för övrigt väldigt mycket<3 Bilder kommer snart, ska lägga mig nu för imorgon är det en ny dag med Igglepiggle, Waybaloo (Grannie tycker dessa figurer är höga), Makka Pakka, kläder dränkta i vatten, spott och snor, lekstunder och en massa annat.
Hur tycker ni att det har gått? Är jag bra på det här med korta inlägg? Kommentera, det är många som läser som aldrig kommenterar. Come on, jag behöver lite push:)
With love<3
Aghaye Bombi.
Uppdatering kommer inom kort (Sandra). Förlåt mina kära läsare för att jag inte har uppdaterat på ett bra tag, jag skyller helt enkelt på att kärleken har gjort mig handlingsförlamad. Fundera ni på min rubrik medan jag funderar på nästa blogginlägg. Detta kan ta några dagar. Jag vet att ni älskar mig ändå.
Eller så kan ni söka på "Baby gaga" på google, en ny affärsidé i London. Glass gjord på mjölk. Inte konstigt tänker ni. Men jo. Det är kvinnors bröstmjölk. Yummie.
How wonderful life is when you're in my world.
Hej Sverige! Jag vill gärna tro att jag är så populär att hela Sverige läser min blogg. Well fair enoguh, mina läsare ni är få, men väldigt uppskattade ska ni veta<3
Helgen har tillbringats i London med min kärlek Hamid och även med min barndomsvän Sandra. Det här var utan tvekan en utav de bästa helgerna på länge! Jag kände mig konstant lycklig. Inte för att jag brukar vara olycklig, men att få tillbringa tid med Hamid är bland det bästa jag vet! Och shopping med Sandra är väldigt uppskattat.
Innan jag berättar om min underbara helg ska jag berätta om en annan upplevelse jag hade i fredags, en som är väldigt svår att beskriva. Denna känslan måste upplevas. Känslan av att se Primark skylten lysa framför dig som om den vore gjord av guld. Primark, affären som gud skänkte till oss kvinnor. Jag dör lite varje gång jag är där inne. Jag strosade runt på stan själv för första gången, gick runt för att se vad Norwich hade att bjuda på. Jag ville flyga helt själv den här gången, med mina vingar. Gissa vart jag hamnade? Helt plötsligt utan att veta att jag var på väg dit, dyker Primark skylten upp och jag känner genast att jag är på väg till himlen. Omedvetet växer ett leende på mina läppar och jag känner att detta kommer bli bättre än någonsin, en shoppingtur som varit efterlängtad. Jag fick behärska mig var tionde sekund. Jag kom ut 30 minuter senare, överlycklig med ett par vårskor i handen. Det är bra att ha, ett par "h&m skor" för 2 pund = 20 kronor. Jag går ju på många promenader nuförtiden. Leker mycket i parken så att säga.
Nu till mina dagar i London, staden med en stark puls. Ibland undrar jag hur mycket man kan älska en stad? Jag vill gärna koppla min kärlek till min, Jessicas och Farzanes vilda helg i London för tre år sedan. Tiden går fort. Nu lämnar vi den resan, för det som hände i London 2007 stannar givetvis i London.
The moment: Klockan åtta på lördag morgon satte jag mig på tåget till London, nervös och väldigt förväntansfull. Två minuter innan tåget stannade kände jag mig väldigt illamående och jag kände pulsen ända ner till tårna. Jag gjorde precis som vilken annan sjuksköterskestudent skulle ha gjort i den situationen, jag tog min puls. Den låg på 120. Min vilopuls. Räkna ni er puls nu så ska ni se att min var minst dubbelt så snabb som er är nu. Jag var ganska nervös va. När tåget väl var framme lyckades jag ta mig ut efter några minuter, inte för att jag ville komma ut utan mer för att jag var nervös för att råka åka med samma tåg tillbaka till Norwich. Med små steg gick jag mot utgången, och shit där stod han. Jag kände hur värmen spred sig i min kropp, och jag kände hur lycklig jag var. Där stod han, mannen i mitt liv, min stora kärlek. Vi spenderade hela dagen med varandra, gick och handlade för jag lagade mat till oss senare på kvällen. Alltså till mig, Hamid, Sandra och Hamids kompis Bled. Hur maten smakade? Kanske berodde det på min nervositet, kanske på den icke existerande utrustningen, eller till och med på de kryddor vi inte hade. Maten smakade ingenting. Aja, det var väl inte hela världen, vi blev ju mätta i alla fall.
På kvällen sov Sandra över för att vi skulle kunna gå upp tidigt på söndagen. Den dagen avklarade jag och Sandra veckans kanske viktigaste uppdrag: shoppingen. Att få spendera minst en timma i varje favoritaffär i London, och dessutom få göra detta utan att någon klagar hela tiden, är ovärderligt! Innan shoppingen gick vi hem till Sandra i Richmond, wow säger jag. Hon har min drömsäng. Jag köpte lite kläder, världens sötaste pyjamas, strumpor, smycken, paraply och lite annat. Jag är nu ägare till världens. Vackraste. Skor. Jag dör. Det blir ingen bild på skorna, att få se denna vackra skapelse in real life tenderar att vara bättre.
Halva söndagen hade jag och Hamid för oss själva, och på måndag morgon tog vi farväl. Den här gången ett farväl utan tårar. För vi vet att vi ska träffas snart igen. Närmare bestämt på lördag. För jag har fått en resecheck på 700 kr av Ellie och Arash så, London here I come baby! I've missed you!
Denna veckan har jag även suttit barnvakt helt själv i några timmar vilket gick ganska bra. Men den riktiga utmaningen kommer imorgon när jag ska vara barnvakt hela dagen. Jag har en känsla av att det kan gå åt helt fel håll. Men jag håller tummarna, gör ni det också så kanske jag och Nilou överlever dagen.
Åh vad jag saknar er där hemma! Men måste erkänna att jag saknar Leon allra mest. Och bebisen i Sharis mage<3 Snart är jag khale! Och eftersom jag har världens bästa khale, tar jag för givet att Sharis och Mickes bebis kommer tycka att jag är världens bästa khale också:) Åh vad jag längtar tills jag får hålla dig i min famn.
Här kommer lite London bilder, enjoy!
Skor för 20 kr.
Jag och Nilou, dragon week:)
Smyfoto på tåget..
Jag och min älskling<3
Tahdig, jag är bäst:)
Jag och Sandra:)
Sandra, Bled och Hamid.
Sandra med sitt nya paraply (jag köpte ett likadant).
Subway, inte maten då givetvis:)
Utanför en favorit, Topshop
<3<3<3<3<3
Mina biljetter:)
