Do you like you?
Denna tankeverksamhet.
"Hon med ett hjärta av guld"
I tre års tid har jag skrivit om han med gröna ögon. Under fem års tid har vi skrivit vår historia. För fem år sedan mötte jag hans gröna ögon för första gången.
Igår, av väldigt många olika anledningar, valde jag att skriva kapitlets sista sida. Jag bestämde mig för att avsluta det vi hade, eller kanske avsluta det vi egentligen inte hade.
Det var rätt och ett bra beslut. Men det var ett svårt beslut. Det svåraste beslutet jag har behövt ta hittills. Jag hade visst bra mycket mer känslor för honom än jag trodde. Och det insåg nog han också, att han inte kommit undan känslorna han heller.
Igår, till min egen förvåning, grät jag som ett barn. Jag kände mig stark och självständig, kände mig mognare än någonsin. Igår var jag så modig, vågade säga exakt vad jag tycker och tänker, exakt vad jag känner till honom. Han med gröna ögon. Igår, till min egen förvåning, grät jag som ett barn. För nu är vår historia slut.
Hur känner du? Frågade en vän. Och jag kände efter. Jag tänkte efter. Det var mycket känslor. Många starka olika känslor. En konstig känsla av frihet men också en känsla av sorg. Rätt dramatiskt kanske, men jag insåg igår vilken stor del av min värld han har varit.
Vad ska vårt kapitel heta frågade han. "Han med gröna ögon" sa jag. Men det är ju ditt kapitel sa han. Vad ska mitt kapitel heta? "Det får du bestämma" sa jag. Hon med ett hjärta av guld, fick jag till svar.
Sen frågade han "kan vi lämna några oskrivna sidor, för jag kommer sakna dig".
Nu är jag redo för nya äventyr. Redo för nya kapitel! Ja, nu är jag redo. Bring it on!
"But a wound I take much more to heart, for a scar will always leave its mark"
It was a question I had worn on my lips for days - like a loose thread on my favourite sweater I couldn't resist pulling - despite knowing it could all unravel around me.
Do you love me? I ask.
In your hesitation I found my answer.
- Lang Leav
Our hands will only get more wrinkled
Har du någonsin känt att du är där du vill vara i livet, men att du ändå längtar till en del av livet som du vill uppnå men ännu inte har? Den där känslan av att vara kluven, av att inte riktigt veta vad som är rätt eller fel.
Var tionde år genomgår man en livskris säger min kloka mamma. Det kanske är så nu. Att jag genomgår en livskris.
Min manliga kollega sa, när jag pratade om detta att han också upplevt det. Fast när han var 28. Han sa att det du måste inse Maral, är att det du längtar till inte är din dröm. Det är nog deras. Du längtar till att leva alla andras dröm.
Jag har ju inte bråttom.
Så tänker jag att det är nog så. Jag är ju där jag vill i mitt liv. Jag gör allt jag vill. Ser allt jag vill se, upplever ungdomen. Jag har ju inte bråttom.
Jag säger att livet efter 20 och innan 25. Det ör otroligt händelserikt. Jag har gått från flickvän till singel, från usk till ssk. Från att bo hemma till att skaffa eget. Från att vara timanställd till att ha en fast tjänst. På fyra år har jag blivit faster och moster. Två gånger om. Jag har upplevt sjukt mycket. Men har ändå mycket kvar att uppleva.
Men jag har ju inte bråttom.
Har du någonsin känt att du är där du vill vara i livet, men att du ändå längtar till en del av livet som du vill uppnå men ännu inte har? Den där känslan av att vara kluven, av att inte riktigt veta vad som är rätt eller fel.
