in my head

Jag tänker london.

Med min älskade Sandra som var med när min resa som au pair började. Som lärde mig tunnelbanan. Som introducerade Oxford street och extremt äckliga cinnabuns. Som hängde med mig och honom så ofta vi kunde trots våra avstånd. Som fick mig att springa runt halva london. Som bråkade med New look vakten, så att jag kunde köpa mina efterlängtade skor som jag har använt ca 3 gånger. Sandra som fick mig att vänta utanför Topshop i 45 minuter när jag inte hade mobil, för att hon hade missat bussen. Vi köpte likadana paraplyn på Primark. Tappade bort varandra på Primark. Köpte trenchcoat på h&m och vintage på camden. Åt nutella till lunch. Gick i svensk godisaffär och bara tittade. Upplevde London ihop. Ringde henne när vi ville gå sight seeing rundan och inte hittade till Buckingham palace, hon googlade och guidade.

Jag tänker London med Sandra. Och Shabbe. Och Aida. Jag tänker att vi fyra har så himla kul ihop. Jag tänker att vi skulle äga London. Jag tänker att jag borde åka.

Jag tänker att jag vill stanna en extra dag för att kunna åka till Norwich och pussa på Nilou och Saam.

Åh, jag tänker London.

Ibland, bara ibland undrar jag om jag är besatt. På ett bra sätt. Besatt på ett bra sätt. Om man nu kan vara det. På ett bra sätt alltså.

Just nu jobbar jag min sista natt. Jag avslutar mitt år i vården, ganska exakt på dagen ett år. Det har varit ett intressant år, med mycket pengar vilket resulterat i många resor, många utflykter och många fina minnen.

Jag har festat galet mycket i Göteborg, likaså i Borås. Bytt favoritställe från xoy till vimmel till grand tillbaka till xoy (och just nu ligger wisers högst upp). Jag har varit i Stockholm i tio dagar, varit i London och Norwich två gånger, varit i Iran och i Turkiet. Varit på Atishkryssning.

Jag har jobbat under tiden en ny organisation startats, räddat livet på en människa som senare avled, räddat livet på en annan som överlevde, plockat upp en tant från gatan när hon ramlade från cykeln. Blivit utskälld och slagen (låter värre än det är) av vårdtagare, blivit uppskattad och samtidigt haft mitt första officiella jobbråk med chefen inblandad (på min sida). Jag har mött rasism på mitt förra jobb, trångsynta, felaktigt informerade människor, men jag har även mött otroligt underbara människor på båda jobben. Jag har fått min första julklapp på jobbet och känt mig som en i gänget.

Jag har lärt mig sjukt mycket det här året. Men nu är det dags för mig att utvecklas. Nu ska jag läsa mitt sista år och äntligen bli sjuksköterska. Detta kommer bli ett spännande år!

Vanligtvis när jag är sjuk får jag mycket tid över till att, ja.. Snoka. Facebook, instagram, you name it. Jag vill försvara mig med att jag aldrig i mitt friska tillstånd håller på med sådant. Då finner jag min tid mycket mer värdefull än att snoka.

Den här förkylningen har lämnat mycket tid över till snokning. Men jag har istället valt att sova. Ja kanske inte valt, det har mest fallit naturligt att blunda och drömma mig bort. I två dygn. Först idag, efter diverse kurer min mor har erbjudit, samt lite choklad, lite multivitamindryck och en hel del självömkan har jag tagit mig till facebookens värld. Och omfördelat min dyrbara tid.

Jag har länge fasat den dag jag får se honom i ett förhållande med en annan tjej. Mitt ex alltså. (Lägg märke till att det inte är honom jag skriver om, utan om mina känslor. Vilket gör att jag fortfarande håller mitt nyårslöfte.) Många gånger har tanken skrämt mig mer än någon annan tanke. Jag får gå vidare, men inte han. Därför lämnade jag kvar lite kläder hos honom i London, mest för att markera mitt gamla revir. Han skulle aldrig slänga allt, och tanken är nog att nästa tjej ska pinas. Han likaså. Jag har liksom funnits och dessutom varit en stor del av hans liv. Detta vill jag markera.

Redan i bärjan av mitt singelliv beslöt jag mig för att aldrig ladda upp en bild med en kille förän jag känner att jag har uppgraderat mig. Det har varit många killar i mitt liv sen vi gjorde slut, eller ja sen jag blev dumpad (så tragiskt). Men ingen har varit värdig nog att pryda min så kallade timeline. Många har varit otroligt snygga, andra faller inte riktigt in i den kategorin. Vissa har haft ett hjärta av guld och andra har blivit direktimporterade från helvetet, om det nu finns ett sådant ställe. Några har behandlat mig så en prinsessa, och andra.. Ja andra vill jag inte ens nämna hur de har behandlat mig. Ingen har varit god nog åt min timeline, mitt ansikte utåt. Förutom en. Snygg. Jävligt snygg. Så snygg så jag tappar andan. Varje gång. Och ja, fin personlighet, men endast när vi är ensamma. Men fortfarande jävligt snygg. En uppgradering. Med gröna ögon. En uppgradering med gröna ögon. Tyvärr är han inte min än, och skulle jag sätta ut en bild på honom skulle han reagera starkt. Dels för att han inte vet att jag har bilder på honom, dels för att vi inte är ihop. Och mycket för att vi har en överenskommelse.

Men det hade varit en sann glädje, att byta status och profilbild. En mycket fin, djupt rotad glädje.

Men så gick jag in på facebook och hans syster gillade en tjejs relationsstatus: "Lala" went from single to a relationship. Till en början reagerade jag inte, men plötsligt väcktes jag till liv av min magkänsla. Som för övrigt i 9 fall av 10 stämmer. Jag ber till de gudar jag inte tror på att detta är det där tionde fallet.

Det vände liksom på sig i min mage. Jag fick en känsla av att den här tjejen är hans nya flickvän, vilket i och för sig inte hade varit så konstigt då det till sommaren är två år sedan vi gjorde slut. Men det känns fortfarande som att det var igår. Såret känns fortfarande så nytt. Det är inte det eventuella förhållandet i sig som stör mig, det är tanken att han eventuellt har gått vidare innan mig som stör mig. Men vad vet jag, det behöver ju inte vara hans flickvän. Det var ju inget annat än min magkänsla som faktiskt tydde på detta.

Som att denna känsloflod inte var nog, så har jag fått en infekterad böld på min kind, i form av en finne. Jag trodde starkt på att denna typ av finne, samt alla andra möjliga finnar skulle sluta infinna sig efter mitt 23:e fyllda år. Ack så fel man kan ha. Det är snarare tvärtom, då det tycks att min tonår, med puberteten och allt som hör till, har valt att besöka mig lite väl sent.

Nu ska jag lägga mig i min nybäddade säng, läsa om Mr Grey och drömma om min grönögda låtsaspojkvän. Som en dag faktiskt ska bli min pojkvän. Det är sällan jag har ett mål som jag inte når. Jag får alltid som jag vill. Och nu vill jag ha en pojkvän med gröna ögon. Jag vill ha honom.

Jag ligger sömnlös på mätterna och läser 50 nyanser av det ena och det andra. Jag tänker på hans gröna ögon. Jag tänker på att han har sagt mycket av det Mr. Grey säger till Ana, till mig. Bara det fina. Men han har gröna ögon, lite som Christian, fast gröna. Och hans humörsvängningar.

Det måste vara anledningen till att denna boken är som en drog för mig. Att jag läser om en man som egentligen inte existerar och det känns så verkligt för mig ändå. Det måste vara han med de gröna ögonen som gör det. Men så tänker jag att alla andra missbrukar den också. Nästan alla tjejer på vår planet, i varje fall majoriteten. Man kanske drömmer om att träffa en sådan man? Eller egentligen inte. Man kanske fruktar att den man förälskar sig i är sådan?

Varje dag av det här året har jag tänkt på honom konstant. På hans gröna ögon. Analyserat och överanalyserat. Haft is i magen och tränat på min egen personlighet. Varför ska det vara så? Jag känner som hon skriver, det är som att vara i stormens öga. Han får mig att känna, han gör så att jag känner mig levande. Hur lyckas han?

Jag har min egen Mr. Grey, en verklig, men ändå är han inte min. Är det därför det är så spännande? Jakten? Är det därför jag känner att jag aldrig kommer skilja mig från denna drog? Jag ser fram emot att läsa sista boken. Jag kanske blir lite klokare, beroende på hur den slutar. Då kanske jag slutar tänka på honom, eller kanske till och med börjar hoppas?

Fast hoppas gör jag nog aldrig mer när det gäller killar. Jag har förlorat hoppet. Men ibland är det skönt att läsa sig bort i en annan värld.

Har du inte läst den, gör det. Framförallt du Sköld.

Att vara megaförkyld.

Jag trodde att jag skulle ha gått upp i vikt nu under julen. Jag var ganska säker på det. Så jag var väldigt rädd igår när jag skulle ställa mig på vågen.

Men jag vägde lika mycket, vilket innebär att det verkligen hjälper att tänka på hur man äter. Nu väntar jag bara på den dagen då vikten rasar.

Kanske inte så intressant för er att läsa om, men det är en stor del av mitt liv. Och jösses vad jag hade saknat att träna! Nu kör vi! #letsdothis

Jösses vad detta året började bra. När jag blundade hårt, önskade ända ner i magen och sedan blåste ut mina 23 tårtljus trodde jag inte att det skulle dröja mindre än en månad innan en del av min önskan skulle gå i uppfyllelse. Men det sägs ju - dreams do come true.

Jag tittar tillbaka på förra året och inser att jag har gått igenom mycket. Jag har träffat fler människor än jag kan minnas, blivit faster för andra gången, varit i Iran, England (två gånger) och Turkiet, haft två olika heltidsvikariat, tagit uppehåll, träffat Honom, han med gröna ögon alltså - igen vill säga, kämpat med olika besök på sjukhuset för mitt bihang, tagit stora beslut i livet och gjort så himla mycket mer än jag kan skriva här. Ändå känns det som att jag inte har gjort något, det känns faktiskt så, på ett konstigt sätt.

Och detta året började bra. Det har fortsatt bra och jag har så mycket som väntar på mig. Snart börjar jag skolan igen, och jag är himla säker på att det kommer bli bra. Väldigt bra. Jag ser fram emot att klä upp mig, använda mitt rosa pennfack, förhoppningsvis få min första lägenhet och inreda den. Gå till skolan, gå till träningen och sen gå hem till min egen lägenhet och laga mat i mitt kök med spetsgardiner och rosa och gröna detaljer. Jag längtar till så mycket att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna hålla mig.

Det här kommer bli ett grymt år.

Du ska hitta någon seriös iår, förra året träffade du alldeles för många oseriösa sa hon. Fast det vill jag inte sa jag. Jag vill ha det oseriöst, jag vill ha det tillfälligt, med folk som inte förälskar sig. Det är faktiskt så jag vill ha det sa jag. Och därför är det så jag ska ha det.

Ett grymt år med mycket träning. Mycket träning, mycket jobb, mycket plugg. Och många utgångar, i vanlig ordning.

Prins Noel<3