in my head

En kollega sa idag, att Maral det där med att bemöta anhöriga är din starka sida. Du är så bra på det. Och jag inser att alla dessa små iakttagelser är så viktiga. Det är sådana komplimanger som ger oss kraften att fortsätta, trots dålig lön, trots låg bemanning och hög arbetsbelastning. Det och när patienter tittar mig i ögonen och säger, tack. Då vet jag att jag har valt rätt yrke. 

Vi gick i högstadiet. Jag och min allra bästa vän. Jessica. Hon som alltid har funnits för mig. Vännen som reste med mig till andra sidan jorden. Som uppmuntrade mig att flytta till England. Som sa att kärleken är värt ett försök, att jag skulle åka till Dubai, han kanske var den rätta. Jessica som ringde mig för att säga att hon blivit moster och fick mina tårar till svar. Som var hos mig efter en kort stund, en stund som då kändes som en evighet. Som kramade om mig och torkade mina tårar utan att säga ett ord. Jessica som har skällt på mig när jag har gjort något jag inte bör och vi som har dansat på xoy:s golv tills solen har gått upp. Så många gånger. Vi gick i högstadiet, jag och min allra bästa vän. Vi sa att vår första resa skulle bli till New york. Det blev istället Nerja. Sen blev det London. Och Grekland, Australien och Thailand. Vi reste till London igen och till Turkiet. Till Mallorca. 

Vi ville vara 21 insåg vi. Så vi kan uppleva NYC till fullo. Sen ville vi ha fast jobb för att kunna shoppa som aldrig förr. Nu är vi på väg. Om 8 dagar. Och det kan inte bli annat än fantastiskt. För vi är över 23 och har båda fast jobb. 

Det väcker redan minnen. Kommer NYC kännas som Dubai? Kommer jag sakna honom, fast vi aldrig varit där tillsammans?

Jag vill inte glömma hur det känns. Men alltfler gånger väljer jag lugnet framför kaoset. Många gånger föredrar jag en harmonisk söndag framför en bakfylla. 

Vi har blivit så vuxna. Satt och pratade med en vän om våra liv. Hon sa att för fem år sedan trodde hon aldrig att hon skulle befinna sig i denna period av livet. Sen höll hon mig i handen och sa så fint: Maral, tänk att om fem år har du nog hittat din prins. 

Missförstå mig rätt. Jag älskar fortfarande fest och kaos. Jag älskar ungdomen. Men jag accepterar och njuter av tidiga kvällar och lugna kvällar i soffan. Själv eller med min prins som jag inte hittat ännu. 

Det får mig att fundera. Finns han? Och om han finns, vad gör han nu? Vem är han med nu? Livet är så spännande. Jag älskar att vara ensam, det är ingen hemlighet. Men människan är inte gjord för att vara själv. Vi är flockdjur. Vi är formade för att vara flera. Så han borde ju finnas den där prinsen. 

Jag träffade en man, låt oss kalla honom en mognare typ. Runt 30. Sanning eller lögn, han berättade för mig att han den kvällen hade dragits åt mitt håll flera gånger. Inte för hur du ser ut eller för hur du är klädd, sa han. Mest för att du har ett lugn. Ett lugn jag vill vakna upp till sa han. Varje dag. 

Ibland gör man saker man inte står för, ibland gör man saker man tycker är så jävla fel. Ibland funderar man i en vecka om man ska svara på det där smset. I två dagar på om man ska, när hjärnan säger nej men viljan säger ja.