in my head

För ganska exakt ett år sedan var vi, alltså jag, Jessica, Farzane och Heidi i Alanya. Vi var så förväntansfulla, så ovetandes om vad som skulle hända, vilka vi skulle träffa.

Så träffade jag ju honom, den där killen jag skrev om för ett år sen. Han som jag hade tittat in hela veckan, han som hade tittat tillbaka. Han som jag sen såg på stan och han som sprang efter mig sista kvällen och bad mig stanna. Av någon anledning valde jag att gå, jag satt bara en liten stund med honom på trappan men sen gick jag. Jag vet inte varför jag aldrig gav honom en chans, varför jag hela tiden sa nej. Det kändes fel i magen när jag gick därifrån, och enda sedan dess har jag funderat på om jag kommer träffa honom igen.

Igår, bokade jag, Jessica och Shiva en resa till Alanya igen. Trots att jag ogillar att åka tillbaka till ställen jag har varit innan, trots att jag verkligen hade bestämt mig för att inte åka någonstans i år. Och jag längtar så jag dör!!

Jag längtar till att äta sjukt billig kebab, till att dansa natten lång på Robin Hood eller Havanna. Jag längtar till att shoppa billiga märkeskopior, till att sola, till att dricka 24 h om dygnet i 7 dagar. Jag längtar så sjukt mycket till att äta glass i värmen varje dag, till att ligga på stranden och svalkas av vågorna kommer långt upp på stranden. Jag längtar till nattliga strandpromenader, till Picasso och till att skapa så många nya minnen. Och innerst inne längtar jag till att träffa den där killen en gång till. Jag vet inte vad han heter, hur gammal han är, eller om han bor i Alanya eller inte. Jag vet inte ens om jag minns hur han såg ut. Men jag tänker att if it's meant to be it's meant to be.

Att gå till jobbet har blivit spännande. Jag önskar lite varje dag att jag råkar springa på honom igen. Bara lite.

För tre år sen träffade jag en helt underbar människa i Australien. Närmare bestämt Byron bay. Vi hade en sjukt rolig helg, bara som vänner. Ja, kanske inte helt då, men jag fick ju hålla mina, och hans, händer i styr då det famns ett litet hinder, mitt ex.

Han hade ingen facebook, ingen mail. Så jag fick hans kompis facebook. Dean Smith. Från England. Hur många Dean Smith finns det i vår värld? Alldeles för många. Se till att lägga till honom, sa han. För han är vår enda länk.

Jag undrar ofta vad han gör, var han är, hur han mår. Jag säger alltid att det är en liten värld vi lever i. Tänk om jag skulle träffa honom igen en dag. Åh vad glad jag hade blivit. Rob. Så hette han. Och jag vet inget mer. Bara att han hette Rob.

Idag gjorde en främling, som jag råkar stöta på ofta, min dag. Jag känner inte honom, men hela dagen har jag varit glad för att vi sprang på varandra.

Kan någon förklara för mig vad det är som händer?

Det är på dagen, exakt två år sedan han försvann ur mitt liv. Det känns som igår. Och jag har varit på botten, fler än en gång. Men jag tar mig uppåt, varje gång. Jag tar mig upp och jag vägrar ge mig innan jag har nått toppen.

Jag ser fram emot den dagen jag kan titta tillbaka och inse att han är ett minne blott, en del av min ungdom, ett avslutat kapitel. Jag ser fram emot den dagen jag träffar honom, för det kommer hända, när jag är sjukt lycklig. Då ska jag titta honom i ögonen och le. Jag ska med ett leende säga, det jag sa till honom allra sista gången jag såg honom. Tack för att du lämnade mig, du har lärt mig stora läxor i livet. Men nästa gång ska jag istället säga, tack, för att du lämnade mig. Du lärde mig stora läxor i livet, du lärde mig att när en dörr stängs öppnas en annan. Och den dörren har gjort mig jävligt lycklig!

Att älska någon så djupt att det gör ont. Att gråta tårar som känns för gamla, tårar som inte borde rinna. Men vad vet känslor om det? Vad vet känslor om vad som är rätt och fel?

Hur kan en dröm ställa till en fin vardag sådär? Hur kan en liten dröm förändra en hel dag? Förstöra en hel dag?

Att vara ledsen över det man inte längre har, över de som inte längre finns i ens liv. Och inse att man måste ta vara på de som faktiskt finns kvar. De som stått ut med en när man mått som sämst, när man varit elak fast det aldrig var meningen. De som har kramat dig när du har behövt det, de som har lyssnat på samma historia tusen gånger om. När livet känns som värst, i sådana situationer inser man vilka ens riktiga vänner är. Och jag har många. Många riktigt fina vänner.

Och så är det ju han. Som läser av mig så bra. Han som kan ge mig lite hopp när det känns som svårast, som mörkast. Han som många gånger har funnits där. Ja han, han är bra på att trösta.

Min fina familj som alltid, alltid finns där för mig utan några undantag, ni är mitt allt.

Och alla mina fina vänner som också alltid lyssnar. Och pushar. Vad jag älskar er.