in my head

Åh vilket år.

Jessica, tycker du att 2012 har vart ett bra år, frågade jag idag. Det har vart mitt bästa fick jag till svar.

Vad tycker du, frågade hon. Nej, jag kan inte säga att jag kan titta tillbaka på det med ett leende. Det har hänt så mycket, men ändå ingenting.

Jag har varit nedstämd alltför många gånger, deppat över att det dära förhållandet tog slut och aldrig riktigt slutat undra varför. Men wtf Maral, nu får du skärpa dig!

Jag gillar inte nyårslöften, men jag ska skriva ett nu. Ett jag ska följa.

No more Hamid.

Jag lovar att göra mitt yttersta för att hålla detta.

Iår ska bli ett grymt år, jag ska operera bort mitt bihang, gå ner 15 kg, skaffa lägenhet, börja en ny klass, lära känna nya människor, läsa min sista skötersketermin, ha en underbar sommar och älska livet mer än någonsin. Fyfan vad bra det här året kommer bli!! Can't wait!!

GOTT NYTT ÅR MINA FINA VÄNNER!!<3

Jag älskar livet. Det är ungefär allt som finns i mitt huvud just nu. Att jag älskar livet. Sådär konstigt mycket.

Men det är just det jag gör. Drömmer om honom. Samma dröm. Om och om igen.

Jag har inte bloggat på ett tag nu. Jag har inte känt för det. För jag har tänkt så mycket på honom, ganska oavbrutet, lite för länge. På Hamid alltså. Visst är det ovant att läsa hans namn? Det var ju ett tag sen. För mig var det konstigt att säga hans namn. Jag råkade göra det härom dagen. Det bara kom till mig. Och det var underligt. För det var så himla längesen han fanns i mina tankar. Och jag inser att jag kanske borde bloggat, det kanske får mig på andra tankar, när jag skriver ner tankarna.

Oftast är det så, att har jag ingen kille jag dejtar eller pratar med, då finns Hamid i mina tankar. Men just nu finns det en annan. En sån himla fin människa. Som ger mig all uppmärksamhet jag behöver. Han ger mig lite hopp innerst inne att det faktiskt finns fina killar där ute. Även om jag vet att han inte är just min. Han är liksom inte den rätta. Det vet han, och det vet jag. Det är mer tillfälligt. Men han är så himla fin ändå. Men ändå tänker jag så mycket på Hamid. Lite för mycket.

Men så drömde jag ju om honom igen. Samma dröm. Vi ligger i sängen i ett rum där jag aldrig tidigare varit, i sängen där mitt gamla överkast som jag hade när jag var tretton ligger, med dörren ovanför huvudet. Vilket är konstigt, så ligger jag aldrig. Det är liksom åt fel håll. Det är alltid mörkt ute. Och rummet har höga, väldigt höga väggar men inget tak. Ovanför oss, högt upp i himlen är det en massa stjärnor. I drömmen är Hamid alltid jätteglad. Och jag nedstämd. Känner inte riktigt igen mig själv. Han ligger alltid längre ner i sängen, och jag känner mig så himla lång. Och han vill alltid försöka igen, vill ha mig tillbaka. Men bara för stunden. Det vill aldrig jag. Han äcklar mig. Samtidigt som han får mitt hjärta att slå oregelbundet, på det där sättet som känns normalt. Han måste liksom finnas hos mig för att mitt hjärta ska slå normalt på ett onormalt sätt.

Och för första gången på väldigt, väldigt länge vill jag gråta.

Men så tänker jag, att imorgon är en ny dag. Och med nya dagar kommer nya möjligheter.

Det händer inte så mycket. Förutom att jag har börjat mitt 23e år på vår jord. Och än så länge har det inte vart annat än fantastiskt.

Det här med bloggen, det är lite som själens spegel. Det är som terapi. Ett lugn i mitt stundvis stormiga liv. Lite som en trygghet. Att det jag säger, det kan inte utnyttjas. Inte höras. Inte sägas. Men det gör ju det. Fast det känns inte så.

Det jag skiver, det läser ni. Ni får känna det min själ känner. Fast på ett annat sätt.

Sen händer det ju en hel del ändå, ullared hände hela dagen igår. Mina prinsar har blivit så stora, och ibland känner jag att jag inte hänger med. Sen händer ju han. Han som jag pussar på ibland.

Och jag ser fram emot mitt 23e år, för om detta är vad som väntar, då kan jag nog pausa det här året. Och leva såhär i en evighet.

Jag och han. Jag kan inte riktigt beskriva. Men när han tittar på mig, när han är i samma rum är det som att jordens gravitation försvinner, som att han blir min dragningskraft, han håller mig kvar. Han håller mig kvar på jorden, och han får mig att sväva. På samma gång.

Min syster sa en gång, att det finns en person du kommer att möta i ditt liv, om du har tur. En person som gör dig knäsvag, en person vars blickar får dig att skaka, vars beröring får dig att svettas, en person du kan döda för att få kyssa. Du möter honom, om du har tur. Du kommer alltid känna samma sak för honom, oavsett vad som händer och inte händer. Du kommer för evigt undra vad han gör och var han är. Han kommer alltid tänka likadant om dig. För ni kommer aldrig bli tillsammans. Ni kommer aldrig möta någon med sån inverkan på er och ni kommer aldrig uppleva sådan attraktion igen. Men ni kommer aldrig bli tillsammans. Det handlar om passion, inte kärlek.

Och jag tänker att jag hade tur. Jag mötte honom. Och allt hon sa blev till en verklighet. Vår verklighet. Ändå känns det som en dröm. Han känns som en dröm.

Jag och han. Jag kan inte riktigt beskriva. Men när han tittar på mig, när han är i samma rum är det som att jordens gravitation försvinner, som att han blir min dragningskraft, han håller mig kvar. Han håller mig kvar på jorden, och han får mig att sväva. På samma gång.

Och jag undrar vad han gör och var han är.