If you once were happy without him, you will be happy again.
Det händer inte så mycket. Förutom att jag har börjat mitt 23e år på vår jord. Och än så länge har det inte vart annat än fantastiskt.
Det här med bloggen, det är lite som själens spegel. Det är som terapi. Ett lugn i mitt stundvis stormiga liv. Lite som en trygghet. Att det jag säger, det kan inte utnyttjas. Inte höras. Inte sägas. Men det gör ju det. Fast det känns inte så.
Det jag skiver, det läser ni. Ni får känna det min själ känner. Fast på ett annat sätt.
Sen händer det ju en hel del ändå, ullared hände hela dagen igår. Mina prinsar har blivit så stora, och ibland känner jag att jag inte hänger med. Sen händer ju han. Han som jag pussar på ibland.
Och jag ser fram emot mitt 23e år, för om detta är vad som väntar, då kan jag nog pausa det här året. Och leva såhär i en evighet.
