in my head

Jag behöver andas. En heldag med grannie (mormor) kräver energi, antagligen mer energi än jag någonsin kommer behöva för att klara en hel vecka med Nilou.

Dagen började kl 7 i vanlig ordning, där morgonrutinerna gjordes som vanligt. Då Heidi har bett mig att förklara mer exakt vad detta innebär tänkte jag göra det nu:

- Vakna mellan 6-7, gå ner på toa.
- Göra gröt till Nilou.
- Äta frukost själv.
- Klä på henne, och mig själv.
- Byta blöja.
- Leka.

Och där slutar morgonrutinerna. Detta låter givetvis oerhört enkelt, men glöm inte allt annat som hör till; snoriga näsor, risk för fall från olika höjder, kanter, små saker som hon lyckas hitta utan att vi vet att de har funnits, ja allt helt enkelt. Det gäller att vara vaken.

Jag gick utan jacka idag, och visst var det varmt. 10 grader antagligen och sol. Men jackan fick åka av, av en annan anledning. Vi spenderade alltså dagen med grannie, och en promenad som oftast tar ca 25 minuter tog endast 12 minuter. Grannie går 200 km/h. Jag gick snabbare, för att hänga med i hennes takt, än jag skulle ha gjort om jag hade joggat själv. Till svar får jag: Maral, you're to slow. Helt seriöst, väl framme där Zingzillas, som är ett tv-program för barn med massa musik, skulle uppträda var jag helt röd och svettdropparna bara rann. Utan att överdriva. Till min stora förvåning fick vi reda på att Zingzillas skulle vara på ett annat ställe = mer spring. Ni kan ju förstå att detta har resulterat i muskelvärk för min del.

När det hela satte igång satte sig grannie med Nilou i ringen och skrek come on Maral. Jag var i själva verket på väg dit, skulle bara lägga undan min väska. Så säger gitarristen: Come on mom. Jag sa: I'm not the mom. Han: Sister? Jag: Not really, just au pair. Kul. Plötsligt, efter att jag har tagit mig till ringen med tusen blickar på mig, satt mig ner och börjat lyssna på de som var ledare för hela kalaset, säger de: we're gonna play. And when we're saying we, we mean everyone! Ni som känner mig vet att jag hatar sånt, men eftersom jag förväntas vara den lekfullaste människan på planeten fick jag helt enkelt gå med på att agera blixt och åska. Och sjunga barnsånger. På engelska. Måste även tillägga att på morgonen, innan det oväntade träningspasset gick vi på en promenad. Och på vägen hem från stan stannade vi vid en park och lekte.

Många timmar av mina dagar går åt att kolla på kt. Nilous version av cartoon. Typ tecknat för er som inte vet det. Maka paka, Upsy Daisy, Zack, Tang, Panzee, Drum och Igglepiggle är numera mina bästa vänner. Jag och grannie kollade på något idag, minns inte namnet men det var ett barnprogram, och plötsligt säger hon till mig: Have you seen this before? I think it's stupid. I think they're stoned. They have to be high. Jag skrattade hela den kvarten vi kollade på dessa höga figurer.

Igår pekade Nilou på olika grejer som exempelvis mina ögon, ögonbryn, mun osv. Jag säger allt hon pekar på, på persiska och hon försöker upprepa ibland på persiska och ibland engelska. Hon pekade helt plötsligt på främre, högre delen av min kvinnokropp. Jag blev helt ställd, och innan jag hann säga något sa hon: milk. Sen sprang hon till sin mamma och sa: Mama, Mang milk. Min lilla sötnos.

Igår kände jag för att prova mina vingar och flyga själv. Så jag tog en kort promenad. Okey jag ska vara ärlig. Jag hade chokladcravings. Jag var bara tvungen att ha choklad. Så jag gick ut och köpte det och kände mig lite självständig på köpet. Hamids godispåse blir mindre och mindre, jag funderar alltså seriöst på att inte ge påsen till honom, för jag skäms lite. Men sen å andra sidan vet han ju inte hur mycket jag har ätit, jag kan ju alltid skylla på övervikt. Det kommer ändå sluta med att jag ger det till honom, han äter ca 2 stycken, jag hetsäter resten. Nej, jag har inte problem.

Däremot måste jag sova nu, annars blir det problem imorgon.

With love<3

Panzee, Drum, Zack och Tang



Makka Pakka



Upsy Daisy



Iggle Piggle and his blanket.



Choklad i mitt hjärta<3

Livet känns underbart just nu. Det känns bra när man gör bra val i livet. Jag har en livsglädje som jag inte haft tidigare. Alltså jo, visst har jag alltid livsglädje, men det här är på ett annat sätt. Jag känner mig ganska vuxen. Fast det är väl egentligen på tiden. Det är de små sakerna som gör mig så glad. Som att Hamid ringer och säger godnatt, eller att jag hör alla prata engelska ute, vilket påminner mig om att jag faktiskt är i ett annat land. Jo, jag gillar verkligen det här.

Idag vaknade jag halv fem, och min första tanke var nej hon kan omöjligt ha vaknat. Jo visst hade jag rätt, det vara bara en mardröm jag hade haft, så jag somnade om och vaknade klockan sju igen. Haha visst, tänker alla ni som känner mig väl. Morgontrötta Maral. Men jo, jag klarade faktiskt det, och jag borde göra det här oftare. Jag gillar att se på när världen vaknar. De få gånger jag är vaken själv då, för oftast vaknar jag ett halvt dygn senare än resten av världen. Aja, nog om det.

Vi gick igenom hela morgonrutinen, sen hade jag en stund för mig själv, vilket kan vara ganska skönt det också. Jag lyssnade på min youtubelista som Jessica har gjort (Shervin och Jessika har också gjort varsin) och tjuvåt av godiset jag har köpt till Hamid. Konstigt att man får skuldkänslor. Jag menar, Hamid har ju ingen aning om att jag har köpt godis till honom. But still. På eftermiddagen tog vi en halvtimmes promenad till stan, det var först då det faktiskt gick upp för mig att jag är i ett annat land. Engelsmän vart man än kollar, och den här staden är precis som i alla brittiska filmer. Människorna också, vill inte påstå att känslan för mode är särskilt stark här. Det är plusgrader ute, 8-9 grader ungefär, och folk går i vårkläder! Då menar jag strumpbyxor (tunna), shorts, tröja och en tunn, tunn kofta. Hallå, det är inte 20 grader. Jag gick med jacka och halsduk. Och jag är ändå van vid kyla. Nej jag orkar inte med att frysa, det hör väl till att man gärna skippar det när man är 20 plus. Haha.

Vi gick alltså till stan som påminner om gamla stan i stockholm. Norwich har cirka 100 kyrkor, och måste säga att det är en av de absolut mysigaste ställena jag har varit på. Det påminner ganska mycket om Polen faktiskt. Vi fikade, gick till children's library och i sann au pair-anda fångade mina ögon upp en reklam om Kripple (om jag minns rätt), en figur som ska uppträda där på fredag. Så det blir väl en utflykt på fredag antar jag.

Nu är det alltså bara 3 dagar kvar tills jag ska träffa min kärlek<3 Kan inte riktigt fatta det, men det gör jag väl på lördag. Saknar er därhemma, men vi syns ju snart eftersom att jag ska ha besök nästan varje helg haha.

With some english love<3

Utsikt från mitt rum.



Såhär snygg var jag idag. Antar att ni tycker att jag är snygg, vill iaf tro att ni tycker det.



Youtube - Rihanna. Oslagbart.



En av många vackra kyrkor.


Jag ser massiv ut. C'est la vie, I guess.



Ser ni den lilla röda pilen vid den vita dörren med blått över? Där bor jag nu:) Lägg märke till "fickparkeringarna".

Äntligen är jag här! Men resan hit har inte varit lätt.

En dag i början av året fick jag ett mail på facebook av en okänd person som ville att jag skulle jobba som au pair i Norwich. Aha, Norwich tänkte jag, vad är det? Jag tackade nej och kände mig lite osäker på om det var rätt beslut. Jag insåg ganska snabbt att det inte var det.

Jag pratade med Shervin (www.shervs.blogg.se) på skype och han tyckte att jag skulle åka. Varför inte sa han. Det fick mig att tänka till. Varför inte?

Senare åkte jag och Farzane till Jessica och till svar på samma fråga fick jag: Men vad väntar du på? Du ska åka! Men jag var fortfarande inte säker, så mamma, Shari, Mehdi, Pappa, Khale, Sheila, ja alla runt omkring mig fick helt enkelt övertala mig. Jag bestämde mig för att åka, tackade ja till jobbet och blev mer än nöjd med beslutet.

Nästa fråga var: vad skulle min blogg heta? Saska föreslog Norwichandme. Resten är historia.

Och nu sitter jag i mitt rum, mitt i Norwich (som uttalas "norrige"), skypar med Shervin och tänker på hur livet kan ändras på en sekund. Med ett ja eller nej. Jag är så glad att ni övertalade mig, det här kan bli bland det bästa jag har gjort i mitt liv.

Nu till själva resan. Jag trodde alltså att jag hade ett kg övervikt, men det visade sig att det var fem. Jag fick helt enkelt packa ur väskan och lägga i min redan proppfulla väska som skulle tas med in på planet. Med lite charm och medlidande från kvinnan vid incheckningen (jag började prata om att mitt insulin tog för mycket plats, tack Micke för tipset!) fick jag checka in min enorma väska med endast två kg övervikt. Sedan kom djävulen innan säkerhetskontrollen. Då tyckte han helt plötsligt att min väska vägde för mycket. Jag gjorde samma försök, pratade om mitt insulin så han skulle tycka synd om mig, men det funkade inte riktigt. Med ganska mycket tur, och två hjärnor på högsta energinivå (Jag och Micke kom på att vi kunde lägga allt smink jag äger i min jackficka) så kom jag undan. En tjej från Kosovo tog min tunga mapp, min bok, min plattång och min datorladdare, och jag insåg att nu var jag äntligen på väg! London here I come liksom.

Väl framme hämtade hela familjen mig, vi pratade nästan non stop hela vägen, sen kom vi hem och jag lärde känna familjen bättre. Vi åt lunch och jag lekte lite med Nilou och jag fixade iordning mitt rum lite. På kvällen blev min förkylning värre så Arash köpte medicin till mig, men nu känner jag mig bättre. Hamid vet att jag är här nu, jag längtar så tills jag får träffa honom på lördag. Baby I've got the ticket! Jag dör.

Idag handlade vi lite och jag har nu officiellt blivit döpt till Mang av Nilou. Sen vad det betyder på persiska låter vi förbli en hemlighet.

Här får ni lite bilder på mitt liv här som knappt har börjat. Saknar er allihop!

With love<3

Tjejen i rött, närmast kameran är hon som räddade mig!




Mitt rum.

Har ni sett Paris Hiltons partybilder? Har ni någonsin sett hur Kate Moss festar? Vet ni hur Justin Timberlake festar loss? Jag vet, och det är vilt. Det är dans, dans och dans. Det är skratt och leenden, det är lycka. Då ska ni se hur vi tjejer festar. Det är bra, det är roligt och det är oslagbart. Paris, Kate och Justin, ni borde festa med oss någon gång. Vi kan visa er hur man festar.

Igår var det exakt ett år sen min underbara Leon föddes. 17 februari 2010, var en utav de vackraste dagarna i mitt liv. Jag minns det så väl, när vi åkte förväntansfulla till sjukhuset för att träffa världens sötaste pojke. Och nu är han ett helt år! Eftersom Leon börjar närma sig sin 18-års dag kände jag att jag behövde träna på det här med att gå ut. Jag vill vara den första som festar med honom, om han känner för att festa med en då 38 år gammal Maral. Åh, det låter tragiskt.

Så, vi var på legendariska xoy. Och musiken var bättre än någonsin! Det var mitt årliga goodbye-party, vilket inleddes med förfest hos söta Heidi. Vi hade väldigt roligt, och jag kan inte beskriva hur mycket jag kommer sakna er tjejer! Nu känner jag mig lite mer förberedd på att festa om 17 år.

Idag har jag haft tjejkväll med världens bästa tjejer! Mamma, Khale, Shari, Sheila och Sofia. Det var så mysigt, och saknaden kommer vara jättestor när jag åker. Vem ska jag kolla på film och äta chips med när jag är i England?

På dagen var jag och en gravid Shari på promenad, jag hade hjärtat i halsgropen hela promenaden. En gravid kvinna och ett halt underlag är ingen bra kombination. Men det gick bra, och vi klarade oss hela vägen hem. Väl hemma kände jag på Sharis mage, och då, precis i det ögonblicket kände jag en spark. Och jag dog lite.

Nu är det bara två dagar kvar, och jag grips i vanlig ordning av panik. 2 kilos övervikt, en okänd familj som väntar på flygplatsen och två timmars bilresa där pinsamma tystnader gärna undviks. Hur ska detta gå?

En vis person sa en gång att det man inte dör av blir man starkare av. Peace.

   

Första bilden med världens bästa Leon<3



Ett år senare, och om möjligt ännu sötare.



Partyyy!!

Shari och bebisen<3



Tjejkväll:)

Rubriken tillägnar jag min pojkvän Hamid. I love you so much baby!<3

Med detta sagt menar jag inte att jag är internationell, jag menar mer att vart jag än är i världen kommer igen människa få mig att känna som jag gör när jag är med honom:)

Jag måste skriva av mig. I bloggvärlden finns det uttryck som bloggtorka, bloggmaterial, bloggvänner med mera (samtliga vilka www.shervs.blogg.se är bra på att nämna). Och det finns de som älskar ens blogg och de som hatar den. Som tur är älskar alla min blogg (jag vill gärna tro det), men jag har ändå fått klagomål. Klagomål om att jag bara skriver om min resa. Tyvärr är det många som har missat att denna blogg ska handla just om min resa - det står i andra inlägget om jag minns rätt. Jag kanske skulle döpt den till Norwichandme.blogg.se som Saska föreslog.. Nu tar jag saken i egna händer (inte för att jag menar att någon annan skulle göra det) och bloggar även om min fritid. Det är bara sex dagar kvar av min svenska fritid innan den övergår till en engelsk variant, men efterfrågan är stor och jag måste alltså anpassa mig efter detta, då jag vill att min blogg ska förbli populär.

Jag har under dessa dagar totalt förälskat mig i Enrique Iglesias låt - tonight I'm loving you, underbart! Varje gång jag hör den får jag lust att springa till xoy (världens bästa klubb) och dansa som aldrig förr! Eller i alla fall som den gången i Surfers paradise då jag och Jessica dansade 9 timmar non stop, typ. Tur att jag inte bor hos Jessica.

För övrigt har jag spenderat tid med min älskade familj, lekt med Leon, haft middag med Jessica och Gormit, haft tjejkväll med Sheila, firat alla hjärtans dag med Jessica, Heidi och Sara: vi fick varsin maraboukaka (eller vad man nu väljer att kalla det) av Sara, det värmde verkligen. Jag har skrivit en väldigt speciell mind-map till Farzane, varit med Sköld, packat, packat, packat - givetvis med hjälp av Saska, och jobbat.

Nu till min resa: det är alltså bara 6 dagar kvar tills jag åker. Om knappt en timma är det 5 dagar. Jag kan inte fatta att det är sant, jag är så himla nervös! Men det ska väl gå bra. Min nervositet är berättigad, jag är inte enbart nervös för en ny familj, ett nytt land, en ny stad och ett nytt jobb. Jag är nervös för att det har gått över ett år (!) sen jag och Hamid träffades sist, och det kan jag tala om för er att det är höjden av all nervosistet ni någonsin kan tänka er!

Imorgon har jag en hel del att ta tag i, men jag är mycket lugnare nu än jag var sist jag skrev. Längtar så tills jag sitter på planet och är på väg till möjligheternas land.

Nedan följer bilder i sann blogganda!

Mitt allt, Leon<3

Fin middag för fint folk:)

Packning a la Saska & Maran

Dagens överraskning: Jag och Jessica blev hungriga under packningen.
"Äta bör man, annars dör man". Detta är med stor sannolikhet mitt och Jessicas livsmotto.




Tjejkväll med världens bästa Sheila<3


       

 

         

   

Lyssnade på Bruno Mars och John Mayer och saknade Shervin extra mycket..

<3




Slutligen, lagom till alla hjärtans dag (som är över sen en halvtimma tillbaka) vill jag visa er denna underbara låt, som är en av min och Hamids låtar<3


http://www.youtube.com/watch?v=Q7Em4fUOrZo

 (Förstår inte hur man lägger upp en video, så klicka på länken istället)

Mitt huvud, närmare bestämt min hjärna, går på högvarv just nu. Absolut kaos.

Jag måste packa (I know - jag skulle börja för typ en månad sen, har fortfarande inte kommit igång med det!), jag måste måste måste fixa alla mina papper, jag måste skriva ner fler recept och öva på dem, jag måste hinna ha min tjejkväll med söta mamma, som ska äga rum ikväll, typ nu. Jag har en tenta i april, måste fixa allt inför den (kommer hem tre dagar i april), måste städa, måste måste måste hela tiden. Jag är stressad.

Något som är bra i denna röran är att jag har köpt den jackan jag har fantiserat om utan att veta att den finns (fann den helt plötsligt, och lyckan var total) och jag har köpt ett par skor som jag kan ha i London. Måste tillägga att min kära mor har finansierat allt - alltså mitt liv - sen jag kom hem. Inget att vara stolt över, men det är inte lätt att vara ung. Speciellt inte om man glöms bort på jobbet hela tiden, eller som det så fint heter - du finns inte med i systemet, du har hamnat mellan två stolar.. Okey, tack.

Jag skriver allt detta med risk för att låta lite väl negativ, men allt detta görs ju för att jag ska iväg på ett äventyr! Så ja, jag är stressad, jag jobbar som en galning, försöker hinna med tusen grejer om dagen, men hinner med cirka två, är nervös och orolig, men allt det hör till. Jag är säker på att det kommer bli perfekt, och jag kommer glömma alla dessa känslor när jag väl är där.

Men nu när jag ändå håller på kan jag väl tillägga att jag är orolig över min kamera, jag hoppas innerligt att jag hinner få den innan jag åker. Men Mehdi, min favoritbror har sagt att han kan skicka kameran om jag inte hinner få den, det hoppas jag att du minns att du har sagt Mehdi?:)

Nu ska jag planera lite mer inför packningen, jag ska fixa alla papper innan jobbet imorgon, jag ska skriva recept med mamma ikväll, vi ska kolla på film tillsammans, jag ska städa, jag ska prata med Shervs (shervs.blogg.se) och jag ska sluta hänga här. Idag ska jag checka in online. Nu är det verklighet, jag ska åka.

Jag har sagt till Hamid att jag ska åka till London, men han vet fortfarande inte vilket datum jag kommer. Jag ska ringa honom när jag är där och förhoppningsvis kommer han kunna räkna ut själv att jag är där när han ser att jag ringer med ett engelskt nummer.

Det här ska nog bli riktigt bra. I'm loving it!