in my head

Äntligen är jag här! Men resan hit har inte varit lätt.

En dag i början av året fick jag ett mail på facebook av en okänd person som ville att jag skulle jobba som au pair i Norwich. Aha, Norwich tänkte jag, vad är det? Jag tackade nej och kände mig lite osäker på om det var rätt beslut. Jag insåg ganska snabbt att det inte var det.

Jag pratade med Shervin (www.shervs.blogg.se) på skype och han tyckte att jag skulle åka. Varför inte sa han. Det fick mig att tänka till. Varför inte?

Senare åkte jag och Farzane till Jessica och till svar på samma fråga fick jag: Men vad väntar du på? Du ska åka! Men jag var fortfarande inte säker, så mamma, Shari, Mehdi, Pappa, Khale, Sheila, ja alla runt omkring mig fick helt enkelt övertala mig. Jag bestämde mig för att åka, tackade ja till jobbet och blev mer än nöjd med beslutet.

Nästa fråga var: vad skulle min blogg heta? Saska föreslog Norwichandme. Resten är historia.

Och nu sitter jag i mitt rum, mitt i Norwich (som uttalas "norrige"), skypar med Shervin och tänker på hur livet kan ändras på en sekund. Med ett ja eller nej. Jag är så glad att ni övertalade mig, det här kan bli bland det bästa jag har gjort i mitt liv.

Nu till själva resan. Jag trodde alltså att jag hade ett kg övervikt, men det visade sig att det var fem. Jag fick helt enkelt packa ur väskan och lägga i min redan proppfulla väska som skulle tas med in på planet. Med lite charm och medlidande från kvinnan vid incheckningen (jag började prata om att mitt insulin tog för mycket plats, tack Micke för tipset!) fick jag checka in min enorma väska med endast två kg övervikt. Sedan kom djävulen innan säkerhetskontrollen. Då tyckte han helt plötsligt att min väska vägde för mycket. Jag gjorde samma försök, pratade om mitt insulin så han skulle tycka synd om mig, men det funkade inte riktigt. Med ganska mycket tur, och två hjärnor på högsta energinivå (Jag och Micke kom på att vi kunde lägga allt smink jag äger i min jackficka) så kom jag undan. En tjej från Kosovo tog min tunga mapp, min bok, min plattång och min datorladdare, och jag insåg att nu var jag äntligen på väg! London here I come liksom.

Väl framme hämtade hela familjen mig, vi pratade nästan non stop hela vägen, sen kom vi hem och jag lärde känna familjen bättre. Vi åt lunch och jag lekte lite med Nilou och jag fixade iordning mitt rum lite. På kvällen blev min förkylning värre så Arash köpte medicin till mig, men nu känner jag mig bättre. Hamid vet att jag är här nu, jag längtar så tills jag får träffa honom på lördag. Baby I've got the ticket! Jag dör.

Idag handlade vi lite och jag har nu officiellt blivit döpt till Mang av Nilou. Sen vad det betyder på persiska låter vi förbli en hemlighet.

Här får ni lite bilder på mitt liv här som knappt har börjat. Saknar er allihop!

With love<3

Tjejen i rött, närmast kameran är hon som räddade mig!




Mitt rum.