Another love
Han hatade när jag inte var hemma på hans födelsedag. Han gillade inte den där kryssningen. Jag förstod inte varför.
Men nu vet jag. Jag tror att han var rädd. Att han var rädd att någon annan skulle få mitt hjärta, min själ. Det han inte visste då, och inte vet nu heller egentligen. Det är att det där hjärtat, den där själen fortfarande tillhör honom. Han vet nog inte att mitt hjärta blöder varje gång jag ser honom med henne på bild. Mitt hjärta blöder varje gång jag ser att hans hjärta och hans själ tillhör henne.
Han hade ju rätt. Jag träffade ju den där. Han med gröna ögon. På en kryssning för så många år sedan. Han som gör mig så otroligt knäsvag. Och en liten stund i livet fick han med gröna ögon låna mitt hjärta. En liten, liten stund.
Ibland undrar jag. Eller rätt ofta undrar jag. Hur det kommer sig att jag har känt så starkt, för två olika personer. Eller ja, tre killar. Tre killar som jag har känt olika för under mitt liv. Men lika starkt. Är det för att jag känner starkt, för att jag har lätt att nå mina känslor? Eller är det för att jag helt enkelt haft turen att få uppleva så starka känslor, att jag råkat träffa rätt människor?
Han med gröna ögon var inte där den här gången. Istället träffade jag en annan sån där perfekt man, också han med intensiva gröna ögon. Men han gjorde mig inte knäsvag. Och han frågade mig varför jag är så känslokall. Vart är ditt hjärta sa han. Han undrade om jag har blivit sårad. Jag tror att han kunde avläsa svaret i min blick.
Då insåg jag att jag måste ha träffat rätt de där tre gångerna. För jag har visst inte så nära till mina känslor. Inte längre i varje fall.
Hon den där lilla kloka i mitt liv. Hon som jag kan skratta med tills jag får ont i magen. Hon som svarar på mina sms sent på natten. Hon som så ofta torkar mina tårar. Hon sa att jag inte borde hata, för vi har ju verkligen delat så mycket fint tillsammans. Hon vet hur mycket jag har älskat honom, hon vet hur han dog för mig. Hon sa att han aldrig kommer glömma mig och därför borde jag inte hata honom. Men jag kan inte hjälpa att jag inte helhjärtat kan säga att jag vill att han blir lycklig. Jag kan inte hjälpa att jag hatar honom.
Men vi var väl överens om att hatet försvinner. Tids nog. Jag måate väl hålla med. Annars uppfattas jag nog som konstig.
Det jag hatar allra mest är att han efter så lång tid fortfarande påverkar mig. Att han efter så många år får mitt hjärta att blöda utan att själv ha en aning om det.
Live life when you have it
Jag inser ibland vilket fint yrke jag har valt. Vissa dagar tar det mer på krafterna än andra. Men alla möten med människor ger mig så mycket tillbaka. Jag har under den korta tid då jag fått kalla mig för sjuksköterska skapat så fina relationer med patienter, anhöriga och personal. Jag minns alla möten. Jag minns något speciellt med alla patienter. Ibland är det tufft, när de lämnar oss. Särskilt de gånger det är någon jag har skapat ett känslomässigt band till. Men jag inser att alla dessa möten lär mig så mycket. Jag är så glad över att ha valt detta tuffa, stundtals jobbiga, energikrävande, utmanande, roliga, fina yrke.
