in my head

Och om några få dagar ska vi på vår stora resa. Jag är färdigpackad och de sömnlösa nätterna har börjat. Jag kan inte fatta att det snart är dags! SNART. 

Ja det kan jag lugnt säga, att för tre år sedan lät jag en kille styra mina känslor. Han gjorde mig så otroligt ledsen. Han fick mig att gråta mig till sömns. Han finns ju inte längre i mitt liv, och idag tre år senare är jag tacksam för det. Man brukar ju säga att "one day someone will walk in to your life and make you realise why it never worked out with anyone else."

Jag är väl kanske inte där än. Inte helt i varje fall. Men för varje ny människa jag träffar, för varje ny kille som får mig att le. För de där få killarna, eller ja den där killen kanske stämmer bättre, som får mitt hjärta att slå ett extra slag. Han som får hjärtat att hoppa en extra gång när han tittar i mina ögon. För varje gång jag tittar en sådan kille i ögonen, så inser jag att livet inte är värt att slösa på människor som inte uppskattar din tid. Din vänlighet. Din kärlek. 

För tre år sedan mådde jag rätt dåligt. Så jag valde att göra en del ändringar. Jag skaffade en bil, lärde känna nytt folk. Hängde på nya ställen. Fortsatte min utbildning. Just då var bilen en stor utfyllnad. Den fyllde det tomma hålet i mitt hjärta. Just där, just då tänkte jag att om exakt tre år kommer jag må så mycket bättre. Mitt liv kommer se så annorlunda ut. Och visst blev det så. 

Men inte alls så som jag trodde. Jag sitter på en buss, och har till min egen förvåning inget emot det. Jag är på väg till Australien, jag gör om samma livresa. Fast nu är jag i en annan del av livet. Har andra förutsättningar. Uppskattar livet på ett annat vis. Jag sitter här på bussen och tänker att jag nog är tillbaka där jag startade. Men på ett annat vis. Jag lever samma liv men så annorlunda mot innan. 

Ja, livet är helt enkelt fantastiskt. Och idag uppskattar jag de människor som tillför mitt liv något positivt. Kärlek, glädje, kunskap, trygghet eller helt enkelt spänning.