Allting får upp för mig när solen går ner, för jag kan inte drömma mer.
Men det är just det jag gör. Drömmer om honom. Samma dröm. Om och om igen.
Jag har inte bloggat på ett tag nu. Jag har inte känt för det. För jag har tänkt så mycket på honom, ganska oavbrutet, lite för länge. På Hamid alltså. Visst är det ovant att läsa hans namn? Det var ju ett tag sen. För mig var det konstigt att säga hans namn. Jag råkade göra det härom dagen. Det bara kom till mig. Och det var underligt. För det var så himla längesen han fanns i mina tankar. Och jag inser att jag kanske borde bloggat, det kanske får mig på andra tankar, när jag skriver ner tankarna.
Oftast är det så, att har jag ingen kille jag dejtar eller pratar med, då finns Hamid i mina tankar. Men just nu finns det en annan. En sån himla fin människa. Som ger mig all uppmärksamhet jag behöver. Han ger mig lite hopp innerst inne att det faktiskt finns fina killar där ute. Även om jag vet att han inte är just min. Han är liksom inte den rätta. Det vet han, och det vet jag. Det är mer tillfälligt. Men han är så himla fin ändå. Men ändå tänker jag så mycket på Hamid. Lite för mycket.
Men så drömde jag ju om honom igen. Samma dröm. Vi ligger i sängen i ett rum där jag aldrig tidigare varit, i sängen där mitt gamla överkast som jag hade när jag var tretton ligger, med dörren ovanför huvudet. Vilket är konstigt, så ligger jag aldrig. Det är liksom åt fel håll. Det är alltid mörkt ute. Och rummet har höga, väldigt höga väggar men inget tak. Ovanför oss, högt upp i himlen är det en massa stjärnor. I drömmen är Hamid alltid jätteglad. Och jag nedstämd. Känner inte riktigt igen mig själv. Han ligger alltid längre ner i sängen, och jag känner mig så himla lång. Och han vill alltid försöka igen, vill ha mig tillbaka. Men bara för stunden. Det vill aldrig jag. Han äcklar mig. Samtidigt som han får mitt hjärta att slå oregelbundet, på det där sättet som känns normalt. Han måste liksom finnas hos mig för att mitt hjärta ska slå normalt på ett onormalt sätt.
Och för första gången på väldigt, väldigt länge vill jag gråta.
Men så tänker jag, att imorgon är en ny dag. Och med nya dagar kommer nya möjligheter.
