Det känns som ett fritt fall varje gång.
Att älska någon så djupt att det gör ont. Att gråta tårar som känns för gamla, tårar som inte borde rinna. Men vad vet känslor om det? Vad vet känslor om vad som är rätt och fel?
Hur kan en dröm ställa till en fin vardag sådär? Hur kan en liten dröm förändra en hel dag? Förstöra en hel dag?
Att vara ledsen över det man inte längre har, över de som inte längre finns i ens liv. Och inse att man måste ta vara på de som faktiskt finns kvar. De som stått ut med en när man mått som sämst, när man varit elak fast det aldrig var meningen. De som har kramat dig när du har behövt det, de som har lyssnat på samma historia tusen gånger om. När livet känns som värst, i sådana situationer inser man vilka ens riktiga vänner är. Och jag har många. Många riktigt fina vänner.
Och så är det ju han. Som läser av mig så bra. Han som kan ge mig lite hopp när det känns som svårast, som mörkast. Han som många gånger har funnits där. Ja han, han är bra på att trösta.
Min fina familj som alltid, alltid finns där för mig utan några undantag, ni är mitt allt.
Och alla mina fina vänner som också alltid lyssnar. Och pushar. Vad jag älskar er.
